Kalla kriget – spänningar mellan världens två stormakter, kapprustning och rädsla för ett kärnvapenkrig. 80-talet kännetecknades av republikanen Ronald Reagans åtta presidentår vid makten, från 80-88, medan ryssarna hade en himla omsättning av kommunistpartiledare då både Breznjej, Andropov, Tjernenko och Gorbatjov han utgöra Reagans motsvarighet i Sovjetunionen. Kalla kriget i sig startade ca 1947 och avslutades under slutet av 80-talet i och med Gorbatjovs arbete för avspänning och öppenhet under reformnamnet perestrojka.

Men hur märktes det kalla kriget av i skivbackarna? Under 60- och 70-talat fanns förstås politiska antikrigsbudskap i många låtar, mer eller mindre tydligt, från Beatles Back in the USSR till Black Sabbaths War Pigs samt  Flower Power i slutet av 60-talet och Marvin Gayes Vietnam-kritik i What’s Going On?.

Under hela 80-talet präglades många poplåtstexter av  en malande oro av kalla krigets yttersta effekter. I det här inlägget visar på hur kalla krigets rädsla för kärnvapenkrig återspeglades popmusikens topplistor under Reagans första tid vid makten. Vi gör det förstås genom en topplista, som på inget sätt gör anspråk att var heltäckande, utan mer mina egna favoriter.

 

Plats 10: Bonzo Goes to Washington (1984)

Vem är Bonzo? Jo, ett lite elakt smeknamn för president Ronald Reagan. Han hade som bekant haft en filmkarriär bakom sig innan han kastade sig in politiken. 1951 medverkade Reagan i komedin Bedtime for Bonzo, som handlar hur om Reagans filmkaraktär försöker uppforsta schimpansen Bonzo. Filmen blev en stor kassasuccé varför filmbolaget släppte uppföljajen Bonzo Goes to College, året efter, man varken Reagan eller originalschimpans medverkade. Apan hade dött och Reagan var ointresserad.

Minns ni att Ronald Reagan pratade in ett meddelande att USA skulle börja bomba om 5 sekunder som rapporterades på nyheterna i augusti 1984? Presidenten höll på att göra en soundcheck till en radiosändning och skämtade en aning. Skämtet sändes aldrig live i radion men blev ändå inspelat och läckte ut till media:

“My fellow Americans, I’m pleased to tell you today that I’ve signed legislation that will outlaw Russia forever. We begin bombing in five minutes.”

Keyboardisten i Talking Heads, Jerry Harrison och den gamla P-funk-basisten William “Bootsy” Collins valde att återanvända Reagans skämt till ett slött elektrobeat och Bootsys slapbas. De släppte låten ”5 minutes” under artistnamnet Bonzo Goes to Washington på indie-etiketten Sleeping Bag Records i oktober samma år. Låten är väl ingen fantastisk skapelse i sig, utan mer en lek med sampler och trummaskin. 5 Minutes blev inte någon försäljningssucce, men den inspirerade det gamla punkbandet The Ramones att släppa sin Bonzo Goes to Bitburg som kom året efter. (Att Ramones hade koll på Bonzo Goes to Washington, torde väl ha varit gruppens koppling via klubben CBGB och Talking Heads?)

Upprinnelsen till Ramones låt är ett besök av Ronald Reagan i den västtyska staden Bitburg. Där besökte han en begravningsplats för soldater tillsammans med Västtysklands ledare Helmut Kohl. Saken var den att det låg 49 st SS-soldater begravda på under jorden, vilket i sig hade rört upp massiva kampanjer på båda sidor Atlanten hos judiska föreningar som motsatte sig Reagans aviserade besök. Besöket genomfördes ändå i syfte att läka gamla krigssår, men fick motsatt effekt och efteråt uttryckte Reagan en viss ångerfullhet.

Ramones med judiskt ursprung upprördes till den grad att de valde att spela in My Brain Is Hanging Upside Down (Bonzo Goes to Bitburg), som en protest och som släpptes på brittiska Beggars Banquet, men gruppens amerikanska skivbolag vågade inte släppa den…

 

Plats 9: Alphaville – Forever Young (1984)

“Let’s dance in style, let’s dance for a while,
Heaven can wait we’re only watching the skies.
Hoping for the best, but expecting the worst,
Are you gonna drop the bomb or not?”

Inledning på tyska Alphavilles tredje singel Forever Young säger väl allt. Oron för stormakternas kärnvapenbomber gnager i Marian Golds stämma, samtidigt som han konstaterar att det kanske är lika bra att dö ung. Västtyskland står geografiskt och historiskt mittemellan de båda stormakterna, och skulle ligga risigt till vill kärnvapenkrig.

“Can you imagine when this race is won? (race = kärnvapenrustning)
Turn our golden the faces into the sun,” (vid kärnvapenexplosion utsätts vi för extremt ljus)

Låten blev en obligatorisk tryckare på diskoteken och listetta både i hemlandet och här i Sverige. Kanske förstod inte alla innebörden i texten då, men låten har blivit en klassiker med otaliga coverinspelningar av andra artister.

 

Plats 8: OMD – Enola Gay (1980)

Syntduon Orchestral Manoeuvres in the Dark (OMD) bestod av Andy McCluskey och Paul Humphries. Gruppen har stor påverkan hur den brittiska elektroniska musiken kom att låta under 80-talet inledande år med sitt experimentellt och maffiga sound. Som första singelsläpp från LP:n Organization släpptes Enola Gay. Låttiteln är direkt hämtad från namnet på bombplanet Boeing B-29 Superfortress som släppte atombomebn över Hiroshima den 6:e augusti 1945. Bandets manager hotade att säga upp sig om bandet skulle släppa låten som singel, pga det känsliga ämnet.

“It’s eight fifteen and that’s the time that it’s always been
We got your message on the radio”

KL 08:15 sägs atombomben har släppt, samma klockslag som japanerna invanderande Pearl Harbour. Låten Enola Gay är ett fantastiskt lite stycke synthistoria med sina plottriga inledande trummaskiner, analoga syntar (Korg M500 Micro-Preset) och sång av Andy . Låten hamnar ofta på listor över ”tidernas bästa syntlåtar” eller liknande (Absolute Synth Classics t ex).

 

Plats 7 : Vicious Pink – 8:15 to Nowhere (1984)

Vicious Pink 8_15 to NowhereDet var inte bara OMD som refererade till Hiroshimahändelsen. Brittiska Vicious Pink släppte 1984 den instrumentala syntlåten 8:15 to Nowhere som kom att bli en klassiker inom belgiska New Beat-rörelsen i slutet av 80-talet. Låten är en mononton dansant skapelse med snustorr bastrumma och åttondelspulserande basgång. Tyska eurotechnokungarna i Scooter har under senare år gjort en cover på låten som inte är helt galen.

 

Plats 6: UB40 – The Earth Dies Screaming (1980)

Birminghams stolthet, UB40, med en mixad etnicitet stod för fantastisk fin pop-reggae i början av 80-talet. Efter att ha blivit upptäckta av Chrissie Hynde släpper de sitt debutalbum 1980 på indie-etiketten Graduate Records. Andra singeln från plattan är den vackra och lätt sorgsna The Earth Dies Screaming med Ali Campbell på sång och Martin Merediths saxofonslingor.

“Half eaten meals lie rotting on the tables, 
Money clutched within a bony hand.
Shutters down, the banks are not receiving,
The earth dies screaming.”

 

Plats 5 – Kate Bush – Breathing (1980)

Även Kate Bush ångestladdade psykedeliska poppärla handlar om effekten efter en kärnvapenexplosion. Allegorin i texten handlar om hur ett prenatalt foster andas sin mammas nikotin. Låten innehåller ett symfoniskt med mittparti med samplade dokumentära röster som beskriver explosionens ljusblixtrar till körer från Bush Fairlightsynt, som hon liksom Peter Gabriel var tidig att använda. I slutet skriker Kate ut sin ångest:

Oh, God, please leave us something to breathe!”
“We are all going to die without
Oh, life is–Breathing.”

 

Plats 4: Frankie Goes to Hollywood – Two Tribes (1984)

Vi har tidigare skrivit om FGTH här på Skivbacken – producenten Trevor Horns musikprojekt som kom att få tre listettor i rad på Englands Top 40-lista under 1984. Singel nummer två var det smått kaotiska och dansanta Two Tribes som handlar om mötet mellan två stormakter. Singelversionen inleds med en information om hur ”air attack warning sound” låter, följt av varningssirener, plinkande piano och följt av  maffiga stråkpartier. Sen börjar den pulserande rytmsektionen med slapbas, handclaps och Holly Johnsons ylande. Ett massivt sound av syntmattor från Fairlight, timbalbreaks, percussion och distade gitarrer mästerligt orkestrerat av Trevor Horn.

Musikvideon är en än mer tydlig i budskapet att visa matchen mellan stormaktsledarna i en slaksmålsring ivrigt påhejade av pengasatsande publik.

 

Plats 3: U2 – Seconds (1983)

U2 war album skivbackenAndra spåret på U2:s smått politiska och krigskommenterande LP War finner vi Seconds, som inleds med en tomt ekande baskagge och funkig basgång. Egde och Bono varvar verserna mellan varandra om hur snabbt det tar att ta avsked – rädslan för att någon trycker på knappen för avfyrning av atombomb. Breaket innan sista refrängen innehåller en ljudupptagning från dokumentären Soldier Girls:

“I wanna be an airborne ranger!”

 

Plats 2: Depeche Mode – Two Minute Warning (1983)

1983 var Alan Wilder en fullvärdig medlem av Depeche Mode. Luckan efter Vince Clarkes avhopp sent 1981 var i täpptes till direkt genom rekryteringen av den musikaliskt begåvade keyboardisten Alan Wilder som hade ljugit en smula om sin ålder för att falla inom kravprofilen. I början betraktades han dock mest tillfällig ersättare av de övriga bandmedlemmarna. Även om han deltog i gruppens andra album A Broken Frame från 1982, var det först på nästkommande album Construction Time Again som han erkändes fullt ut. Alan hade också börjat skrivit egna låtar till gruppen som togs med i repertoaren. Martin Gore var ju annars gruppens solklara kompositör, men bakom Two Minute Warning står Alan för både text och musik. Temat i låten är återigen rädslan för jordens undergång efter en kärnvapenkatastrof. Två-minuters-varning refererar till Doomsday Clock – klockan som räknar ned till jordens undergång.

”Two minute warning
Two minutes later
When time has come
My days are numbered”

 

Plats 1: Sting  – Russians (1985)

Första gången jag hörde Russians var i min brors freestyle Toshiba med autoreverse. En fantastisk sång som egentligen säger att det inte finns någon vinnare i ett kärnvapenkrig. Låten inleds med en tickande klocka till ett ödesmättat ackord och en rysk samplad radioröst som i sig påminner röstsamplingen i inledningen på I Got the Power med Snap. Återigen är det Doomsday Clock som tickar.

“How can I save my little boy from Oppenheimer’s deadly toy?”

Sting ställer sig frågan hur vi skyddar oss mot en atombomb, där fysikern Robert Oppenheimer är ju fadern till atombomben som fälldes över Hiroshima och där bomben i sig kallades Little Boy.

Det dystra men vackra syntpartiet mellan Stings verser bygger på kompositören Sergei Prokofievs svit Löjtnant Kije och det är inte bara låten som hämtar från rysk kulturhistoria, utan även musikvideon till Stings mörka sång är ett elegant svartvitt film noir-verk med estetik från 30-talets tyska expressionistiska filmspråk. Snyggare än så blir det inte.

 

 

 

3 comments on “Topp 10: kärnvapensångest i popmusiken 1980-1985

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.