Kolla här är min gamla Halda skrivmaskin som jag gjorde min första skivkatalog på!” utbrister Per Faeltenborg och rotar samtidigt fram en hög med gamla Hot Stuff skivkataloger. Jag befinner mig långt in på IKEA-dömäner. I ett industriområde i Älmhult huserar anrika Hot Stuff i en lagerlokal knökfull med det svarta guldet. Bland rader av skivbackar bläddrar några strökunder bland vinylskivor – begagnade och nysläpp, synth och indierock.

Hot Stuff är postorderfirman som överlevt tider av både illegal nedladdning och streaming. Det är skivbutiken som försåg Sverige med synthmusik, industri och annan undergroundmusik. När övriga skivbutiker och postorderfirmor satsade på säkra kort valde Hot Stuff konsekvent att leverera smal elektronisk musik och udda utgivningar. Hot Stuff låg dessutom bakom skivbolaget som gjorde att svensk synthmusik fick stora internationella framgångar under 90-talet.

Och mannen bakom firman är Per Faeltenborg. En dedikerad skivhandlare som sedan barnsben haft näsa för hitta de efterfrågade vaxen. Jag har stämt träff med Per för att höra hur historien om Hot Stuff började. Vi slår oss ned i några väl använda 60-talsfåtöljer i ett litet rum i anslutning till lagerlokalen.

Musikaliskt uppväxt…vad lyssnade du på för musik i början?

– Mitt liv började 1965 och de första musikaliska minnena var när jag och en kompis fastnade för The Osmonds Crazy Horses som morsan hade på kassett. De var lite mesiga låtar men så var det en låt som stack ut med tungt gitarriff som hästskrik och då var jag sex år ungefär. Ett par år senare var det ju Sweet man hakade på. Fasen va bra, jag fick ståpäls. Sen började jag köpa Sweet fast vi hade inte ens skivspelare hemma på den tiden så det var kassettband som gällde.

– Det fanns en bokhandel i Älmhult med en stor skivavdelning med lyssningsstation och som tog hem skivor på beställning. Och sen fanns det ju stereohandlare med skivavdelningar. Åkte man till Växjö fanns ju någon skivaffär där, men dels var ju ekonomin begränsad – jag köpte kanske tre skivor om året.

– När jag kom upp i tonåren kommer jag ihåg ett avgörande tillfälle i uppehållsrummet när jag gick i sjuan, det var två killar som jag inte direkt kände som gick i parallellklassen – Robert Jelinek (sedemera sångare i The Creeps) och Ismail ”Isse” Samie (Dolores Recordings/Håkan Hellström/mm). De satt och snackade om att punkmusik var så himla bra. Jag köpte ju själv Poster och de där 70-talsmagasinen, men jag hade ju gått på myten om att punkarna inte kunde spela och att det lät för jäkligt. Punken spelades ju inte på radion så jag hade i princip inte hört nån låt. Men jag hade ju en massa affischer från Poster så vi började byta plattor, då jag jag hade Status Quo och Sweet. Så på bara några dagar blev jag omvänd kan man säga, sen började vi umgås.

Började inte punken avta runt 1979?

– Nej, egentligen inte. Ebba Grön och Kriminella Gitarrer släppte de två första punksinglarna sommaren 1978 efter att Sex Pistols hade splittrats. Ebba Grön var inte stora förrän 1981 egentligen. Och det fanns ju en andra våg med Stiff Little Fingers och UK Subs och Clash var ju stora ändra fram till 1985. ”Punk’s Dead” var det några rockkritiker som menade, när Depeche Mode och Duran Duran kom.

– Punken var ju det jag fastande för, men sen lyssnade vi på The Jam, Secret Affair och Purple Hearts som flirtade mycket med 60-talet och spelade punkig pop. Så gick vi ”all in” där och började nörda med 60-talet. Sen lyssnade vi på The Who och Small Faces eftersom Paul Weller sa att de var häftiga. Man köpte en NME var och varannan vecka, men man kunde ju inte lyssna…man kunde möjligtvis skicka brev in till Ny Våg i P3 och önska en låt och vänta i tio program så kanske låten skulle bli spelad. Idag är det ju helt annorlunda – upp med telefonen och lyssna – vi hade ju skivor vi visste vi gillade men som kunde ta tio år innan vi hittade. När man var i London kunde man hitta en skiva man letat efter i åtta år!

 

En postorderfirma föds

Du inser ganska tidigt att du kan sälja skivor till dina skolkamrater?

– Första gången i England var jag nyss fyllda 17 år. Vi var ett kompisgäng på 8-10 st som brukade åka dit. Jag såg någon annons i NME om att en skiva skulle släppas, men det var inte så enkelt att göra en banköverföring i förväg och skriva ett brev till skivbolaget. Det var minst en månads procedur. T ex när The Jam skulle släppa en ny singel, så beställde jag den i förväg och fick den på releasedagen i englandspress. Första steget var att jag beställde flera ex och så fick de andra betala det extra portot. Jag och Isse gjorde faktiskt en första katalog: Great Records – skriven på en Halda skrivmaskin. Men det var även hårdrockare och så på gymnasiet som insåg att jag kunde få tag på plattor från utlandet.

– Sen kom en aha-upplevelse…den vanligaste radannonsen i tidningen Schlager var en svensk tjej som ville ha tag på Peter Pop and the Hellicopters på sjutumssingel med Per Gessle och Mats Persson. De var beredda att betala 200 spänn för en singel. Av någon konstig anledning lyckades jag komma över 10-15 ex av singeln i nyss nämnda bokhandel. Jag köpte tio ex för fem spänn styck och sålde dem för 150 kr styck!

Du åker över till England med tomma resväskor för att köpa och sedan sälja vidare. Det måste ha funnits en affärsman i dig redan då? Hur visste vad skivorna var värda?

– Jag kände mig fram lite grann. Från början åkte jag över och köpte billiga punksinglar och mod-grejor och sålde det som jag visste att folk ville ha. Men annars var det mycket på känn. Och sen breddade jag lite genom att köpa lite Depeche Mode och Simple Minds och det sålde slut direkt för det fanns ingen i Sverige som sålde synthpop då. Det fanns Pet Sounds och så, men de var mer renodlade butiker. Och det mesta blev utgånget ganska snabbt.

Hot Stuff kataloger – Första gången jag ger ut katalogen under namnet Hot Stuff är 1986. Först hade jag namnet Doc. Cool Records, men det fick jag inte heta när jag skulle registrera firma eftersom jag inte var läkare! Jag kom till en punkt när jag kände att det här kan bära och då hyrde jag en liten lokal vid torget här i Älmhult som öppnade sommaren 1986. Det var en liten butik, men det var en postorderfirma i första hand.

När du köpte skivor i England var det till grossistpriser eller?

– Nej, inte först. Med tiden från 1984 fram till 1989 så åkte jag till England varannan eller var tredje månad med Harwichfärjan från Göteborg, för då kunde jag ha hur mycket bagage som helst med mig. Jag hade singelväskor med plats för 600 singlar som jag satte skateboardtrucks- och hjul på och den var så stabil så jag kunde lasta två resväskor till ovanpå. Det kunde 150-200 kg skivor.

1986 sålde du även pop och synth då, även om du inte lyssnade på det själv?

– Ja, men sen har jag lärt mig, jag spelade ju skivorna när jag kom hem. Jag hade en punkavdelning och en avdelning för 80-tal pop/rock/synth.

Men hur många ex köpte du av varje skiva?

– Oftast bara ett ex…

Då måste det ha ringt många besvikna kunder när plattorna tog slut?

– Ja, det var ju helt galet. Jag skickade ut katalogen till ca 800 personer vid den här tidpunkten och jag satte ju t o m första beställningsdag bara för att vara rättvis. När jag öppnade telefonlinjen vid ett givet klockslag så ringde det nonstop i tre dygn i princip. Jag satt fram till två på nätterna eftersom folk fortsatte och ringa då jag svarade. Efter tre dygn var ju oftast 70% av alla skivor sålda. Hade jag vetat det skulle jag kört över med en lastbil och bara lassat in skivor istället…

– Det var kunder över hela Sverige men även lite utomlands med tiden. Innan internet hade jag faktiskt kunder från både Australien, USA och Japan utan någon annonsering. Det var bara genom brevvänner eller rykten. I början gjorde jag postorderkatalogen på skrivmaskin, men senare på dator, men det var avancerat. Jag vars själv i början, men Tomas Harrysson började jobba hos mig redan 1988.

 

Och rörelsen växer…

Hur kom det sig att du började plocka in belgisk synthmusik?

– Jag hade kommit till vägs ände med begagnade skivor och vissa kunder börja fråga om jag kunde plocka hem lite nytt. Det var helt annorlunda kontaktvägar då. Fick jag tag i en begagnad skiva i England som var bra kunde jag skriva ett brev till postadressen på baksidan av skivan: ”Hej, ni verkar har bra skivor, jag skulle kunna sälja fler av dem, kan ni höra av er till mig”. Sen satt man och väntade, ibland kom inget svar, ibland kom svar. Jag hade också läst recensioner i tidningarna Base One och Schlager och där fanns det även i kontaktadress till skivbolagen.

– De jag fick bäst svar av var Antler-Subway i Belgien och Last Chance i Tyskland. Antler insåg att det fanns en marknad i Sverige så de erbjöd mig bra villkor. De skickade provex av allt de hade, så kom Poésie Noire och A Split Second. Poésie Noire spelade dessutom på Hultsfredsfestivalen och de hade ingen som sålde deras skivor så frågade om jag kunde sälja deras skivor. Och när jag hajpade A Split Seconds första maxi fick jag 50 beställningar av samma skiva så det rullade på rätt så snabbt. Det kom en jättelåda från Belgien varannan vecka och allt såldes. Sverige var så svältfött. Jag hade egentligen inga konkurrenter i Sverige. Efter 1983 ansågs synten vara passé, så det var en hunsad genre väldigt tidigt och blev av den anledningen lite underground.

När man driver postorderföretag, där du skriver om artister och låtar som folk inte har hört och de går på dina ord…

– Jag hade oerhörd makt på den tiden. Tyska And One som började 1988 fick jag korn på tidigt och det är ”mittemellan Depeche Mode och Front 242 och är tokbra” då kunde det ramla in 50-100 order på en platta som ingen i Sverige hade hört innan. Det hade ju aldrig gått idag. Då försökte vi vara så uppriktiga som möjligt. Jag åkte runt en del på synthgalor och folk var helt galna, de slogs om plattorna och blev nästan ovänner. Och då delade jag ju ut kataloger eller flyers…sen ringde de på måndagen!

– Jag åkte en del på skivmässor med min Volvo kombi fylld till bristningsgränser med skivor och de andra säljarna stod och tittade avundsjukt på mig. Ibland var det 200 personer i kö till skivmässan varav 100 skulle till mitt bord!

Har du gjort något stora inköpsfynd såsom i High Fidelty om du har sett filmen?

– Jag försöker inte komma i den situationen utan vill ge hederligt betalt. Det kom in dam för ett tag sedan med en liten hög med sopskivor, men där var en handfull Agnetha Fältskog-singlar i perfekt skick. Hon fick en hundring för skräpskivorna och 1500 kr för Fältskog-skivorna. Alla som har sålt skivor till mig ska jag kunna se i ögonen efteråt.

Bootleg är något jag undrar över, varför finns det så många live-bootlegs med exempelvis Depeche Mode?

Hot Stuff Älmhult– Nuförtiden får jag i princip inga påstötningar om folk som säljer bootlegs, men ibland slinker det med skivor från våra leverantörer som man inte vet om det är en bootleg eller officiell utgivning. Idag har reglerna suddats ut lite när det kommer semi-officiella skivor, för inspelningarna är gamla och inte längre skyddade. T ex finns nu en massa liveskivor med Joy Division som inte Factory står bakom, men som marknadsförs full ut.

– Förr fanns de bootlegproducenter i flera länder, t ex Tyskland, Holland och Italien och skivorna har ändå rätt så högt andrahandsvärde idag. Ett tag ansågs de som ganska värdelösa, men de gjordes i relativt små upplagor och nästan alla som köpte dem har ju velat behålla dem. Nu har de fått lite uppsving prismässigt.

Men hur resonerar musikindustrin och artisterna?

– Jag tror att de flesta artister bryr sig inte så mycket om det, speciellt inte idag med all nedladdning. En del artister tycker nog till och med att det är lite charmigt eller så. Metallica gjorde ju till och med en speciell plats bredvid mixerbordet där bara de med bandspelare fick stå för att de skulle få bra inspelningar. Med en vänlig hälsning att skicka gärna resultatet till oss.

Och det är ändå Metallica?!

– Ja och de har ju varit väldigt hårda mot nedladdning, men där menar de att bootlegvärlden har egentligen varit en väldigt liten industri. Nedladdning och Youtube har ju gjort bootlegs mindre häftigt. Ofta var det någon fan som gjorde en inspelning och hade någon kontakt på ett presseri som gjorde en liten upplaga och såldes i en mindre krets.

– Om det är återutgivning av en grej som redan finns så måste man ju ta hem och syna den i fogarna. Och det kan vara svårt för mig som skivhandlare att veta. Jag sålde en Neil Young med Pearl Jam-skiva som jag hade köpt som original och sålde dyrt som ett original, men köparen kom tillbaka och hävdade att det var en piratversion. Det var någon detalj på omslaget som inte stämde.

– Och när gamla testpressningar blir astronomiskt dyra uppåt 50 tusen kronor, ja då är det väl värt att försöka göra en kopia som ska se precis likadan ut. Det var ju några Sverige-pressade U2-skivor som släpptes på färgad vinyl, och det var ju någon på presseriet som gjorde typ tre röda skivor och behöll de själv. Det valsade runt ett ex på samlarmarknaden i många år som blev jättehajpad. För några år sedan dök det upp ett antal röda vinyler, men då var de ju någon som hade gjort en nypress…

 

Energy Rekords

Du startade ju också ett skivbolag, Energy Rekords, hur började det?

– Först gjorde jag  en del icke-synth grejor med de lokala kompisarna Daffodils och punkgruppen Highway Slugs från Stockholm på sjutummare redan 1988. Jag hade varit i med lite i skivproduktion tidigare då Creeps och garagerockbandet Backdoor Men fick skivkontrakt. Då skötte jag distributionen åt dem i Sverige genom att sälja till andra butiker.

– Samma människor som köpte synthmusiken visade sig också spela i egna band så de skickade demos till mig. Först var det Pouppée Fabrikk från Karlskoga som ville göra en singel och då hjälpte jag dem med pressning av skivan i Tyskland.

På den tiden kunde man pressa upp en skicka relativt snabbt?

– Ja, det rätt så fort. Idag är det minst 26 veckors leveranstid och då tappar man ju sugen!

– Sen hjälpte jag Pouppée Fabrikk att sälja singeln, vilket gick skitbra och jag ordnade så att de även kunde släppa ett album. Min dåvarande flickväns pappa, Bosse Paulsson, hade en studio utanför Älmhult som gruppen spelade in albumet i som släpptes på både LP och CD. Jag skickade albumet till franska och belgiska bolag. Tyska bolaget Last Chance släppte albumet på licens. Vi tänkte först bara släppa det på vinyl, men julen 1991 var ju CD-spelaren årets julklapp och sedan dess blev det svårare att sälja LP-skivor.

Men ni har ändå varit trogna vinylformatet under större delen av 90-talet?

– Nja, redan 1993 gjorde vi egentligen sista vinylen gällande elektronisk musik. Däremot har punkarna och hårdrockarna har ju alltid velat ha vinyl. Hellacopters har vi alltid sålt mycket av på vinyl, nästan 10 gånger mer än CD-utgåvorna.

– Antler-Subway skulle släppa ett samlingsalbum med tio olika artister som de skulle vilja få mycket spridning av i Sverige, så då släppte jag den på licens i Sverige, tusen ex på LP och ett avtal med MNW för distribution så att även Åhléns skivavdelningar kunde ta in den. Men den slog inte så bra. Det var ju exklusiva låtar men det var lite överblivet material. Jag har fortfarande 150 ex kvar.

Sen släpper du tributeplattan Sometimes I Wish I Was Famous som blev framgångsrik. Och du som egentligen inte är ett Depeche-fan väljer det temat? Ringde du upp Daniel Miller innan eller?

– Jag tog idén från en annan genre. En kille hade gjort en Pink Floyd-tribute med nypsykedeliska band som jag tyckte var en smart idé då okända grupper blir lite kända eftersom det är många som gillar Pink Floyd.

– Man behöver inte tillstånd för att ge ut en tributeplatta egentligen, så länge du inte förvanskar texter eller förvränger verket. Vi skickade över plattan till Mute Records och Vince Clarke svarade skickade ett glatt svar tillbaka. Plattan släppte jag tillsammans med två andra synthkillar i Älmhult, Håkan Ehrnst och Krister Svensson. I samband med detta startade vi bolaget Svenska Energy Rekords & Publishing AB och slog ihop de band vi jobbat för att göra en manifestation i form av en gemensam första grej. Vi sålde nog 10 000 ex på bara några månader. Vi hade avtal med Tyskland, Österrike och Schweiz. CD-skivor gick snabbt att få fram, inom fem dagar kunde en återpressning göras. Vinylskivan tog lite längre tid. Den sålde nog 2000 ex på LP, resten CD.

Men ni ger ju ut lite udda saker såsom Robert Marlow som är en gammal bortglömd syntare…

– Vi har ju sålt begagnade skivor och vet att han väldigt eftertraktad och det är svårt att få tag i hans skivor. Första steget var ju att vi sålde licenser t ex till amerikanska samarbetspartner. Första lyckade utgivningen var med Die Krupps. Vi hade ett lokalkontor i Malmö med en bandbokare på Stadt Hamburg. Det fanns inga andra klubbar som ville att våra band skulle spela, så vi gjorde ett turnépaket med kanske två av våra band och någon utländskt band. Die Krupps hade varit splittrade sedan mitten på 80-talet och då fick vi nys om att de hade gjort en spelning nere i Tyskland. De hade precis släppt en tolva som vi hade sålt tokmycket av. Bandet skulle släppa ett album och var sugna på att spela i Sverige. De spelade på tre utsålda konserter i Stockholm, Göteborg och Malmö så när plattan släpptes någon månad senare gick den t o m in på plats 20 på den officiella försäljningstopplistan. Det rapporterade vi ned till bandet vilket i sin tur uppmärksammades av den tyska distributören Rough Trade. Alla elektroniska bolag runt om i världen fick upp ögonen för oss svenskar. Sverige verkar vara en marknad man ska satsa på! Helt plötsligt fick vi förfrågningar från Front 242, Skinny Puppy och Frontline Assembly om att släppa skivor hos oss. Vi blev nästan fartblinda med ett albumsläpp i princip varje månad!

 

Övergången till 2000-talet och dagens skivmarknad

Under 00-talet kommer nedladdningseran och sedermera Spotifyeran från 2008…hur överlever man en sådan period?

– Det har varit jättehårt. Energy Rekords las mer eller mindre ned. Det har förändrats en hel del. Det som var dyrast när jag gjorde LP:n med Antler-Subway det var en fyrfärgsseparation av en bild som kostade 5500 kr. Idag gör allt själv i datorn. Vi var inte tillräckligt snabba att ställa om. Först när internet kom var det en boost även för Hot Stuff då katalogerna fasades ut när vi la ut allt på nätet. Mig veterligen är vi den första svenska webbutiken i musikbranschen 1997.

Per Faeltenborg och Janne Forsberg

Janne Forsberg och Per Faeltenborg i Hot Stuff butik/lagerlokal.

– Vi tog hjälp av en gymnasieelev som snickrade ihop vår webbutik. När vi hade katalog gick allting i cykler: utskick av katalog, försäljning, packning och distribution. Sen var det nästan dött tills nästa katalog. När vi la ut allt på nätet blev det mycket jämnare ström. Det gick inte att lyssna på låtarna i början på nätet, vi hade knappt några bilder, det var ju bara listor av titlar.

– När Hot Stuff var som störst var vi sex man som jobbade på heltid. Sen gick försäljningen ned, jag sa upp en anställd var artonde månad ungefär i fem års tid. Tomas och jag är kvar. Och Janne Forsberg kom till oss förra året och jobbar bara med begagnat som är ett område som ökat. För fem år sedan var vi ensamma om vinyler men nu för tiden finns det ju både på Ginza och CDON och Ullared.

När man driver en kombinerad internetshop och fysisk butik vill man ju ändå som skivköpare att det ska finnas en del guldkorn som inte finns på internetsidan…

– Det nya sortimentet listar vi ju hela tiden eftersom man måste vara snabbt framme, men för de begagnade skivorna gör vi punktinsatser, t ex nu lägger vi ut 300 skivor ur indie-sortimentet på en gång och skriver om det i nyhetsmailet. Vilket också betyder att många skivor hinner stå här i ett år innan vi lägger ut dem. Så det finns alltid massa grejor här som inte finns på nätet, varav en hel del guldkorn. Plattor för under 70-80 kr är det i princip ej lönt att lägga på nätet.

Finns det några nya kundgrupper som köper vinyl idag? Hör de unga någon skillnad mellan vinyl och streamat?

– Ja det kommer nya, men framförallt att många dammar av sina gamla skivspelare. Det finns ju en risk att det är lite mode just nu. De som köper på Ullared köper ju ofta en ram till.

– En av stora chanserna till att vinylen överlever är ljudkvalitén. Unga hör faktiskt skillnaden mellan vinyl och streamat. En kollega till mig berättade om att hans söner spelade streamat på dåliga högtalare från en mobiltelefon. När han spelade upp samma låtar från skivspelare sa sönerna exalterat: ”Aaahh! Fan va häftigt! Det låter ju mycket bättre!” Sen är det lite att hålla i, ett attribut som behövs i all ungdomskultur. Folk tar ju selfies med skivkonvolut i bakgrunden.

Vad tycker du om alla boxar och återutgivningar som ges ut om och om igen?

– Det har nog blivit ett glapp hos många stora skivbolag och de har egentligen ingen koll på vad skivköparna vill ha. På Record Store Day förra året återsläppte man hela Bruce Springsteens katalog på LP och det är skivor som redan är släppta i miljoners miljoner. Det går inte att göra om det knepet för många gånger. Det förstör lite. Det finns många andra skivor som man hade velat se återpressade istället.

– Man märker det med band som ska göra begränsade upplagor, t ex Depeche Mode, från början hade en sjutummare och två tolvtummare sen kom CD-singeln också och då blev det lite för mycket. Det kan bli en motreaktion från skivköparna och jag tror man har hamnat i den sitsen redan i vissa fall. Vi är med på Record Store Day, men varför behöver det släppas tusen nya skivor på just en dag? Det finns ju ingen möjlighet att plocka in allting. Priserna har dessutom höjts från skivbolagen. I början skulle en skiva kanske säljas för 200 kr, sedan ligger den på Ebay dagen efter för 1000 kr. Då inser skivbolagen att det sålde plattan för billigt, men nu ligger priserna ibland på 350 kr för en skiva dag ett.

– Det finns också en ny konkurrens för mig som skivhandlare. Förr när någon sprang på ett fynd på en loppis kom de till mig för det var för omständigt att sätta in en radannons i Schlager. Och han gjorde en hyfsat bra affär ändå. Men idag är ju hälften av alla skivsamlare deltidsskivhandlare också lite grann. På skivmässor numera är alltid en hög med hökar som står och rafsar nästan innan handlare hinner bära in skivorna på mässan, och sedan går de hem och lägger ut skivorna på nätet. Mässan blir ju tråkigare för de vanliga kunderna och lite sämre för oss handlare också.

Använder du Discogs som värderingsverktyg?

– Ja, det är den mest rättvisa webplatsen. På Ebay säljs ibland grejer som blir löjligt dyrt. Det är svårare idag att göra det där riktiga fynden. För fem år sedan var folk glada om de fick något för sina skivor när jag köpte upp samlingar. Idag tror folk att de är så oerhört värdefulla.

Det märker man också på vissa loppisar som tror att sina gamla LP-skivor är så himla värdefulla. Då blir man bara sur.

Hot Stuff Parliament vinyl– Det finns de som har samlingar av gamla kassa dansbandsplattor och 70-talssamlingar och tror att de är värda hundra kronor styck. Det ringde en förening häromdan som hade blivit skänkt en skivsamling av en gubbe.”Det är tusen skivor i jättegott skick, vad kan vi få för dem?” De hade förväntningar på att få 50 000 eller nåt. Men det visade sig vara Vikingarna och Ingemar Nordström och allsköns smörja. Det var ju inte värda nånting, jag hade ju redan de plattorna som jag säljer för typ två kronor styck.

Du ändå en av de få som har överlevt skivbranschen svacka under 00-talet.

– Ja, även när det var som bistrast när skivbranschen gick tillbaka 25% om året så gick bara 10%. När jag började åka på skivmässor på 80-talet så var jag den lille snorungen bland handlarna och fick lite gliringar för det, framförallt om jag sålde mycket av nån ny musik som de inte förstod sig på. Idag är ju jag mycket äldre än vad de personerna var då! Det finns ändå en del som hållit på i många herrans år så vi känner varandra ganska väl.

– Från att tidigare ha varit hållit fullsortiment av oberoende musik så gör vi ju mer punktinsatser idag, t ex säljer vi en färgad specialutgåva på Hellacopters nya tolvtummare, som vi då kan marknadsföra som vår egen.

Avlustningsvis, hur ser ditt egna samlande ut?

– Jag har väl 1500 LP:s och 5000 singlar, mest punk, 60-tal, men även hitsinglar från senare årtionden.

Men du är ingen extrem samlare som ska ha alla olika pressningar?

– Lite grann! Sex Pistols, The Jam och ett par grupper till samlar jag ganska hårt på. Singlarna kan ju ha en massa olika omslag. Med The Jam skulle jag ha alla singlar med väsentligt olika omslag, sen ville jag ha spanska singlar då de har titeln på spanska på framsidan, nu är nere på nyanser och annat! Jag har dock satt lite gränser på vad jag är beredd att ge.

 

Slutligen…

Jag lämnar Per Faeltenborg och sätter mig i bilen för hemfärd. Som souvenir från dagens besök blev det en Yello-maxi och 1983 års utgåva av Depeche Mode turnéprogram, signerat dessutom! I en allt svårare marknad att överleva som skivhandlare är Hot Stuff ett bevis på att det faktiskt går genom att lyssna på vad skivköparna efterfrågar. Och vinylintresset tycks ju har ökat, bara det nu inte bara är en fluga…

För er som fortfarande älskar känslan när man hittar ett guldkorn efter idogt bläddrande bland vinylbackar är Hot Stuff i Älmhult väl värt ett besök. Även om butiken fortfarande är i huvudsak ”worldwide mailorder” öppnar Per och hans gäng upp lagerlokalen med jämna mellanrum, vilket man kan få reda på i Hot Stuff nyhetsbrev. Klicka in på www.hotsuff.se för prenumerera på brevet eller om ni vill botanisera bland skivor och merchandise.

Men vad lyssnar Per Faeltenborg själv på för musik? Jag bad Mr Hot Stuff att sätta samman sin egna Spotifylista. Blev det låtar med Sex Pistols eller The Jam? Eller kanske något modernare…? Det blev ”Per Faeltenborg kronologiska upptäckter”!

 

One comment on “Intervju med Per Faeltenborg – Hot Stuff i Älmhult

  • Det vore trevligt om dagens mediakonsumenter som inte vill köpa vinyl eller CD kunde få stifta bekantskap med Energy Rekords och Octoprods fantastiska back-katalog med svenska synth guldkorn genom att publicera dem på tex Spotify. Många skulle bli väldigt glada om PF kunde släppa upp tex Elegant Machinery eller Spock i nutiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *