Visst är det fint när artister hyllar andra artister genom att rabbla upp massa namn i sina låtar. Namedroppa som det kallas. Det handlar förstås om influenser och idoler. Man måste veta historien. Veta att man bara är en i raden och att man har många andra att tacka. Här kommer topp-5-listan i denna genre.
5. Arthur Conley – Sweet Soul Music (1967)
Okej, vi börjar med en mjukstart på plats 5. Arthurs hitlåt från 1967 har väl alla hört? En glad hyllning till 60-talets soulstjärnor. Låten är en rip-off av Sam Cookes Yeah Man. Hyllningar inkluderar: Lou Rawls, Wilson Pickett, James Brown, Otis Redding, Sam & Dave. År 2006 var ett svart år såtillvida att både Lou Rawls, Wilson Pickett och James Brown gick ur tiden. Sam Moore (från Sam & Dave) är nu enbart kvar.
4. Just Ice – Going way Back (1987)
1986 var året då frågan om var hiphopen egentligen kom från ställdes på allvar. New York City, men… MC Shans The Bridge med Marley Marls klassiska Impeach the President-beats satte stadsdelen Queens på kartan. BDP kontrade med South Bronx som slog fast att hiphopen började i Bronx förstås.
Rapparen Just Ice skivdebuterade först 1986, men han var gammal i gamet. I mitten av 70-talet gick han med i Afrika Bambaataas Zulu Nation. Lite senare blev han en del Kool Hercs soundsystem. Han hade med andra ord varit delaktig när hiphopens grundfädrar formade rörelsen under andra halvan av 70-talet. Detta ville han såklart berätta om på platta. Going Way Back, producerad av KRS-One, är en målande beskrivning av 70-talets Bronx, specifika adresser och otalt namedroppande av pionjärer. De flesta namn har man hört (om man är intresserad av old school rap): Coke La Rock, Clark Kent, The L Brothers, Grand Wizard Theodore, men många är okända i mina öron. Till ett 89 bpm’s monotont trumbeat och slött pianoklinkande inleds tredje versen:
” Let’s rest, so I can take a breath
Cause I’m bearing the truth and nothing less
No disrepect intended but I have to show ya
If I didn’t say your name that means I did not know ya
To get to the point, to make it clear
If I don’t say your name that means you was not there”
3. Daft Punk – Teachers (1997)
Första gången jag hörde talas om Daft Punk var när de gjorde en remix på en av Chemical Brothers tidiga låtar 1995. Sen började videon till Da Funk köras på hög rotation på ZTV, där en förvirrad man i hundförklädnad försöker göra sig förstådd i en butik i New York. Suggestivt pumpande acid till slöa hårda 909-beats. Det var början på franska housevågen.
1997 slog Daft Punks filterhousealbum Homework ned som en bomb. En platta fullspikad med kompromisslös techno i rakt nedstigande led från Chicago och Detroit. Rått och hårt, men ändå med en lekfullhet. Gruppens albumdebut blev deras höjdpunkt. Senare plattors kommersiella sound kändes urvattnat.
Homework innehöll 3-minuterslåten Teachers. Låten är precis vad den antyder. En lång lista på de artister och DJ’s som Daft Punk såg upp till. Daft Punk var inte nostalgiska. Tvärtom moderna. Istället för rapa upp namnen på technomusikens pionjärer väljer gruppen istället samtidens inspirationskällor, framförallt det 90-talet house-DJ’s i Chicago. Okej, här fanns P-funkens grundare George Clinton och popikonen Brian Wilson med, några tunga namn från Brooklyn, Detroit, Tyskland och England. Resten är en ren dedikation till den nya Chicagohousen: 22 st namn med anknytning till Chicago nämns, varav elva av dem har släppt plattor på den legendariska undergroundetiketten Dance Mania. Dedikationerna läses upp i förvrängd nedpitchad röst (i högra högtalaren) som ett direkt plagiat av DJ Pierres gamla acidlåtar från 1988. I vänster kanal fanns däremot samma röst fast i uppitchad (smurf-) röst. Om man tar sig tiden att lyssna igenom musiken med alla nämnda DJs förstår man bättre varför Homework låter som den gör. (Se låttext nederst på sidan).
2. Zapp – It doesn’t really matter (1985)
ZAPP slog igenom i början av 80-talet med en vocoderbaserad funk som sedan dess blivit söndersamplad av hiphop-producenter. Roger Troutman, som var en av fyra bröder i bandet, stod för vocoderinsatserna. På 2pacs dunderhit California Love från 1996 hörs Roger sjunga i vocodern i refrängen.
Tyvärr så sköts Roger ihjäl av sin bror Larry två år senare, p g a ekonomisk tvist, innan Larry begick självmord.
Ni som har läst mina tidigare blogginlägg har redan stiftat bekantskap med låten på plats 3. En fantastisk 80-talsfunk som hyllar storheter från det amerikanska svarta musikarvet. I tur och ordning hyllas James Brown, Chuck Berry, Stevie Wonder, Rick James, Chuck Wilson & the Gap Band, Roger Troutman & the ZAPP-band (ja, varför vara blyg?) Cameo, Aretha Franklin och Sly Stone.
Man kan undra varför George Clinton inte nämndes bland skaran ovan. Det var ju ändå P-funk-kollektivet som upptäckte ZAPP och det var George Clinton som signade bandet till sin egna etikett Uncle Jam Records…
Det var trots allt Prince som var störst 1985. Därför avslutas den Princeinspirerade ZAPP-låten:
” First there was Detroit – Then there was Stax – then the Philly Sound
Now we’ve got the Minneapolis connection
Thank you Prince ’cause you sound so good to me”.
1. LFO – Intro (1991)
Efter Chicagos och Detroits dominans under slutet av 80-talet var engelsmännen redo att ta över i början av 90-talet. Från norra England började ett nytt sound uppstå. En mix av pumpande 4/4-beats, djupa reggaeinspirirerade sub-basar (ultra-låga!) och melodiska, struttiga melodislingor (bleeps). Musikstilen kom att kallas ”Bass ’n’ bleep” och blev den ledande stilen på de brittiska illegala ravefesterna vid sidan de amerikanska houseplattorna och den belgiska brutala technons ”hoover sound”.
Sheffield, den nedgångna gamla industristaden i norra England, fanns redan på musikkartan i och med synthband som ABC, Human League, Heaven 17 och de mer experimentella Cabaret Voltaire. Skivbolaget Warp, som startades 1989, kom att föra tradtionen vidare genom att släppa flera betydelsefulla plattor inom ”Bass ’n’ bleep”. Vid sidan om Nightmares on Wax, Sweet Exorcist och Forgemasters kom duon LFO att utmärka sig särskilt. Efter några inledande singlar släppte gruppen albumet Frequencies 1991, ett elektroniskt mästerverk, som fungerade lika bra på dansgolvet som hemma i soffan. Simpla knispriga melodislingor och funkigt programmerade trummaskiner. Albumet känns klart före sin tid om man lyssnar vad som kom att komma från England under 90-talet.
Var detta housemusik? LFO ställde sig också den frågan. De valde att svara på frågan på albumets öppningsspår till pulserande TR808-beats och lömskt bubblande acidslingor. I downpitchad berättarröst (i DJ Pierres anda) definierar LFO svaret på frågan, med ett mer nostalgiskt och universellt svar än vad Daft Punk hade svarat. Det finns dock en gemensam nämnare om vi tittar på de översta placeringarna på denna topplistan – P-Funk: ”One nation under a groove”.
”House, What is house?, Technotronic, KLF, Or something you live in?, To me, House is Phuture, Pierre, Fingers, Adonis etc. The pioneers of the hypnotic groove, Brian Eno, Tangerine Dream, Kraftwerk, Depeche Mode and the Yellow Magic Orchestra. This album is dedicated to you. House. In the future, We hope our music will bring everyone a little closer together, Gay, Straight, Black or white, One nation under a groove.”
_____________________________
Daft Punk “Teachers”
Paul Johnson*
DJ Funk
DJ Sneak*
DJ Rush
Waxmaster
Hyperactive*
Jammin Gerald
Brian Wilson
George Clinton
Lil Louis
Ashley Beatto
Neil Landstrumm
Kenny Dope
DJ Hell
Louis Vega
K-Alexi
Dr. Dre is in the house yeah
Omega in the house
Gemini is in the house
Jeff Mills is in the house
DJ Deeon
DJ Milton
DJ Slugo
DJs on the low
Green Velvet
Joey Beltram
DJ Esp
Roy Davis*
Boo Williams
DJ Tonka
DJ Skull
DJ Pierre
Mark Dearborn in the house, yeah.
Todd Edward’s in the house
Romanthony’s in the house
Ceevea in the house
Luke Slater
Derrick Carter*
Robert Hood
Paris Mitchel
Dave Clarke is in the house
Van Helden in the house
Armani* in the house
Surgeon’s in the house, yeah
* Dessa DJ’s syns i den avslutande partyscenen i Daft Punks musikvideo till låten Burnin’.