Varför låter techno som techno? Vad är det kännetecknar den rytmiska ryggraden i modern elektronisk dansmusik? Eller modern? Technomusiken är ju ca 30 år gammal…
1984 började den japanska tekniktillverkaren Roland att sälja trummaskinen Roland TR-909. Ljudet från den gråa lilla lådan kom att bli standard för elektronisk musik ämnad för dansgolvet. Det finns föregångare till trummaskinen och efterföljare men bara ett original. TR-909:s karaktäristiska hårda trumljud har vi hört i så många låtar och vi tänker kanske inte på det, men hur började det?
Från soul till synt
Trummaskin i popmusik. Exempel från tidigt 70-tal inkluderar Timmy Thomas souldänga Why Can’t We Live Together? och förstås Sly Stones album There’s a Riot Goin On med burkiga rytmer puttrande under Slys hesa soulstämma. Dåtidens elorglar hade inte sällan inbyggda rytmboxar med syntetiskt ljud. Ni har säkert själva klinkat på elorglar med förprogrammerade rytmer som låter väldigt ”plastiga”. På vissa orglars kunde man ibland trycka ned flera olika rytmer samtidigt, t ex trycka på både Bossanova och Rock och därigenom få fram nya kombinerade rytmloopar.
Förutom Kraftwerk, som byggde sina egna rytmboxar förstås, var Peter Gabriel och hela New Romantic-gänget i England tidiga att använda trummaskiner i musiken istället för livetrummisar. Men ärligt talat lät trummaskinernas ljud en aning tunna, jämfört med riktiga trummor. (Det finns undantag förstås – lyssna på Depeche Mode Speak & Spell med slagkraftiga beats).
Inte förrän början på 80-talet började vissa trummaskiner innehålla samplade trumljud istället för elektroniskt syntetiska. Det är därför många hi-hat-ljud på gamla trummaskiner, särkskilt ”open hi-hat” mer låter som ett ”pys” istället för att slaget på en öppnande hi-hat. Trummaskinen Linn LM-1, som kom 1980, innehöll samplade trumljud (från en studiomusiker i LA, sägs det) och den var programmerbar, dvs man kunde skapa sina egna trumtakter (patterns). Dess användarvänlighet och mångsidighet blev en vägledande för kommande trummaskiner på marknaden
Japansk ingenjörskonst
Från 1981-1986 tillverkade den japanska elektroniktillverkaren Roland en serie, som i efterhand kom att kallas ”serie x0x”, små (tabletop) syntar och trummaskiner som kom att få stor påverkan på ljudbilden i framförallt den elektroniska dansmusiken, men även popmusiken av idag. Roland Corporations, som hade grundats av ingenjören Ikutaro Kakehashi i början av 70-talet, började tillverka rytmmaskiner på löpande band. De första modellerna hade dock bara förinställda rytmer. Inte förrän 1978 i och med Roland rytmmaskin CR-78 kom den första programmerbara maskinen, tack vare dess microprocessor (CPU, Central Processing Unit). (lyssna t ex på Tainted Love med Soft Cell).
Under första halvan av 80-talet kom de sequencerbaserade maskinerna med dess ljud kom att bli ryggraden i Chicagos housemusik, Detroits techno, NYC:s hip hop med alla dess subgenres såsom electro, Miami Bass, mm.
Serie x0x bestod på syntsidan av boxarna SH-101, MC-202 och TB-303. Trummaskinerna bestod av TR-505, TR-606, TR-707, TR-808 samt maskinen som detta inlägg handlar om, dundermaskinen TR-909. Varför finns det inte 404 frågar sig vän av ordning. Jo, talet 4 är ett olyckstal i Japan (likt talet 13 hos oss) sägs det.
Fascinationen för Rolands maskiner lever vidare än idag för nostalgiska och retroäalskande musikskapare inom den elektroniska genren. Detta trots att de flesta ljud går att få via mjukvaror på datorskärmen. Mer om det senare.
Svenska elektronikfantasten Andreas Tilliander har tom skapat ett helt konceptalbum utifrån 202:an, 303:an, 606:an, 707:an samt 808:an. Under artistnamnet TM404 släpper han loss kraften i Rolands boxar i en dubbig, småbrusig symfoni med blinkningar till brittiska ambientlandskap från 90-talet.
Namn | Produktionsår | Typ | Övrigt |
SH-101 | 1982-1986 | Monofonisk analog synth | 32 tangeters keyboard |
MC-202 | 1983-1985 | Monofonisk analog synth | Med sequencer |
TB-303 | 1982-1984 | Monofonisk analog bassynth | Med sequencer |
TR-505 | 1986 | Trummaskin | Digitala ljud |
TR-606 | 1981-1984 | Trummaskin | Analoga ljud |
TR-707 | 1984 | Trummaskin | Digitala ljud |
TR-808 | 1981 | Trummaskin | Analoga ljud |
TR-909 | 1984-1985 | Trummaskin | Analoga ljud/digitala cymbaler |
En nyfiken trummis
Phil Collins var nyfiken på trummaskiner. Han tillhörde inte de trädkramarna som hade en skeptisk och avvaktande inställing till den nya teknikens trummaskiner och syntar på 80-talet. Man får komma ihåg att det förekom en viss debatt, i varje fall i massmedia, om att de elektroniska intrumenten hotade att konkurrera ut ”riktiga” musiker. Med Phil var open minded. Han hade redan bekantat sig med Rolands CR-78 och TR-808, när 909:an släpptes 1984. Istället för akustika trummor valde Phil att programmera 909:an på sin singel Sussudio, med reverbeffekter. Lyssnar man på maxisingelversionen av Sussudio låter inleding som ren och skär techno. Trumsoundet som har präglat oss efter åratal av användning i dansmusik.
Maxin inleds med en dov kickdrum och en slapp rimshot (kantslag) och 909:ans karakteriska hasande tunga hihat. Låten Sussudio anklagades för att plagiera Prince danshit 1999, med likheter såsom syntslingan (Prophet 5-synth som syns i musikvideon) och lite Linn-trummor som Prince var så förtjust att använda. Men Phil skapar sitt egna sound med en fet mullrande Minimoogbas under 909:an och toppar med detta framgångsrecept amerikanska Billboardlistan.
Gimme a beat!
Inom hiphopen var Rolands TR-808 den gällande trummaskinen. Även om Linn och Oberheims DMX-maskiner blev erhört populära i mitten på 80-talet, när hiphopen hade ett som mest utpräglat trummaskinsound, har 808:an överlevt alla trender och hörs än idag på var och varannan rap- och R’nB-produktion. (Det finns så mycket att berätta om 808:an att det får bli en egen artikel någon gång…).
Men inom hiphopen fanns 909:an också. Som jag tidigare skrivit om fick Philadelphias egna gansterrappare Schoolly D stort genomslag genom sitt revolutionerande trumsound då han 1985 släppte loss 909:an ljud in i en ekokammare (se inlägget om varumärken) på dundrande tolvan Gucci Time. Det fylliga soundet har varken han själv eller någon annan lyckats återskapa sedan dess.
New York City. På Manhattan skapades några av 80-talets mest funkiga beats av producenten Kurtis Mantronik. På skivetiketterna Sleeping Bag och Fresh sammanställde han innovativa rytmlandskap med hjälp av trummaskiner, scratch, vocodereffekter, humanbeatbox och synteffekter som grund till rap av Just Ice, T-La Rock och MC Tee. Kurtis hade förstås en 909:a i vapenarsenalen, även om han oftast föredrog 808:an.
Konvolutet till rapparen Just Ice Back to the Old School från 1986 är en färgsprakande graffitiskapelse med rapparen längst till vänster – glimrande guldtänder, bergsprängare på axeln och en vidhängande Latoya Jackson på hans vänstra sida. På bilden ryms även ”The Human DMX”, som stod för human beatbox på plattan och längst till höger producenten Kurtis Mantronik med sin rytmbox under armen.
Tydligaste exempel på Kurtis användande av TR-909 är kanske låten Bassline från 1986 med rap av MC Tee och gungande basgång från TB-303. T-La Rocks tolva Back to Burn från 1987 inleds med smattrande trumvirvlar från 909 kompletterat med scratch från DJ Louie Lou och vokalsamplingar, allt mästerligt manövrerat av Mantronik.
Pump it up Chicago
Innan house blev house och innan techno blev techno levde två parallella DJ-kulturer fyra timmars bilresa från varandra i norra USA. Housemusiken uppstod som en naturlig förlängning av discomusiken, som hade levt en undergroundtillvaro sedan discon förklarades död 1979 under brinnande lågor.
Housemusiken formades i en drogintensiv kultur i Chicago när ett gäng DJ:s började ta med sig trummaskiner till klubbarna för att förlänga och komplettera discomixningarna. Technon med ett mer råare sound, och inledningvis funkigare rytmuppbyggnad, hämtade inspiration från Prince och P-funk, men även i Detroit började DJ:s placera en trummaskin vid sidan om skivspelarna. Båda musikstilarna hämtade inspiration från det tidiga 80-talets brittiska syntmusik och italo disco årgång 1982. Båda musikstilarna byggde på ett monotont pumpande trummaskinsbeat. Båda musikstilarna älskade Rolands 909-maskin.
Det sägs att Detroits technopionjär Derrick May sålde sin TR-909 till Chicagos houselegend Frankie Knuckles (RIP) 1984, i ett svagt ögonblick när han behövde pengar till hyra. Frankie lånade ut maskinen till kollegan Chip E som använde den på sin Like This. Hur tänkte Derrick där?
Det finns hur många house- och technolåtar som helst som är uppbyggda kring 909:ans distinkta sound. Att musikskaparna av elektronisk dansmusik förälskat sig i 909:an hänger sannolikt samman med tyngden i soundet. Varför är det så?
Chefsingenjören bakom TR-909 heter Tadao Kikumoto. På sitt samvete har japanen även Rolands flaggskepp, ”the acid machine”, TB-303. Inget dåligt CV. I jakten på att producera den ultimata trummaskinen, med Linn och Oberheim DMX som värsta konkurrenter, var målet med 909:an att leverera en användarvänlig sequncerbaserad låda med så verklighetstrogna trumljud som möjligt. Och att kunna kommunicera med andra syntar och trummaskiner via, på den tiden relativt nya synkningsmöjligheten, MIDI (Musical Instrument Digital Device) samt synkning via DIN-kontakt med andra Rolandmaskiner.
Under 70-talet byggde trummaskinerna i stort på syntetiskt framställda trumljud. För att inte tappa er läsare i tekniskt mumbo-jumbo kan man ungefär säga så här…I princip alla elektroniska trumljud, som ska efterlikna att en trumstock anslår ett trumskinn, framställs genom en att en oscillator sänder ut en vågform (puls) som manipuleras genom att justera attacken och decay (hur snabbt ljudet minskar i ljudstyrka) plus ett filter som rensar bort övertoner. Detta ska återskapa resonansen i trumcylindern. Till detta kan man lägga ett ”klickljud” som ska efterlikna själva slaget mot trumskinnet och som också det skapas att utifrån en oscillator eller ”noise generator”. Bastrummor och pukor bygger på denna princip. En virveltrumma däremot har ju ett spänt parti med metallspiraler (s k sejarmatta) tryckt mot undre trumskinnet, som på så sätt skapar ett smattrande ljud. För att återskapa just det karakteriskstiska ljudet adderas därför ofta ett vitt brus (med filter) på själva resonansljudet och vips har man skapat ett virvelslag.
Tadao lyckades mycket väl med denna ljudteknik, men han fick bekymmer när han kom till att skapa cymballjuden. Det visade sig vara väldigt svårt att få bra cymballjud på syntetsisk väg, varför han istället valde att sampla riktiga symbaler.
Bastrumman i 909 skiljer sig mot konkurrerande trummaskiner genom att den når igenom övrig ljudbild. Däremot har t ex 808:an en väldigt djup baston som lätt blandar sig med en basgång om decayen är för lång. Jämför t ex med 808-musikstilen Miami Bass där själva grundidén att bygga rytmerna runt ultradjupa baskicks kontrasterat av tunna snare (virvel) och hihats. 909:ans snare har också en punch som känns en fet käftsmäll.
Vad ska vi då välja ut för favoritlåtar ur Chicagos och Detroits låtskatter? En personlig favorit är Kevin ”Reese” Saundersson Rock to the Beat från 1989. En låt som belgarna försökte ge ut i hemlandet, men lyckades inte, varför de gjorde en egen version under namnet 101. En annan technofavorit är förstås Joey Beltrams magnifika ravemonster Energy Flash. Utgiven på belgiska etiketten R&S framstår låten som en odödlig klassiker med härliga ride- och crashsymbaler och ekande handclaps ovanpå en molande bas och bubblande resonansfiltrerade entoniga syntpattern och viskande vokaler ”ecstacy”.
I love Europe
Efter brittiska Summer of love 1988 sprutade engelsmännen ur sig fantastisk dansmusik. Manchesters technogrupp 808 State byggde i princip sina tre första album runt den gråa lådan (trots sitt bandnamn…). Gruppens tolva Pacific State från 1989 blev en stor hit på dansgolven och låten utgjorde med sina drömska saxofonslingor och varma strings ett mjukare alternativ till den hårda technoskolan. På låten hörs för övrigt hur 909:an är programmerad med swingkvantisering (shuffle)medförande ett skönare sväng i hihatslingan istället för slavisk stela 16-delsnoter.
Övriga brittiska akter som nyttjade Rolandmaskinen är Adamski som slog sig ihop med sångaren Seal och fick en kommersiell hit med Killer till fylliga 909-beats. Även Soul II Soul visade vad man kunde göra med maskien, fast i slöare tempo. Gruppen drog ned tempot på dansgolven med Keep on Movin’ till piano och stråkarragemang. Beatet i sig hämtar inspiration från Graham Central Stations The Jam från 1974.
Vi kan bara inte utelämna Holland och Belgien när vi pratar Roland TR-909. Jag älskar ju belgarnas kompromisslösa förhållningssätt till dansmusik. Istället för att rada upp New Beat-klassiker väljer jag att plocka fram Jones & Stephenson magnifika tunga tranceklassiker The First Rebirth från 1993. Inledande ljusa harmonier, rytmer samplade från Jean-Michel Jarre följs upp att härliga vokala stämmor. Plötsligt dundrar en distad 909-baskagge fram. Crashcymbaler och 909-virvel i crescendo. Eko på baskaggen och open hihat. Låten återutgavs år 2002 och gick upp på förstaplatsen på belgiska danslistan.
Holland, Rotterdam. I hamnstaden uppstod en hårdare variant av techno, s k gabber, på 90-talet, där 909:ans baskagge och hihat utgjorde grunden. Inte sällan distade man baskaggen för att få ett ännu elakare sound och tempot gick uppåt, från technons ”normala” 130-140 bpm till uppåt 200 bpm. En kommersiell och tämligen snäll version av gabber gjorde Rotterdam Termination Source med låten Poing! som fick viss framgång med endast TR-909 och ett ”poing”.
Låt oss avsluta med ett svensk bidrag. I början av 90-talet var Swemix-producenten Stonebridge på jakt efter en låt att remix. Han kom över Robin S Show Me Love från 1990 som behövde fräschas upp. Efter ett misslyckat försök returnerade Stonebridge Show Me Love i ny tappning 1993. Receptet var en orgel från synten Korg M1 och ett 909-beat. Låten blev en oerhörd framgång, med listetta på Billboards danslista, och framstår än idag som en odödlig houseklassiker.
Kopior
Är 909:an så jäkla svår att imitera? Idag finns det mängder med varianter och alternativ till att äga en TR-909 såvida man inte vill lägg ut ca 30000 kr (aktullt pris på E-bay i skrivande stund). Roland själva släppte trummaskinen R-8 redan 1989 där man kunde stoppa in minneskort med både 808- och 909-ljud. I mjukvarusvängen har det ju hänt så oerhört mycket de senaste 20 åren. Jag minns när jag 1997 lyckades få en crackad version av det svenskutvecklade mjukvaruprogrammet Rebirth RB-338, som innehöll två st 303:or, en 808:a och en 909:a på samma gång! Gud vad man kunde leka runt med ljuden via musen och skapa de galnaste acidlooparna med karakteristiskt knorrande. Jag kunde tyvärr inte spara några låtar…
I samma veva skaffade en kompis till mig Rolands Groovebox MC-303 som var ett stycke tabletop musiklåda ämnad att skapa elektronisk dansmusik på. Innehållande trummaskin, synt och 16-stegs sequencer hade den hämtat inspiration, design och användargränssnitt från Rolands tidigare maskiner, fullmatad med 909:ans ljud förstås.
Om jag inte missminner hade jag också en crackad verison av mjukvaran Beatbox i början av 2000-talet. En enkel sequnderbaserad mjukvara där man kunde ladda ljud från alla möjliga gamla trummaskiner. På senare år har jag tappat kollen…idag finns en uppsjö av möjligheter att ladda hem ljud från historiska trummaskiner. Låter det lika bra som en riktig då? Förmodligen inte, men jag vet inte, jag är ingen audiofil. Jag gillar bara hårda beats!