Basildons stolthet, Depeche Mode, släppte sitt tredje album hösten 1983 med förnyat sound. Med experimenterande samplingslusta byggdes ljudbilden nu upp av metallklingande rytmer och mörkare ljudpalett. Alan Wilder blev till slut fullvärdig medlem i gruppen och Martin Gores texter handlade inte längre bara om kärlek. Gruppen hade mognat.

Ersättningsrekryteringen efter Vince Clarke avhopp julen 1981 skedde i rask takt. Som jag skrivit om i tidigare inlägg (se special om A Broken Frame) anslöt  Alan Wilder till Depeche Mode redan i slutet av 1981, men han fick inte medverka vid tillskapandet av album nummer två – A Broken Frame – utan enbart vid gruppens liveframträdande. Inför 1983 års arbete med nytt album frågade han övriga gruppmedlemmar om han verkligen var med i gruppen eller ej…svaret blev: såklart!

De singlar Depeche Mode släppte från A Broken Frame hade egentligen inte varit några större framgångar på dansgolvet såsom diskohiten Just Can’t Get Enough. Inför DM:s tredje album ville gruppen ändra på det. Svaret blev låten Get the Balance Right som gruppen fick forcera fram i studion och det blev en av de få singlar som Martin Gore inte var nöjd med efter släppet enligt honom själv. Låten spelades in i Blackwing Studios, som man hade arbetat tidigare i.

Till singeln släpptes också den nästan åtta minuter långa maxisingeln som kom att få stort genomslag inom den växande housescenen i Chicago och technoscenen i Detroit. Båda dessa parallella musikkulturer hade fötts upp på europeisk syntmusik, framförallt italo disco anno 1982-1983, tidig New Romantic och udda dansanta elektroniska låtar såsom Yellos Bostich. Depeche Modes nya maxi passade perfekt i denna mix med sitt distinkta dansgroove och dubbiga passager. Året efter föddes ju housemusiken på vinyl i och med Jesse Saunders On And On. Långt senare insåg gruppen själva vilken betydelse maxisingeln hade haft på dansgolven i USA. På b-sidan till Get the Balance Right börjar sakteliga Alan Wilders medverkan att framträda. The Great Outdoor är ett instrumentalt litet mästerverk som Alan skrev tillsammans med Martin Gore. Mer av Alan skulle komma.

Till album nummer tre bytte Depeche Mode inspelningsstudio. Valet föll på Garden Studios i Shoreditch som var en studio byggd av John Foxx (ex-Ultravox-sångaren). På köpet fick de även ljudteknikern ”tonmeister”Gareth Jones, som kom att få stor betydelse för gruppens förnyade sound. Gareth var inledningsvis tveksam till att arbeta med Depeche, men efter ett inledande möte ville han ge dem en chans och kom att arbeta med DM under de kommande tre albumen.

Den absolut största förändringen från A Broken Frame för gruppen var utvecklingen av synthesizers. Och då framförallt samplingssyntar. Gruppens utforskande nyfikenhet att spela in ljud från omgivningen för att väva in i musiken kom att prägla Construction Time Again i hög grad. Det var inte helt billigt med samplingssyntar 1983. Producenten Daniel Miller hade köpt en Synclavier som gruppen använde flitigt på plattan. Senare valde bandet att införskaffa Emulator-syntar löpande under 80-talet, vilka även användes för liveframträdanden.

Synclaviersynten och E-Mu Emulator var de två samplingssyntar som användes flitigt på albumet, men det fanns dyrare alternativ. Vince Clarke i Yazoo hade köpt sig en Fairlight CMI-synt, samplingssyntarnas ”Rolls Royce” för ca 23 000 £. Under vissa liveframträdanden från den här perioden kan man se hur Martin Gore har skrivit ”Fairlite” på baksidan av sin Casio MT-30-leksakssynt, som användes för en melodi på Nothing to Fear. Sannolikt en blinkning till Vince Clarke och hans dyra original!

Första singeln från kommande plattan var Everything Counts som släpptes i juli 1983. Låten inleds med ett oljud som uppstod av ett misstag i studion, men som valdes att behålla. Ovanpå detta lite hårdare trumbeat än vad vad vi är vana att höra från gruppen. Beatet, programmerat i electroinfluerat rytmmönster och som för tankarna till Kraftwerks Numbers, kommer från trummaskinen E-Mu Drumulator som gruppen nyligen hade införskaffat. Trummaskinen kom att användas på flera spår till kommande plattan.

Låten präglas av samspelet mellan Dave Gahans allvarliga baritonstämma i verserna och Martin Gores mjukare stämma i refrängerna. Samtidigt som beatet är hårdare än förr väver gruppen in mjukare melodislingor med ”riktiga” blåsinstrument i form av den kinesiska shawn och melodica (som också syns i musikvideon). Singeln blev en framgång för gruppen med en sjätteplats på englandslistan.

Efter att Depeche spelat in albumet mixades det i Hansa Mischraum Studios i Berlin. Det här var början på DM:s Berlinförälskelse. Gruppen var på musikhistorisk mark där både Bowies och Iggy Pop skapat popmusik. Berlin kom att bli hjärtat för gruppens kommande album och studion i Berlin erbjöd extensiva möjligheter att slutmixa albumet med sitt 56-kanaliga mixerbord.

När man lyssnar igenom Construction Time Again så här 32 år efter utgivningen låter albumet förvånansvärt fräscht. Albumet ger en tydlig vink om vilken riktning DM skulle ta under resten av årtiondet. Den mest påtagliga iakttagelsen är hur bandet samplar och inkorporerar inspelade ljudeffekter i musiken. Gruppen hade tillsammans med Gareth Jones och Daniel Miller varit ute i industriområden och spelat in allehanda metallklingande oljud och matade nu i dessa i sin samplingssyntar.

Albumet inleds med Love In Itself som kom att bli singel nummer två från albumet. Personligen tycker jag att låten inte är den starkaste från albumet, men sin avslutande improviserade disharmoniska syntpassager. Men den visar på bredden i gruppens samplingshysteri. Man samplade inte bara metallklingande rytmljud, utan låten innehåller ju både piano och gitarr.

På albumet användes dock en hel del syntar från förr såsom PPG Wave och Daniel Millers flaggskepp ARP 2600. Nya samplingssyntar såklart, men också en del manipulerade originalljud från Synclaviern (de var inte bara en samplingssynt). Men även Yamaha DX7, Oberheim OBX-A och Roland Jupiter 8.

Depeche Mode Construction Time AgainIndustridoftande spåret Pipeline, med enbart samplade ljud utmärker sig avsevärt. En mörk stämma utgör rytmen tillsammans ett dovt slag. Studsande pingisbollar och ljud av tåg mot rälsen. På spåret märks ett synttrick som gruppen kom att använda sig mycket på kommande skivor och som kom att känneteckna gruppens sound. Det var att använda ”multi-timbrala” ljud, dvs flera lager av ljud i samma melodislinga.  Den metallklingande melodin i Pipeline är stereomixad med ”metallen” lätt panorerad i höger kanal och det andra ”icke-metalliska” ljudet lätt panorerad i vänster kanal. Martin Gores sång är inspelad i en tunnel utomhus med autentisk efterklang. Inga ytterligare effekter krävdes på den.

Det finns egentligen en bred instrumentpalett på albumet – antingen framställt på syntar eller samplat live – det är svårt att avgöra ibland. Galna flöjter och orgel på Shame, marimba, piano och gitarr på And Then och så förstås Depeche brassiga syntljud lite här och där. Det blir allt svårare att avgöra varifrån ljuden kommer och DM har ju alltid lagt ned mycket tid på att skapa sina egna ljud – det är ju det som kännetecknar deras musik! Från och med Construction Time Again blev syntljuden alltmer komplexa, mycket tack vare Alan Wilders närvaro med och också då Daniel Miller la ned mycket tid på gruppens sound.

Om man jämför med Yazoos andra album You and Me Both, som bara kom en månad innan Construction Time Again, hörs vilka olika riktning de grupperna tog ljudmässigt. Medan Vince Clarke bibehåller de rena ljuden från sina Rolandsyntar och trummaskiner, går Depeche Mode istället mot att förvränga ljuden till en mer spännande lyssningsupplevelse.

Och de leker och förvränger dessutom vokalerna på ett subtilt sätt, som man nästan bara kan uppleva genom ett par bra hörlurar. Lyssna exempelvis på refrängen i Shame hur Gahans stämma är dubblerad i nedpitchad form i vänster hörlur. Det kanske mer uppenbara exemplet i Told You So där viskande lager av röster hörs av låttiteln i periferin. Att de inte släppte den låten på singel!

Från 1983 började också gruppen att använda andra instrument än syntar i sitt visuella uttryck. I musikvideorna slog man inte sällan på vibrafoner, xylofoner, blåste i trumpeter och flöjter – det händer ju lite mer än att bara knappra på syntar. Också gruppens fascination för trummor och rytminstrument växte. I TV-studios började en eller flera av medlemmarna att slå på trummor vid uppträdanden med playback.

Vad gäller trumljuden på Construction Time Again befann sig gruppen i brytpunkt även här. Visst finns de fluffiga trumsounden från Simmonstrummorna kvar på låten Two Minute Warning kryddat med lite kantslag från Roland TR-808. Annars är det mycket ljud från Drumulator. På baksidan på Everything Counts finner den metalliska Work Hard med samplade skrivmaskinsljud. Låten är i sig en demonstration av Drumulator inklusive metronomen som hörs i början på låten. Trumljud från Drumulator kan även höras på Landscape is Changening, Love in Itself, Told You So och More Than a Party. Men Depeche Mode började alltmer att bädda in samplade transienta ljud som en del av sina rytmmönster.

Depeche Mode autographsAlan Wilder fick inte bara mer utrymme i studion. Alan fick även med två egna låtar på albumet: Landscape is Changening samt Two Minute Warning, och Fools på b-sidan till Love in Itself. Han ville bevisa för gruppen och sig själv att kan kunde bidra med eget material, men han insåg snart att Martin hade bättre fallenhet för låtskrivande och koncentrerade sig istället på att förfina syntljuden i studion. DM väljer att inte inkludera Get the Balance Right på albumet, trots att den lätt hade fått plats. Men för första gången visade gruppen att man tänkta hålla ihop albumet och därför föll singeln från januari 1983 ur ramen.

Textmässigt tar Depeche ett rejält kliv framåt på albumet. Istället för att bara skriva texter om olycklig kärlek visar gruppen en mognad när texterna berör områden som miljöförstöring, religion, kapitalism och politik. I en era där mycket popmusik gjorde samtida kommentarer över kalla krigets upprustning gjorde Depeche sin egna betraktelse i Two Minute Warning.

Vi har nog alla våra olika favoritplattor med Depeche Mode, men Construction Time Again räknar jag ändå som en viktig platta. Det var dags att bygga upp gruppen igen, följt på A Broken Frames ”sorgearbete” efter Vince Clarkes avhopp. Rollerna blev tydligare i gruppen – Martin som låtskrivare, Alan som ljudkonstnär och killen som höll reda på alla ljud vid uppträdanden, sångaren Dave som blev alltmer säker på scen och Andy som agerade som talesperson och i rollen som deltidsmanager. Dock var gruppens visuella image spretig och tämligen ohipp. Det dröjde några år till en mer uniform ”dressed in black”.

På kommande plattor kom gruppen att fördjupa den inslagna vägen på att sampla och göra sina egna ljud. Martin blev en bättre låtskrivare och gruppens unika sound stärktes alltmer. Construction Time Again får i ljuset av senare plattor ses som lekfullt och utforskande experiment, som ändock innehåller en knippe starka låtar. Starkaste låten Everything Counts lever vidare även på DM:s konserter i modern tid. För er som mot förmodan ännu inte upptäckt den columbianska coverbandet DMK bjuder jag på deras version av en 1983 års bästa poplåtar.

3 comments on “Depeche Mode – Construction Time Again

  • Väldigt intressant läsning! ”Construction time again” är en riktigt bra platta, men inte min favorit. Jag har lite svårt att komma in i den ibland, men den är helt klart en klassiker. Jag är ju då väldigt förtjust i ”Love in itself” och tycker den är en väldigt underskattad låt, men jag förstår vad du menar. Den har ju inte den slagkraftigaste refrängen och melodin direkt, men en stämning jag älskar. 🙂

    DMK-låten var helt klart bland de mer udda och speciella versioner av en Depeche-låt jag har hört. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *