Culture ClubDet finns en historisk företeelse som kallas ”Second british invasion”. Den handlar om hur brittiska popband erövrade den amerikanska topplistan från 1983 och under resten av 80-talet. Duran Duran och Culture Club konkurrerade ut den soffiga amerikanska 70-talsrocken. Men är detta egentligen statistiskt säkerställt? Låt oss reda ut saken.

Vi utgår från Billboard Hot 100, som sammanställs varje vecka av dem amerikanska tidsskriften Billboard, och som har sysslat med sammanställning av topplistor sedan mitten av 50-talet. Tanken med Hot 100 är att listan skall spegla låtarnas allmänna populäritet baserad på skivförsäljning och radiospelningar. Under 50-talet baserades listan på jukeboxspelningar, DJ-spelningar och skivförsäljning. Numera baseras listan på skivförsäljning och steamingstatistik.

Amerikansk radio

I början av 80-talet dominerades amerikansk radio fortfarande av rockmusik. Inte farlig rockmusik, utan lagom soft, så att den sticker ut för mycket. Chicago, REO Speedwagon och Air Supply och andra relativt tråkiga ”lugna favoriter” som passar den breda massan. Ville man höra udda ny musik fick man ratta in de ungas egna radiokanaler, ”Campus radio”, radio sänd av collegestudenter. Här fanns chans att få höra punk och alternativ rockmusik. Mer de stora radiokanalerna körde på säkra kort, vilket gjorde att det sällan smög in några överraskning på Billboard Hot 100. I varje fall inte radiovägen.

MTV

MTV logoInnan TV-kanalen MTV blev en bred underhållningskanal med dokusåpor, Pimp my ride och 16 and pregnant, fylldes programtiden med musikvideor och åter musikvideor. MTV, som startade i USA 1981, sände dygnet runt och för att fylla tiden spelades en stor mängd brittisk popmusik – new wave, syntpop och postpunkmusik. Av någon anledning hajade de amerikanska rockgrupperna inte att man behövde göra musikvideos. De var ofta ointresserade. De brittiska grupperna, producerade däremot videos på löpande band. Nya popfrisyrer, experimenterade bildeffekter och ny fantastisk syntbaserad popmusik fyllde medelamerikanens TV-skärm. Till Boy Georges sammetslena sång i Do you really want to hurt me? ställdes frågan – är det en kille eller tjej?

Det var musik som till en början inte spelade på radion. I takt med att MTV började nå ut med sändningarna över alltfler delstater, började ungdomarna springa till sina lokala skivbutiker för att beställa de senaste singlarna. 1983 hittade de brittiska singlarna in på allvar på Hot 100, baserat på ”radioaktivitet” och försäljningsvolymer. Det innebär också att brittiska artister som inte ens slog särskilt i hemlandet nådde större framgångar på andra sidan Atlanten, exempelvis grupper som The Fixx och A Flock of Seagulls.

Låt oss se på hur pass framgångsrika britterna var genom att kolla på alla låtar som hamnade på en topp-5-placering på Hot 100 under 80-talet. Jag har grupperat låtarna i två kategorier: brittiska och övriga. I grafen nedan kan konstateras en tredjedel av låtarna under 1983 var brittiska.

Second British Invasion1980-1982

Början av 80-talet andades 70-tal: de brittiska inslagen bestod av ex-Beatles (George, Paul och John), Queen, Rolling Stones och Rod Stewart. Inget nytt under solen där inte. I övrigt dominerade amerikansk softrock, country och rester av lite urvattnad 70-talsdisco. 1982 var ett lågvattenår gällande brittisk musik på Billboardlistan. Trots att syntvågen, new romantic, var i full blom hemma i England var det egentligen bara Human Leagues odödliga Don’t you want me som hittade in på Hot 100, dessutom på förstaplatsen.

1983

Detta år kom explosionen. Duran Duran och Culture Club dominerade totalt med sammanlagt åtta st topp-tio-placeringar. Duran Duran hade fem st topp-20-placeringar 1983, från tre olika album. Längre ned på Hot 100 fanns ABC, Thompson Twins, Eurythmics, Wham! och andra. I mitten av juli var dominansen total: England hade intagit sju av de översta tio placeringarna, med Police – Every breath you take i topp. Man hade egentligen bara Michael Jackson att slåss emot, vars singlar från dunderplattan Thriller fortfarande höll i sig under 1983. USA hade inga egna stora syntband, bortsett från kanske Devo.

1984

En riktigt bra musikår. Nu började även vi svenskar få se musikvideos i TV-program som Cia Bergs Bagen. Britterna sprutade ut hits, av Frankie Goes To Hollywood och Wham men konkurrensen hårdnade i USA. Madonna slog igenom på allvar och Prince hade starka singlar från Purple Rain-plattan (jag fick kassetten i julklapp 1984). Nu räckte det inte med coola frisyrer, man behövde kunna dansa också, vilket amerikanarna gjorde bättre än britterna. Culture Club och Duran Duran skördade dock fortsatta framgångar med ett evigt turnerande i USA.

1985-1987

1985 återhämtar sig britterna något på Hot 100 topp 5 genom att Tears for Fears slår igenom med tre singlar och Phil Collins (från Genesis) lyckas få i hela fyra låtar på topp 5. Det som vi också kan konstatera är att under 80-talet orkar en hitlåt att hålla sig kvar allt kortare tid i toppen. Det innebär att att britterna inte längre orkar hålla jämna steg med amerikanarna. (se graf nedan). Madonna, Whitney Houston och Janet Jackson tillsammans med Michael Jackson har otaliga Billboardhits under dessa åren.

Antal top-5-låtar på Hot 100

1988-1989

George Michael, Pet Shop Boys och Stock-Aitken-Waterman-produkten Rick Astley bidrar till att britterna kommer tillbaka något under 1988. Men 1989 blir ett tufft år. I USA har dansorienterad R&B slagit igenom stort genom Paula Abdul och Bobby Brown med vardera fyra st topp-5-placeringar. Det nya pojkbandet New Kids On The Block får lika många top-femmor. Detta år kommer konkurrensen inte bara från USA, utan Tysklands Milli Vanilli får även de fyra top-femmor. Det som kännetecknar Hot 100 detta år är att klubb- och rapmusiken når listframgångar. Tone Locs släpiga rap slår igenom med Funky Cold Medina och Wild Thing. Klubbmusiken från England som når topp-5 är Neneh Cherrys Buffalo Stance och Soul II Souls Back to Life. Men tillbaks till framgångarna 1983 nådde aldrig britterna igen.

 

 

 

2 comments on “När brittisk pop erövrade USA

  • Jag måste säga att som ett stort fan av engelsk 80-talsmusik så är detta en väldigt bra genomgång av den engelska musiken under 80-talet! Jag tror att det var just den brittiska house- och klubbinvasionen samt storheten för SAWs övriga produktioner som gjorde att amerikanarna inte längre brydde sig om engelsk musik. SAW funkade ju i Sverige, men jag vill minnas att även Kaj Kindvall sa en gång vid en årssammanställning att det nog var den moderna dansmusiken som gjorde att England tappade även i Sverige under 80-talets slut, vilket var väldigt synd för det var en väldigt spännande tid för engelsk musik! Tummen upp!

    • Ja, men man måste komma ihåg att vad som spelas på amerikansk radio väger mycket tungt för vad som kommer in på Billboardslistan. Och så länge radiostationerna hellre spelar Taylor Dayne och Whitney Houston, ja då får Coldcut och S’Express svårt att bli folkkära. Och som du säger, trots att SAW’s produktioner hade ett radiovänliga melodier tilltalade soundet tydligen inte USA.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *