Har ni tänkt på att vissa skivetiketter är tecknade? Och då pratar jag inte om snyggt tecknade utan mer naivt tecknade, lite halvslarvigt och utan färgläggning men ändå ack så charmigt. Vilket fantastiskt ämne för ett nytt blogginlägg tänker jag och rotar igenom min skivsamling .
Vi pratar inte om några stora eller kända artister när vi pratar om tecknade skivetiketter. Okej, det finns undantag såsom the Beatles albumkonvolut Revolver. Stora artister ligger på stora skivbolag, men en tydligt definierad skivbolagslogotype, ofta överst i på den runda etiketten. Ta en klassisk James Brown-platta som exempel. Överst står skivbolaget med versaler – KING – det går inte att ta miste på. Direkt under med lite mindre bokstäver står albumtiteln och under det artisten.
Nedanför skivhålet radas låttitlarna upp. Ute till höger att det är HIFI och ute till vänster skivnummer och vilken sida det är. Det här är en vedertagen struktur för information om artist, album och låttitlar. Men inte särskilt crazy. Min teori är enkelt uttryckt att ju mer ”underground” eller independent skivbolaget är, ju större är sannolikheten att det kan dyka mer slarvigt designade skivetiketter.
Det betyder inte att oberoende små skivbolag i sig har slarviga skivetiketter, utan att mer att ”Do-it-yourself”-mentaliteten som genomsyrar många mindre skivbolag är ett uttryck för liten kassa. Man tvingas skapa sin egna formgivning, både på skivetiketter och konvolut. Det kan ju också bli en del av identiteten med en mer personlig design än uttryckslös text i tråkigt typsnitt. Här listar jag fem personliga favoriter som både inkluderar skivetiketter och skivomslag.
5. Punkrock i allmänhet
Det går inte att starta en sån här lista utan att nämna punkkulturen. Här finns alla varianter från egentecknade skissartade omslag till varianter där foton blandas med egna texttillägg. Men också klipp och klistra-stilen såsom Sex Pistols Never Mind The Bollocks. På The Potent Human EP från 1980, som i och för sig är mer new wave än punk, samsas fyra olika grupper. Marknadsvärdet ligger på ca 50 GBP.
Big Brother & The Holding Companys album Cheap Thrills från 1968 är en mer färgsprakande explosion med serieinspirerad inramning. Typsnittet på Cheap Thrills tycks ha inspirerat den brittiska DJ:n Hervé så till den grad att han plagierade både namn och stil till egna skivbolaget som han grundade 2007. Ramones ger slutligen exempel på blandning av foton och pratbubblor till den klassiska Blitzkrieg Bop från juni 1976.
4.Beathoven – Call the Cops
Belgiens New Beat-musik är ett återkommande tema här på bloggen. Vissa av belgarna inspirerades särskilt av Chicagohousen. På J.P Bultes skivbolag Target Records släpper Beathoven Call the Cops 1988. Skivomslaget en svartvit barnsligt tecknad illustration med en karaktär som ska föreställa Ludvig Van Beethoven framför en flygel. Teckningen skulle vara kunna tecknad av någon i högstadiet, men för illustrationen står Geert de Wolf, som låg bakom formgivningen på flera av Target Records skivomslag. Geert gav också ut musik under namnet PLB System.
Mannen bakom musiken på Beathoven är dock Luc Devriese som har gett elektronisk musik under 20-talet olika alias. Call the Cops inleds med en basgång tagen från Depeche Modes Never Let Me Down Again (Aggro Mix), som i sig var stor på Belgiens dansgolv 1987. Ovanpå detta läggs uppmaningar från den numera söndersamplade houseklassikern My House. Pianoklinkadet tas från Marshall Jefferssons Move Your Body. Cowbell plockas från Optimos Liquid Liquid och vokala utrop hämtas från Yellos Oh Yeah samt Goldrush. New Beat med en touch av house. Och charmigt förstås.
3. Digital Underground
När guldkedjorna hade klingat av en aning i slutet av 80-talet dök den mer avslappnade fjärde generationens hiphop upp. På östkusten i form av de löst sammanhållna kollektiven Native Tongues och the Flavor Unit och på västkusten i form av Oaklands hiphopgrupp Digital Underground. Gruppen bildades av Shock G (aka Humpty Hump) 1987 tillsammans med Chopmaster J sedan de träffades i en musikaffär som Shock G arbetade i. Efter lite trevande försök på TNT-Records får gruppen sitt stora genombrott 1989 när skivbolaget Tommy Boy släpper deras Humpty Dance och Doowutchalike. Stilen var klart lekfull och laidback i jämförelse den tidigare adrenalinstinna battlebaserade rapstilen. Och det var Digital Underground som på allvar återupptäckte George Clinton och hans P-funk som kom att utgöra en tydlig inspirationskälla för västkustens ”G-funk” under 90-talet.
Det var Shock G som under epitetet Rackadelic designade flera av gruppens skivomslag. På omslaget till Doowutchalike syns låttiteln i överst med gruppens tecknade logotype. Utdrag från låttexter förstärks med figurer som ”Cut how ya’ lie” och ”Drink how ya’ like” m fl. Och på Humpty Dance-tolvan ses Shock G:s alter ego Humpty Hump, mannen med lösnäsa och glasögon.
På kärlekssången Kiss You Back, som bygger på den gamla ”popcorn”-låten Shimmy Shimmy Ko Ko Bop, fortsätter Digital Underground att återanvända P-funk. Omslaget känns dock inte så genomarbetat som tidigare skivomslag. Denna gången har Rackadelic tecknat fyra svartvita illustrationer runt röda läppar.
2. Blapps! Records
På andraplatsen hittar vi den brittiska klubbmusiksetiketten Blapps! som gav ut ett gäng fantastiskt lekfulla och funkiga vinylskivor i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Skivetiketten bestod av handtecknad Blapps! i enkel ”throw-up” stil. All text är handskriven med i en design starkt influerad av hiphopstil, med ett tecknat gubbhuvud insprängt på höger sida.
Musiken på Blapps! Records är en hänsynslös mix av samplingar av klassiska house- och discobeats, vokala stölder kryddat med taktfasta scratch. En optimal mix av house och hiphop. Inga samplingar clearade där inte!
Skivbolaget drevs av Jazzy Jason och det var han som låg bakom nästan all musik tillsammans med ett gäng MC:s och DJ:s. Jason var dessutom konstnären bakom formgivningen av skivomslag och etiketter. Jason fortsatte att ge ut musik under andra hälften av 1990-talet och fick då större uppmärksamhet i triphopkollektivet London Funk Allstars på Ninjatune och dessutom i den B-boy-glada gruppen Freestylers på skivbolaget Freskanova.
I Blapps Posses underbart funkiga och drivande Do What U Want To, som bygger på The Doors-orgel, basgång från Fatback Band och refräng från The Bar-Kays, får Rob’n’Raz och Leila K en verbal smäll – det är ju inte varje dag! Men låt oss gräva lite djupare i historien kring Blapps. Jag kontaktar Jazzy Jason för att få hur det började. Jason:
– Jag startade skivbolaget 1988 tillsammans med min skolkamrat Dazzle D. Vi brukade spela skivor på fester och ibland lät vi pressa upp dub-plates av våra mixar som vi gav till våra kompisar. Nästa steg var att ge ut vår egna musik och då gav vi ut ”Rock The Discotheques/Acid Jackson” i 500 exemplar och när skivorna kom var de ”White labels”. Vanligtvis skrev man för hand på etiketten eller stämplade. Men jag ville skapa en identitet så vi kallade etiketten Blapps. Jag ritade en logotype för hand och fick min mamma att kopiera den på hennes jobb. Sen klippte jag ur alla pappersetiketten och klistrade på dem på skivan.
– När skivorna sålde slut och fler order kom in ville jag inte längre klipp och klistra för hand, men ryktet om vår försäljning hade spritt sig så vi fick ett erbjudande om tillverkning och distribution. Eftersom skivbolagets identitet redan var etablerad fortsatte vi med samma formgivning på kommande utgivningar.
– Var Schoolly D:s hemmagjorda formgivning möjligtvis någon inspiration för dig?
– Nej, inte direkt. Jag hade köpt vinylskivor i flera år och handgjorda etiketter var ju inget nytt. Lågbudget punkmusik hade gjort samma sak i slutet av 70-talet. Det album jag minns mest är Makin Bacon med The Pork Dukes som tilltalade mina tonårskänslor. Min pappa hade också ett album med Cheap Thrills som jag älskade att titta på. Jag var också en beundrade av graffitin i Bronx, Robert Crumb (som gjorde Cheap Thrills konvolut), The Freak Brothers (brittisk tecknad serie, red anm) tecknare Gilbert Shelton och Marvel Comics – dessa var nog större influenser än Schoolly D.
– Jag gillade den ”hemmagjorda” känslan på vår etikett, vilket även kritiker och fans tycktes göra, så formgivningen fick kvarstå. Jag tyckte inte att jag var en särskilt duktig konstnär, men jag var stolt över Blapps!-logotypen, vilket också gjorde oss särskiljbara från övriga i takt med fler skivsläpp.
– Var kom idén med gubbhuvudet ifrån? Ibland hade det solglasögon…
– Ansiktet var ett urklipp från det numera nedlagda musikmagasinet Record Mirror. Det togs från recensionssidorna. Jag minns faktiskt inte varför jag tog det därifrån. Ibland fick ansiktet solglasögon eller en baseballkeps, men det fanns ingen tanke från början med ansiktet utan det blev en del av vår identitet så småningom och därför svårt att göra av med.
Jazzy Jason berättar vidare att han planerar att göra tröjor med den hemmagjorda Blapps!-logotypen. Så håll utkik efter dessa!
1. Schoolly D
“It was Saturday night and I was feeling kinda sporty
Went to the bar copped me a 40
Got kinda high and uh kinda drunk
So I kicked the ass of this little punk”
Vinnare måste självklart bli Philadelphias stolthet Schoolly D. Rapparen som vi inte kan få nog av hör på Skivbacken. Han kan liksom Blapps Posse inte gärna överge sin grafiska formgivning.
Trogna läsare minns att vi skrivit om Schoolly både i artikeln om varumärken och specialen om trummaskinen TR-909. Ingen annan har väl gjort slarviga teckningar som en del av sin identitet. Redan 1985 fick Schoolly ut sin gangsterrap på egna skivbolaget Schholly D Records. På omslaget på debutplattan har rapparen själv skrivit SCHOOLLY med enkla tjocka versaler nederst. Ovan finns en tecknad blandning av självporträtt med pratbubblor, tankebubblor, en bergsprängare och utdrag ur raptexter.
Inte nog med det. På skivetiketterna på rapparens maxisinglar och album fortsatte Schoolly med sina pubertala och naiva teckningar. Men även när Schoolly blev signad till det större skivbolaget Jive lät han behålla sina skissartade tecknade omslag. Omslagen var en utmärkt symbol för rapparens råa rap med explicita texter, stenhårda programmering med seriekopplade trummaskiner (Roland 909+727) och DJ Code Moneys monotona scratchmönster.
Till och med när rapparen återutger ut sin klassiska tolva P.S.K/Gucci Time, som 30-årsjubileum, finns originalartwork med på både omslag, innersleeve och skivetikett. Snacka om att köra sin grej!
Mera Blapps: