Calle Dernulf var den första svenska radiojournalisten som insåg storheten i svensk techno, genom att konsekvent spela inhemskt klubbmusik under flera års tid – från tyngre Cari Lekebusch till säregna Börft Records. Det var Calle som hittade guldkornen och introducerade oss för skotsk techno…

Calle Dernulf P3 Dans MusikjournalenCalle Dernulf, mannen med den lugna rösten, var under femton års tid de svenska radiolyssnarnas ciceron i klubbmusikens dolda gränder. Genom radioprogrammet Musikjournalen Tema Dans (sedemera P3 Dans) på Sveriges Radio, utforskades den elektroniska dansmusiken genom en fingertoppskänsla och hängivet hjärta. Med danslistor, promos, demos, udda tolvor och flera intervjuer med storheter inom house- och technogenren intog Dernulf rollen som ”curator” för en genre som med tiden kom att erövra inte bara dansgolven utan även hitlistorna.

Under 2011 gick P3 Dans i graven, när Sveriges Radio valde att lägga om musikprogrammen och därmed förlorade man en av sina mest kunniga och hängivna medarbetare, som visste hur man skulle balansera ett public service-uppdrag mot djup och specialitet. Tomrummet som uppstått efter radiorösten har SR ännu inte lyckats fylla.

Det Calle inte vet om elektronisk dansmusik är inte värt att veta. Så därför kan inte Skivbacken låta bli att träffa radioprofilen för att snacka musik, livet på radio, alla intervjuer och om vad han gör idag. På ett fik på Södermalm i Calles kvarter stämmer vi träff.

It began in Luxemburg

– Hur var din musikaliska uppväxt? Vad lyssnade du på?

– Som en liten hade jag fascination av allt som gick på radion,  det var ABBA, Sweet, Kiss, allt som var sött eller lättuggat med refränger. I samma veva gillade jag också de grejorna som stack ute lite, som t ex Popcorn med Hot Butter, som var den första riktiga synthiten. Jag gillade mer och mer när ljuden stack ut, saker som lät annorlunda, som Jean-Michel Jarres Oxygene från 1976 när jag var elva år.

– Sedan långsamt med säkert kom soul och funken, mycket p g a av närradion i Stockholm och så kom det lite låtar som lät elektroniskt emellanåt. Plus Radio Luxemburg på mellanvåg, som började som en piratradiostation som sen flyttade till Luxemburg för att kunna sända över England. De körde ju DJ-radio dygnet runt, t ex Tony Prince, som jag låg uppe på nätterna och lyssnade på.

– När synten sen kom då var jag helt körd alltså! Jag hade en fascination för Depeche Mode, Human League, Heaven 17, ABC, Yazoo, allt det där som var brittiskt lät fantastiskt. Jag hade börjat DJ:a lite i gymnasiet så jag behövde köpa nya skivor hela tiden. Redan tidigt var jag van konsument, jag köpte inte bara det jag själv älskade utan även det jag behövde spela som DJ. Det hjälpte mig senare att kunna tänka bredare när jag jobbade med radio. Jag köpte ibland grejer som var riktigt dåliga, men helt fantastiska för de bryter alla gränser.

DJ-karriären startar…

Calles DJ-intresse började på allvar i åttan på högstadiet när han och en kompis började göra radio på rasterna och få möjligheten att spela lite skivor. De båda kompisarna blev skolans DJ:s så när det var dags för disco anlitades DJ-duon förstås. Calle skaffade sina första egna skivspelare, ett par Technics SLB21, som en annan kompis hjälpte Calle att modifiera genom att bygga in en pitchkontroll. Calle minns tillbaka:

– Jag spelade på studentfester, diskon i Upplands-Väsby och Märsta. Det var lite jobbigare då, för det förutsattes att man kom med allting – med högtalare, förstärkare och skivspelare. När jag kom till gymnasiet gick ryktet att jag hade massa med skivor, så då blev jag introducerad för en kille som hade förstärkare med egenbyggda högtalare. Vi slog ihop oss och så började vi spela tillsammans. 1000 kronor fick vi för en spelning, men vi gick och hyrde ljus och rökmaskin för allt, så vi hade 50 kr kvar att dela på! Men det var ändå drömmen att kunna lyssna på sina egna skivor i bra ljudsystem. Det var det man levde för.

och övergår i radiokarriär…

1982 kunde radiolyssnarna för första gången höra Calles röst i radioetern. På närradiostationen MRS (Music Radio Service) i Stockholm, där både Kristian Luuk och Rasmus Lindvall sände radio,  gjorde Calle sin debut. MRS är en radiostation som faktiskt fortfarande finns kvar idag.

– Vilken musik spelade du på MRS?

– Jag hade fått en promo, en white label, som jag tyckte var asbra och lirade den direkt – det var Only You med Yazoo! Den var på väg att ges ut i Sverige då och på B-sidan låg Situation, så det var ju den man spelade mest då den var överlägset bäst. Jag spelade olika: Grandmaster Flash – Flash to the Beat, det var en blandning av det nyaste jag hittade i skivaffärerna, t ex i butikerna Space Records, Vinyl Mania och Record Pool. Jag spelade alltid en blandning av soul och funk, med ett groove, ett sväng och så älskade jag de nya ljuden med den brittiska syntvågen.

– Man spelade de låtar man ville på MRS. Men kruxet var att man var tvungen att betala stim-avgiften själv. Jag kunde sända ett tvåtimmarsprogram och då var stim-avgiften 150 spänn, det var jobbigt plus att jag ville köpa skivor också! Det var alltså ett problem att få folk att vilja sända där.

I statens tjänst

Geografin tycks inte har bekymrat Calle i jakten på att få jobba med radio, då han flyttade kors och tvärs genom riket varefter hans karriär utvecklas vid Sveriges Radio. I Sundsvall började Calle sända på en närradiostation och efter att Radio Västernorrland hört Calles sändningar erbjöds han ett jobb som lokalradioreporter, vilket medförde att han fick chansen att välja låtar själv i morgon- och kvällssändningarna. 20-åringen Calle hade egentligen ingen koppling till Sundsvall vilket innebar att han uttalade de lokala ortsnamnen fel, men han älskades av den yngre publiken som fick höra lite modern musik.

– Då kunde du spela lite synt och soul och funk…

– Jag visste att jag inte skulle bli långvarig om jag körde min egna agenda, utan jag fick kolla vad de andra hade spelat, sen bytte jag ut var tredje låt till något modernare. Där var jag i ett och halvt år ungefär, sedan kom jag in på P3 i Luleå som producent för ett program som hette Radioapparaten. Lite senare fick jag erbjudande om att börja jobba vid radion i Växjö för ett program som hette Musikjournalen tillsammans med Mikael Nilsson och då blev det full fokus på musikjournalistiken. Vi gjorde det i ett år ungefär, sedan flyttade jag med det programmet till Göteborg 1994, innan Musikjournalen Tema Dans drogs igång 1995.

Programidén till Musikjournalen Tema Dans byggde på att SR ville skapa en rad temaprogram med olika fördjupningar –  ett för Pop, rock och country, ett för Soul med Mats Nileskär, Rock med Håkan Persson och ett för Etno. Calle var med och slogs för att skapa ett dansprogram och han var visserligen intresserad av att leda programmet, men han hade bestämt sig för att flytta till Los Angeles efter en viss tristess i Göteborg. Calle hade både fixat boende i LA, sålt bilen och börjat ordna med arbetstillstånd.

I samma veva fick Calle uppdraget av SR att åka till ned till festivalen Amsterdam Dance Event tillsammans med en kollega och tilllika tilltänkt programledaren för P3 Dans. När kollegan inte dyker upp börjar Calle göra en del egna intervjuer på egen hand bl a med Stonebridge och Vito Ingrosso (2015 är Vitos son Sebastian på samma festival, red anm). När Calle kommer hem från festivalen får han erbjudandet som han bara inte kan tacka nej till. Han skippar LA. Och ett av 90-talets bästa radioprogram drar igång – med Calle vid rodret uppbackad av Germund Stenhag och Pia Kalischer i redaktionen.

– Med Musikjournalen Tema Dans får ni fyra timmar att fylla med musik. Det är rätt mycket tid…

– Ja, men det var inga problem egentligen. I de fyra timmarna skulle det vara en timmes livemusik, så P3 Live var ju intryckt. Sen skulle vi gå igenom veckans danslista, Swedish Dance Chart, så det blev två och en halvtimme kvar att fylla. Jag och Germund la musiken initialt och sen bad vi Pia komma med något hon ville prata om. Jag jobbade ensam med programmet, sen kom Pia och Germund och var med i sändning. Germund var med periodvis i början och sen blev det mindre och mindre. Sen insåg vi att vi måste hitta något annat program som kom att bli P3 Klubb. Det fanns ju så mycket som vi aldrig hann spela i P3 Dans.

– Pia kör en special om Paul’s Boutique…en om acid house och en om trip-hop…

– Pia fick ett uppdrag,  gör nånting, sen är hon med i hela sändningen. Likadant med Germund, han kunde få uppdrag att plocka fram en skiva, sen är han med i hela programmet. Germund och Pia var med växelvis i programmet.

Play that beat Mr DJ!

P3 Dans P3 Klubb kassetter Calle Dernulf Germund Stenhag

Keep cassette tapes alive…

Det finns så mycket att fundera kring vad gäller låtvalet i P3 Dans och P3 Klubb. Jag har kvar ett trettiotal kassettband med musik från programmen. Jag lyssnar igenom ca hälften av kassetterna innan mötet med Calle och inser hur mycket fantastiskt bra musik som spelades. Många av låtarna har jag inte lyckats hitta igen, även om flera klubbklassiker hanns med under åren.

– Musikvalet i programmet. Det känns som om det i början var mer kommersiella låtar än var det var under senare år…te x Tears Don’t Lie med Mark Oh, det är ju ingen låt du skulle spelat under senare år…

– Ja, det fanns en anledning. I början hade vi Swedish Dance Chart som vi redovisade, som jag senare ersatte med Prime Cuts, som var undergroundlistan. Men redan efter två månader av programserien blev jag uppkallad till dåvarande P3-chefen som sa om jag inte slutar och vara så nördig så kommer jag tas bort från programmet. Han tyckte jag hade dålig attityd och att jag inte förstod vad folk ville höra. Jag svarade bara okej. Jag förstod att den chefen inte skulle bli så långvarig, så jag bara körde på som vanligt. Han försvann efter två månader, så det var ju inga problem…

– Pia var ju P3:s musikchef och Germund var musikläggare, så vi hade ju kontinuerliga diskussioner om vad som skulle spelas och vi visste att vi måste spela brett, men det räcker att spela några smala nördiga grejor för att tilltala de som fattar. Man var svältfödd i Sverige då, så man visste att lyssnarna skulle stå ut med att höra E-Type för att kunna få den lilla biten Autechre eller så. Vi började programmen kommersiellt och sen blev vi smalare ju längre programmet pågick, vilket blev den bästa lösningen. Är det några som härdar ut, så är de dem som verkligen älskar det.

– Ni kunde spela Prodigys eller Chemical Brothers senaste skivsläpp men samtidigt utse minimalistisk techno från Soma Records som veckans tolva. Det fanns en bredd men samtidigt ett djup.

– Ja, det var viktigt. Man hade kunnat göra ett program som var extremt nördigt, det jag älskar just nu, men jag är så djupt rotad i en public service-tradition så jag vet att det är ett kommersiellt självmord att bli smalare än smal. Den bredden fanns inte någon annanstans. Om någon ska göra det är det Sverige Radio.

– Nu behöver man absolut inte göra det, för i dag kan alla vara hur smala som helst. Det minsta problemet är att hitta musik, för den finns överallt egentligen, bara ett klick bort, men då fanns den ingenstans liksom.

– Det kom ju så överhört mycket bra musik ’95, ’96 och 97 – triphop, big beats, fransk filterhouse – det måste varit ett bekymmer att välja vilka låtar ni skulle spela?

– Vi kände att vi behöver mer programtid, så det var därför jag, Germund och Marimba Roney drog igång P3 Klubb. I samma veva körde Kjell Allinge tre eller fyra timmar på lördagskvällarna, där han gjorde långa passager, och vi tänkte av kanske vi kunde få två av de timmarna! Vi fick okej på det, men kravet var att det måste vara direktsänt. Shit!, tänkte vi, två timmar mellan 22 och 24 på lördagskvällen! Men vi bestämde att vi gör programmet så bra att de inte kan vara utan det. Vi jobbade ju måndag till fredag också plus lördagskvällar!

– Men ni måste ju jobba på fritiden också för att leta efter musik?

– Ja, vi älskade ju det här mer än nånting annat. Vi var där vid kl nio på morgonen, satt kvar till halv nio på kvällen, sen gick vi ut nånstans och fortsatte och tjata. Ingen av oss hade någon familj eller förhållande, så då funkade det. Det var inte bara Germund och jag utan det var även Jonas Westman och Pia, så det var långa dagar, men det var det roligaste som fanns. Efter ett halvår insåg vi att det funkar inte med direktsändning så då fick vi lite studiotid.

– Varför var det så viktigt med direktsändning?

– Det kostar minst. För att då hade SR ändå alltid en ljudtekniker som satt och sände ut alla program. Om vi skulle spelat in hade vi behövt tillbringa några timmar i en studio med en ljudtekniker och det tar upp studiotid, men om vi sände direkt var det bara han och jag som gick till en studio. Det satt ju redan en tekniker där. Så på så sätt sparade man tre timmar studiotid, tre timmar ljudtekniker. När vi hotade med att lägga ned programmet efter ett halvår mitt i en säsong så beslutade ledningen att behålla det. Och det visste ju vi.

P3 Dans Metro Area Chemical Brothers Mekon Wall of Sound Super Discount– Angående research, internet var ju rätt så outvecklat 1995 och många technotolvor saknar ju ofta information om både artist och låt…

– Jag köpte mycket skivor givetvis och på de flesta skivor fanns ett telefonnummer eller faxnummer. Så jag ringde till skivbolaget: ”Kan ni faxa över någon info?, jag jobbar med ett radioprogram här”. ”What!?” svarade skivbolaget. Det kunde hända att det kom ett fax några dagar senare, eller någon bara klottrat ned några rader på ett papper. Men sen kunde de fortsätta att skicka över skivor då de insåg att det här var public service, riktig radio liksom. I vissa fall hade de riktiga pressavdelningar på större bolag och de kunde då skicka riktiga pressklipp. Men jag köpte också mycket tidningar och magasin, kopierade och satte i en pärm. Jag sparade också allt manus och kunde söka på det. Jag sökte också i vårt pressarkiv på lite större artister som kunde söka på mikrofilm, där jag t ex kunde hitta en artikel från mitten på 80-talet om den tidiga housevågen.

– Hur var dialogen med radiolyssnarna? Vad fick ni för kommentarer? Önskningar?

– Först fanns det ett slags uppdämt behov så det fanns en enorm tacksamhet. Det kom mycket önskemål, ofta att vi skulle spela samma låt igen. Alla önskningar var också en bidragande orsak till att vi drog igång P3 Klubb, för att kunna spela lite hits.

– För där spelade ni ju Wiseguys The Sound You Hear flera gånger…och en kompis till mig tipsade er om Marlena Shaw-samplingen…

– Ja, den pluggade vi! I P3 Klubb där spelade vi låtar som skulle kunna återkomma många gånger. Vi insåg rätt så snabbt att även om vi har mycket kunskap, så fanns det lyssnare som täckte upp det vi inte kunde och då blev det riktigt roligt. P3 Klubb blev därför lite mer interaktivt. I P3 Dans valde jag tidigt att det skulle vara likt de andra temaprogrammen, med ett journalistiskt fokus och mycket intervjuer, lite som ett informellt nyhetsprogram som verkligen tog musiken på allvar. Det skulle inte ha så mycket känslor. Det skulle däremot P3 Klubb ha. T ex Germund som älskade Elton John, då skulle vi kunna lira en Elton John-låt som han fick vibb för. Vi hade t ex Christian Falk som gäst och han gillade Alice Coltrane, då spelade vi en Coltranelåt som var åtta minuter långsam jazz. Vi ville kunna ha den bredden.

– Germund är ju mer känslomänniska, mer ivrig, medan du är den lugne, coole. Ni var ju varandras motpoler…

– Ja, det var tanken. Och så ville vi få in någon mer annan inriktning. Första året hade vi med oss Marimba, som var tio år yngre än oss, hon hade en annan approach, med mycket vänner i London. Hon var inne i triphopgrejen, kände Tricky, hade plockat hit honom på gigs.

– Germund var ju en allätare, kunde lite om allt…

– Ja, han älskade klubb- och dansmusik, synt, reggae och ragga. Ja, tanken var att hitta den där balansen. Men vårt samspel byggde på Germunds passion som drar iväg, medan jag lite mer (Calle med torr röst) ”nej den kom faktiskt 1983”. Men vi fick också folk som var väldigt upprörda över att jag behandlade honom så illa. Vi hade flera som skrev och tyckte att det var fruktansvärt med ”denna penalism i radio”. Det här kom till vår chef som kom in till oss: ”vi har fått ett konstigt mail, vad är det här för nåt? Har det hänt nåt?” Vi tittade bara på varandra och asgarvade! ”Det är kanske det här?” och så spelade vi upp ett klipp. ”Nämen det här är ju för roligt!”. Folk förstod inte att vi var bästa vänner.

– Vet du om P3 Dans eller P3 Klubb påverkade efterfrågan på någon skiva som spelades?

– Ja, faktiskt. Det hörde jag från skivaffären Pitch, som vi ofta gick till. Då kunde jag komma dit och de frågade mig ”Du, nån grej som heter blablabla, har du spelat det?” ”Ja, det har” svarade jag. ”Jaha, vi har haft några som frågat efter det”. ”Vi hittar inte det, var är det för nånting?” ”Äh, det är en demo!” Det kunde vara en demo som inte fanns eller kunde det var en promo från ett skivbolag.

– Fick du mycket promos? Efter några år var ju programmet så pass etablerat så de brittiska skivbolagen borde ju fatta att skicka skivor till dig…

– Inte jättemycket, men en del grejer. Ibland fick jag mycket från USA. Det blev en brytpunkt när CD:n började komma, när man enkelt kunde bränna på CD:n, då kom det mycket från England och delvis från USA. Sen blev det betydligt mer när man bara kunde skicka länkar. Jag märkte ibland saker som vi spelat fick en effekt direkt.

– Och demos, fick ni in det också?

– Ja, vi gick ut med att vi ville få in demos, och det kom i perioder från 5-20 demos i veckan. Allt eftersom blev de bättre och bättre, dels beroende på vad jag spelade då lyssnarna fått en hum om hur bra det kan låta. Och då vågade många inte skicka in.

– Du köpte de flesta plattor själv till dina radioprogram. Varför kunde inte SR köpa in skivorna och lägga i arkivet?

– SR ville inte det. Fanns inga pengar till det. Sen när jag visade att jag hade skivkvitton på 75 000 kr ett år, då bad de både Germund och mig att köpa in lite till radioarkivet. Jag fick lite ersättning för kvittona, men inte mycket, och det passade ändå inte riktigt mig, för jag ville ha de flesta skivorna själv. Jag spelade ju en del ute själv också. SR har kvar sina vinylskivor, men lokalradiostationerna har inget behov av dem. Redan 1994 i Växjö började de göra sig av med skivorna, då det började bli vanligare att göra kopior på CD.

Intervjuerna

– Fanns det någon radioprogram som du hade som förebild för P3 Dans? Jag tänker själv på Nileskärs Soulcorner med extremt mycket intervjuer…

– Nja, både och. Jag har vuxit upp med Soulcorner och älskar det. Jag lyssnade på hans första program…när jag var tretton…och han var bara arton år typ när han började. Mats första program var ju musikprogram där han pratade om musiken, men utan intervjuer. De började han med typ 1982. Mats spelar ju inte musik för att spela musik, han spelar musik för att accentuera intervjuer han gjort eller för att presentera en artist. I de flesta fall är det ju intervjuspecialer han gör, även om det funnits lite undantag. Jag kände däremot att viktiga var att spela musiken, inte att göra intervjuerna, så därför blev skillnaden mellan P3 Dans och P3 Soul ganska stor. Även om jag ville göra intervjuer ville jag bara få ut musiken. Jag ville framförallt ha musikflödet, även om jag hade intervjuer med Todd Terry och Orbital redan i första programmet.

– Jag ville ha rappa intervjuer och kunde inte heller göra djupa, ingående intervjuer. När Mats gör det kan han oftast prata om texterna, och bottna i vad de säger och vill förmedla. Skulle du sätta med samma tänk och intervjua Orbital så finns det inga texter att prata om. Du kan sällan göra ett filosofiskt resonemang om Todd Terry och hans texter som var samplade skrik och rop. Nu hade man kunnat gå tillbaka till Todd Terry och prata om social sammanhang och om vad musiken betytt, men det kunde du inte göra 1995.

– Du håller ändå en viss distans i intervjuerna…jag tänker att det hade varit lätt att bli nördig att prata om trummaskiner och sequencers, men du undvek att bli för teknisk.

– Jag var inte själv riktigt intresserad av det heller. Jag hade kunnat bli det, men då hade det blivit så nördigt och då är frågan vem kommer det här till nytta. Jag har alltid velat att även den oinitierade ska tycka det är roligt. Det var först på de senare åren som jag kom att intressera mig mer för tekniken. Men det var ett medvetet val att försöka göra det så intressant för en oinvigd som möjligt.

– Aphex Twin lyckas du intervjua inte bara en gång utan två!

– Jag bor ju här på hörnet och Aphex Twin satt i hemma hos en kompis i porten bredvid och drack te och whiskey under en veckas tid. Det är alltså via en tjejkompis som bodde i samma kollektiv som honom i London. Min kompis träffar Germund och inser att Germund och jag arbetar ihop. ”Vet du” säger kompisen, ”ni har spelat en av mina polares musik i ert radioprogram, jag har spelat in det och spelat upp det för honom, han tycker det är jättekul att höra på era program, så han har några kassetter med P3 Klubb nere i London”. Så Germund frågade ”vem pratar du om?” Jo, Aphex” svarade kompisen ”Richard D James alltså”. ”Jo, Calle har ju gjort någon special om honom nu, kan du ordna så jag kan skicka den till Richard?” Germund svarar: ”Inga problem”.

Börft Records ü Kaukasüs nu och dåCalle inser senare att tjejen (Åsa) som bodde i samma kollektiv om Aphex nu bor i porten bredvid Calle själv på Södermalm. Hon är nu ihop med Calles bekant Henke. Åsa och Calle började hålla kontakt med varandra och efter något år meddelar Åsa att Richard kommer till Stockholm och undrar om Calle vill komma över och hänga med Richard. Calles enda tanke blev förstås att få en intervju med Richard till stånd. Calle hade via skivbolaget Warp gjort en första intervju med Richard i London, och småpratat med honom på Hultfredsfestivalen. Nu ville han göra en ny intervju så för att imponera på Richard och rotade han fram så obskyra grejor som möjligt ur SR:s grammofonarkiv. Och lyckades få Richard lite fascinerad i alla fall…

Det blev en avslappnad intervju med Richard, liksom första intervjun. Dernulf har aldrig varit intresserad av sensationsjournalistik, utan mer intresserad av att prata om musiken. Efter intervjun erbjuds Calle att få låna Richards kommande skivsläpp på CD för att kunna spela på radio. Richard hade en kopia en Windowlicker som Calle får låna…

Richard D James aka AFX aka Aphex Twin är ett musikaliskt geni enligt min mening. Ingen annan kommer i närheten av hans musik. Calle bekräftar hur obegriplig och charmig Richard verkligen är.

På senare tid har Richard i två omgångar lagt ut tidigare outgivet material på Soundcloud och det går inte att höra hur gammal musiken är egentligen. Och varför har han gjort det?

I couldn’t be bothered” brukar Aphex säga. Enligt Calle låter Richard sina vänner välja ut vilka låtar som ska vara med på plattorna eller läggas ut på nätet. Och han har ju gjort hur mycket musik som helst. Det ryktades 90-talet att när det ringde på dörren hos Richard och någon ville ha hans remix färdig sprang Richard upp och rotade fram en kassett i högen medan budet väntade. Calle kollade med Richard om den här myten verkligen stämde och Richard bekräftade att så hade det nog varit några gånger.

Calle Dernulf har under sin tid vid P3 Dans träffa flertalet av de artister och DJ:s som betyder något inom den elektroniska dansmusik. Han har t ex fått chansen att få prata musik med Detroits pionjärtrio Derrick May, Juan Atkins och Kevin Saunderson och Chicagos legender såsom Larry Heard och Frankie Knuckles.

– Din DJ-karriär tog lite fart efter dina radioprogram. I dina klubbtips i P3 Dans spelade ju en viss ”undertecknad” också…

– Det hade varit en period då jag inte spelade särskilt mycket ute. Att ”undertecknad” spelade skivor ute på klubb var inte helt oproblematiskt. Jag fick propåer att inte säga i radio att jag spelade skivor ute och jag hade möte med juristerna om detta där jag menade att ni måste acceptera att jag gör det här. Jag berättade för dem att när jag är ute och spelar så träffar jag lyssnarna, jag träffar dem som ni aldrig träffar – jag får demokassetter, jag får feedback. Vad skulle hända om jag inte åkte ut? ”Du tjänar väl pengar också?” frågade juristerna. Ja, men de finansierar mina skivinköp. Ledningen på SR ville åtminstone att jag skulle meddela varje gång jag gör nåt sånt här. Idag är det annorlunda. Idag älskar ju dom när programledare syns, det är ju viktigt.

– Ni började spela mixar i P3 Klubb, bland annat flera Solid Steel-mixar och en mix från Air minns jag särskilt. Hur fick ni tag på de mixarna?

– Jag hade hört någon Solid Steel-mix när jag var i London och sen fick vi en mix av Ninja Tune då de hade distribution i Sverige via något svensk bolag. Vi började sända promos från dem, och sedan fick vi dem direkt från England när de insåg att vi spelade låtarna. Lite senare blev vi tillfrågade av Ninja Tune om vi ville köra deras mixar också. Vi fick en varje vecka som vi spelade i programmet, tills vi kände att vi behövde blanda upp det lite med andra mixar. Vissa gånger var mixarna fantastiska, andra gånger helt urflippade.

– Airs mix var exempel på en mix som vi fick av deras skivbolag när de var aktuella med en ny skiva. Många gånger behövde vi inte jobba för det, det var en tidig form av promotion, andra mixar behövde vi jobba lite mer för. När vi spelade mixarna lät det som om vi var polare med alla! Vi tyckte det var viktigt att öka mångfalden och spela så varierad klubbmusik som möjligt.

– Varför upphörde P3 Dans?                                                       

– Från 2007 sände jag en gång i månaden istället för varje vecka. Jag och Hanna Fahl startade ett program som hette P3 Populär, där jag var projektledare och producent. Jag kände att jag ville testa att göra nånting annat. Programmet las ned för att P3 inte ville ha det kvar. Man la om hela upplägget med alla musikprogram, vilket mynnade ut i Musikguiden som började sändas 2011. Då kände jag att jag inte heller ville vara kvar.

Efter intervjun inser jag hur mycket Calle och hans gäng ändå fick kämpa i kulisserna för att P3 Dans och P3 Klubb skulle bli så pass bra program som de blev. Att först bli ifrågasatt för att man spelar för nördig musik…det är ju själva vitsen med public service – att samtidigt kunna erbjuda bredd  och djup. Därefter bli kritiserad för att man nämner i programmet att man spelar skivor på fritiden och möter den verkliga publiken. Calle berättar att under denna perioden fick de anställda på Sveriges Radio inte ens vara med i ZTV utan särskilt tillstånd. Det är ju skillnad idag, då du som radioprofil förväntas att synas i alla möjliga sammanhang. Och som Calle att lägga hundra tusen på egna skivor utan ersättning – det är bara en hängiven musikälskande person som gör detta.

Även om Calle drog ned på tempot med P3 Dans under slutåren och att andra programledare varvades, t ex Pierre Jerksten och Johanna Olofsson, är Calle att betrakta som ryggraden i programmet. Och P3 Dans borde förstås ha fått fortsätta.

Efter tiden vid radion har Calle knappast lagt musikintresset bakom sig. Han konstaterar krasst att det går inte. Genom frilansande har Calle fortsatt att intervjua klubbartister och sälja dessa i e-boksformat. Han har också fortsatt som vinyl-DJ i klubbmiljö och sänder månatligen en podcast tillsammans med Timbuktu och Clea. Genom Red Bull Music Adamemy (RBMA) har han även jobbat med DJ-bokningar och livesändningar för festivaler. Till slut har också Calles klubbmusiksintresse fått honom att skapa egna minimalistiska deephouse-låtar tillsammans med Martin Halinowski. Och det finns fler planer på gång, även om han inte kan avslöja det nu.

Kommer han tillbaks till radion? Vem vet. Det finns väl inget som tyder på det nu, så jag fortsätter att lyssna igenom de kassetter jag har kvar – P3 Dans med Adam Beyer, Cari Lekebusch och Thomas Chrome samt P3 Klubbs ekletiska klubbljud. Rob Dougans Clubbed to Death, Roni Size och Laurent Garnier. Och otal obskyra låtar som inte går att hitta någonstans – förutom i Calle Dernulfs skivbackar…

Calles musik: https://soundcloud.com/svida

Calles intervjuer med svenska DJ:s i e-boksform: https://itunes.apple.com/se/author/calle-dernulf/id695763996?mt=11

 

 

10 comments on “Intervju med Calle Dernulf

  • Fantastiskt, då jag har varit lite svältfödd på information om favoritunderhållningen på senare tid. Calle Dernulf tog något som (idag) kan vara så banalt som dansmusik (edm?) och grävde djupt, i klassisk Nileskär anda. Resultatet blev seriös, medryckande och förtroendeingivande journalistik. Vi blev ständigt bjudna både aktualiteter och milstolpar, och regelbundet serverades även excellenta djupgående artistporträtt, allting på ett grymt övertygande vis. Man utgick inte bara från vad som var hippt och inne, utan spelade det som lät annorlunda och var utmanande i den ljudliga musikaliska sfären – en magisk förening av sväng och innovation.
    Lite smolk i bägaren dock åren 2007-2010 när P3 började främja ungdomsvurmen och anlitade producenter som inte kunde axla Calles mantel. Jag gillar tanken på läromästare, det är genom att ha koll på sin historia som man kan tillföra något nytt och intressant att förädla.
    Med Calle vid rodret tänjde programmet gränser och utsatte de skandinaviska öronen för nya ljud och kombinationer som vi aldrig hade hört förut. Storartade ’veckans tolvor’, fenomenala demos, underhållande intervjuer och utmärkande juveler som ”At the river” och ”Clubbed to Death”, exempel på storverk vi P3 Dans lyssnare fick höra 3-4 år innan resten av världen upptäckte dess storhet. Tack för bloggen!

    • Kul att du gillade intervjun! Javisst lirade Calle mycket bra musik innan den slog igenom. Clubbed to Death blev väl stor först när den var med i Matrix-filmen? At the River är ju också en klassiker som jag glömde…nu har jag lagt till den i Spotifylistan! 🙂

  • Fantastisk intervju! Tema Dans-tiden var verkligen magisk, då det var den enda kanalen för klubbmusik för oss utanför storstäderna.
    Måste dock korrigera stavningen på en av kassetterna – ”Koopa Troopa – A Trip to Zebes” ska det stå (det var jag som gjorde låten ;))

    • Tack! Ja, stavningen hade man ju inte alltid koll på i pre-internet-eran:-) Kul att du fick med din låt i programmet. En demo antar jag? Hittar den inte på Discogs…

  • Låten var en demo inskickad på kassett. I pre-interneteran var det också svårt att få tag på bra samplingar så vi samplade helt sonika låtar från tidigare inspelade Tema Dans-avsnitt till låten (beats från Peshay, pads från 4- Hero).
    Lo-fi men funktionellt 🙂

    • Haha, Svante, minns du när vi spelade in gamla Amiga samplingar på kassettband som vi sedan cyklade vi till Studiefrämjandets MIDI-studio och samplade av med en Ensonic EPS 16+, så jäkla mycket jobb och väldigt LoFi. Vi gjorde det inte för att det var charmigt utan för att det var det bästa vi kunde göra. Och den där lilla rack synthen som man fick använda en gaffel med pizzarester på för att kunna spara ljud.

  • Tack för en riktigt bra intervju och för påminnelsen om hur bra programmet var. Programmen och Calle har betytt otroligt mycket för mig genom åren. Har fortfarande kvar 20-kassettband som min käraste ägodel. Älskar att Koopa Troopa samplade låtar från P3 Dans till demon!

  • Fantastisk bra intervju. Gåshud att höra Dernulfs röst igen. P3Dans och Calle är en stor anledning till att Sverige idag har så många bra DJ’s och producenter. Jag kommer ihåg hur jä*la dåligt programmet blev när Calle inte längre sände. Taffliga intervjuer, mixar i otakt (!) och program som var inspelade i mp3. Sorgligt och pinsamt av Sveriges Radio. Calle, kom tillbaka!

Lämna ett svar till Terje Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *