I slutet av 80-talet och början av 90-talet rådde stundom laglöshet. Hiphopens konsekventa stölder av annan musik hade skapat en musikbransch där återanvändningen av gamla ljud hördes i allt fler genrer. Även i popmusiken infogades breakbeats i ljudbilden. I takt med en allmänt växande samplingslusta fick jurister med inriktning på upphovsrätt bråda dagar. På något sätt hade samplingarna i musiken dittills clearats mellan skivbolagen utan någon inblandning från domstolen. Det var inte förrän De La Soul användning The Turtles sömniga stråkar på mästerverket 3 Feet High And Rising från 1989 som ljudstölden slutade i domstolsförhandling. Den fällande domen mot hiphopgruppen avskräckte dock inte alla musikskapare. Även om hiphopgenren fick sig en tankeställare fortsatte den ljusskygga klubbmusiken att stjäla friskt.
Ett alternativ till att göra upp i domstol är förstås att hämnas. Är man fortfarande verksam som musikskapare (och inte en trångsynt gammal hippie) kan man med fördel stjäla tillbaka i ren vendetta.
Som jag skrivit om tidigare här på bloggen stal kollektivet M/A/R/R/S friskt på banbrytande klubbhiten Pump up the Volume från 1987. Mestadels gammal smutsig funkig och hiphop-vokaler, men man lånade ju också från producentrion Stock-Aitken-Watermans Roadblock, om än i transformerad cutting-form. Enligt uppgift upptäckte inte producenterna detta själva utan det var M/A/R/R/S-medlemmen Dave Dorrell som hade skrutit om samplingen i en radiointervjun och därmed gjort SAW uppmärksamma på stölden. Resultatet av stölden blev att låten saknade samplingen när singeln släpptes i USA.
Det tycks dock som om SAW inte var sämre själva utan använde ”Pump up the Volume”-vokalen på sin remix av popbandet Blue Mercedez låt I want to be your property (Street Latin Wolff USA Mix) även om det är SAW:s skyddsling Phil Harding som ligger bakom remixen.
Det här vara bara början på hämndsamplingarnas gyllene era. Den mest kända och uppenbara hämndsamplingen eller egentligen hämndsläppet måste vara rapparen Chill Rob G:s utgiving av låten The Power år 1990. Historien om hur den tyska dansgruppen Snap kokade ihop dunderhiten The Power 1989 med hjälp av diverse samplingar är väl dokumenterad. För er som behöver en uppfräshning: Snap satte samman låten med hjälp av ett trumbeat från Mantronix låt King of the Beats, en vokal snutt från Jocelyn Browns Love’s Gonna Get You (”I Got the Power”) och en samplad rapslinga från Chill Rob G’s låt Let the Words Flow. Faktum är att Snap även tog två separata saxofonslingor från Chill Rob G. En av saxofonsamplingarna användes för övrigt också på Nomad feat MC Mikee Freedoms klubbklassiker (I Wanna Give You) Devotion som kom året därpå.
Snaps The Power blev en klubbhit i Europa, men samplingarna var inte clearade. Inför USA-releasen rekryterades den amerikanske rapparen Turbo som återskapade ursprungligt rap och sångerskan Penny Ford fick sjunga ”I Got the Power”!
Men Chill Rob G ville hämnas, eller åtminstone ha sin del av kakan. Därför lät ha ge ut sin egna version av The Power på skivbolaget Wild Pitch. Under namnet Power Jam feat Chill Rob G släpper han en återskapad version där han rappar över i stort sett Snaps ursprungliga version. (Som det mycket riktigt står på skivetiketten: ”A Wild Pitch reconstruction of a Logic reconstruction of a Wild Pitch production”). Tyvärr var det för sent. Det lilla skivbolaget Wild Pitch hade inte muskler att marknadsföra Chill Rob G:s version utan Snaps klättrade högre på listorna…
Loop the loop
1988 var ett grymt år som vi konstaterat tidigare här på Skivbacken. Technon från Detroit slog igenom i England i och med samlingsalbumet Techno! The New Dance Sound of Detroit. Nu fick den futuristiska elektroniska musiken från Detroit officiellt också en titel – techno – för första gången även om den hade puttrat igång några år tidigare.
I England var man inte sen att haka på de musiktrender som de amerikanska förlagorna skapade. Och så har det egentligen alltid varit. England och USA har historiskt bollat transatlantiska inspirationsvågor mellan varandra sedan 60-talet. Då plockade de brittiska banden upp bluesinfluenser och skickade tillbaka Beatles och Rolling Stones till USA. På åttiotalet var det lite tvärtom. Den tidiga brittiska syntpopen i form av Depeche Mode, ABC, Human League och Heaven 17 banade inte bara väg för ”the second british invasion” utan utgjorde även grunden till Chicagos housescen och Detroits technoscen. Och på 90-talet hade Chemical Brothers och The Prodigy format sina egna symbioser av techno, hiphop och big beats och exporterat tillbaks USA med stor framgång.
1988 var det alltså dags för för britterna att koka ihop sin egna dansmusik. Vid denna tid flödade amerikansk acid house ur högtalarna på de brittiska klubbarna. Till ett hypnotiskt groove släpptes energin loss på dansgolvet, inte sällan under påverkan av den centralstimulerande drogen ecstacy i och för sig. Britterna responderade snabbt genom att skapade sin egna dansmusik via tidiga musikskapare såsom Coldcut, S-Express, 808 State och Baby Ford. Men det var inte alltid man ägde de rätta musikmaskinerna för att skapa musiken. Fick du inte tag i rätt syntar och trummaskiner fick du ta hjälp av samplern och det var inte sällan den användes, trots den begränsade lagringsmöjligheten. Datalagring var dyrt på 80-talet…
En ung DJ som inspirerades av den amerikanska technomusiken var Mark Archer, ena halvan av den klassiska maskförklädda rave-duon Altern8. Mark från Stafford började göra på musik 1987 på sin samplingssynt Casio SK-1 tillsammans med Dean Meredith. Mark Archer beskriver i sin självbiografi The Man Behind The Mask hur han fick kontakt med skivbolaget Blue Chip Recordings och övertalade ägaren Kev Roberts att sätta samma en acid house-kompilation, vilket Mark och Dean fick lov att göra. Under diverse artistnamn satte Mark och Dean ihop sex olika acidlåtar och släppte sedan samlingen Acid Trance. Många av spåren bygger på förlagor från amerikanska house- och technolåtar för någon Roland TB-303 ägde inte musikduon. Acidljudet kommer från Marks synt Jen SX1000 och en Roland SH-101. Ett av spåren, To the Acid House (Whistle Lampin), under namnet M.A.D.M. (akronym för Mark Archer Dean Meredith) lånas ett trummaskinsbreak från The Break Boys And the Break Goes On.
Vilka var då The Break Boys? Jo, Frankie Bones såklart. Frankie från Brooklyn började sätta samman skitig klubbmusik under slutet av 80-talet i form av ett hänsynslöst samplande. Frankie mixade samman housebeats från Chicago, klassiska funkbreaks och vokala snuttar från diverse soul- och hiphopplattor. Han tillhör väl egentligen samma skola som Brooklyn-DJ:n Todd Terry, att mixa house och hiphop anpassat för DJ:s och dansgolv. Frankie låg bakom en knippe dansanta samlingar i slutet av 80-talet och en bit in på 90-talet – The Bone Breaks Volume 1-11.
Frankies plattor nådde över till Europa och England. Och det var samplingsålderns gyllene era… Mark skriver i sin bok om hur han och Dean tog ett beat från And The Break Goes On till sin To the Acid House (Whistle Lampin). Det här upptäckte Frankie Bones året efter och vad gör han då? Hämndsamplas såklart! På They Stole Our Break från 1989 samplar Frankie Bones tillsammans med vapendragaren Lenny Dee tillbaka genom att plocka den vokala slingan från M.A.D.M. ”What you wanna go..?” Men vad var det egentligen som M.A.D.M hade snott? Jag kan inte höra det direkt… And the Break Goes On bygger på trummor och bongos från funkklassikern Apache, uppstyckad saxofon från Jimmy Castors It’s Just Begun och nermalda Kraftwerkssyntar, men vilket ljud tog egentligen M.A.D.M?
Jag kollar med Mark som svarar att det är lite trummaskinsbeat som hörs precis innan Apache-beatet släpps lös. Aahh såklart! På Bonus Beats II-versionen av låtar framgår det. Enbart. Tur att jag äger maxisingeln av låten så jag kan bekräfta Marks uppgifter. Just den versionen verkar dock inte finnas på Youtube, så ni får tro mig… Att just Frankie Bones samplar tillbaka kan tyckas lite anmärkningsvärt, han som själv gjort sig ovän med folket i Chicago och Detroit… Dean Meredith gick vidare i gruppen Bizarre Inc och Mark Archer fortsatte att låna amerikanska klubbljud med Chris Peat i Altern8.
To my Donna
1988 var också ett grym hiphop-år. Det var peaken på ”the golden age”, den gyllene eran av hiphop både musikmässigt och guldkedjemässigt. Public Enemys andra platta ”It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back” framstår fortfarande som en solid klassiker och som alltid återfinns på diverse topplistor över de bästa rapalbumen genom tiderna. För produktionen av albumet står The Bomb Squad, som vid denna tid bestod av bröderna Hank och Keith Shocklee, Eric ”Vietnam” Sadler samt Carl Ryder, som var ingen annan än gruppens huvudrappare Chuck D själv. Soundet på plattan var enormt banbrytande med sina lager av samplingar på varandra. Inte sällan oljud och fragment från James Brown digra låtskatt, men också ljudupptagningar från diverse arga svarta agitatorer från förr. Blandat med samplingar ligger ultradjupa kickar från Roland TR-808 och tickande hihats. Trummorna får inte sällan en grumlig ljudbild, med undantag från Don’t Believe the Hypes stapplande Synthetic Substition-beats.
Ett av de instrumentala spåren på albumet är Security of the First World (S1W), som också är namnet på rapgruppens subgrupp, de fyra uniformerade baskerprydda marscherande soldaterna. S1W leds av Professor Griff, rapparen som egentligen inte fick rappa på några låtar. Den instrumentala låten är ett hopklipp av diverse trumljud, som inte någon crate digger hittills lyckats identifiera, och ett monotont basljud som ligger på baskicken. Låten fungerade som ljudkuliss när S1W marscherade på scenen, som en del av Public Enemys konserter vid denna tid.
” Wanting, needing, waiting
For you to justify my love
Hoping, praying
For you to justify my love”
Vem ligger bakom dessa textstrofer? Jo, en väsande Madonna förstås som gick in i sin kanske mest ekivoka period runt 1990. På samlingsplattan The Immaculate Collection återfinns låten vid sidan om sångerskans största 80-talshits. Bakom produktionen och en del av texten ligger Lenny Kravitz som också sägs vara mannen bakom trumbeatsstölden.
Det här var ju faktiskt ett trumbeat som The Bomb Squad hade satt ihop själva. Och nu snodde självaste Madonna beatet till en av hennes låtar! Det läggs visserligen på några smäktande stråkar ovanpå beatet, men det är en uppenbar låtstöld. Hur gör man om man blir samplad av Madonna? Man borde känna sig hedrad. Det gjorde säkerligen The Bomb Squad också, men man ville samtidigt hämnas en smula tillbaks.
Vid tidpunkten för Madonnas stöld hade The Bomb Squad växt sig ännu starkare i och med samarbetet med rapparen Ice Cube på hans debutplatta, efter att han lämnat Comptons N.W.A. Hank Shocklee hade också hunnit skapa sin egna skivetikett SOUL (Sound Of Urban Listeners), på vilken han gav ut musik med Young Black Teenagers (YBT). YBT var visserligen unga, men de var inte ett dugg svarta utan istället vita. Det var en rapgrupp från Long Island som Hank tog under sina vingar och som gav ut sin debutplatta 1991. Ett spår på plattan var To My Donna, där Hank hämndsamplar Madonnas Justify My Love helt och hållet inklusive stråkar. Rapparna hänger på Madonnas ekivoka linje. Till samplade stön erbjuder rapparna sina tjänster. ”I got what you want, feeling nasty…”
Så vad ska man göra om man blir samplad? Antingen känner man sig hedrad, vilket många musikskapare faktiskt har vittnat om att de gör. Eller blir man bitter och går till domstol. Ens egna dagar i rampljuset kan vara förbi och det blir allt glesare mellan konsertbokningarna. Då kan man ju vara på jakt efter en monetär upprättelse såklart. Eller hämnas man…vilket jag tycker är den ultimata åtgärden. Vad tycker ni?
(Hämndsampling från Tyree finns beskrivet i artikel om Todd Terry)