Mannen som medverkat på ca 5000 låtar, varav ca 50 ABBA-låtar…Mannen som spelat med allt och alla – från Bob Marley till Stan Getz. En av Sveriges främsta gitarrister och studiomusiker. Var börjar man en sådan intervju?

Jag stämmer träff med Janne Schaffer i Helsingborg strax innan han gör en spelning på en privat fest. För Janne är fortfarande aktiv – i högsta grad. De senaste åren har han dragit fulla hus med sina Ted Gärdestadskonserter, där Janne bjuder in svenska artisteliten att framföra sånger ur Gärdestads låtskatt – vilka Schaffer förstås varit med att spela in.

De egna plattorna

På 60-talet var Janne med i diverse band – Sleepstones (med Ted Åström), Poptwins, Grapes of Wrath, m fl, men kring 1970 blev han studiomusiker på allvar. 70-talet känns som Jannes mest ”kreativa kaos”, en period då var och varannan svensk platta hade Janne på gitarr. Det var också då Janne fick möjlighet att släppa egna soloplattor, vilka blev stora framgångar.

Till intervjun har jag med mig ett gäng LP-skivor som vi går igenom för att väcka minnena till liv. Janne inleder:

– Det var på Björn Skifs första skiva Both Sides Now som det började. Det var mitt första officiella jobb då jag kom att spela med arrangören Sven-Olof Waldoff och hans orkester. Direkt efter detta blev jag uppringd av Lasse Samuelsson som hade hört talas om att jag var i studion och han undrade om jag kunde ta med mina gitarren och komma till EMI-studion för att vara med på Anita Lindblom eller liknande. Sen rullade det bara på.

Hade du kvar något band i början på 70-talet?

– Ja, jag hade en trio som hette Opus III med Ola Brunkert (trummor) och Björn Stolt (bas), där Clabbe, Björn Skifs, Bruno Wintzell och Janne Önnerud är med och sjunger som spökröster. Jag ville inte skylta att det var massa kända människor med, men de var bra sångare och kamrater.

Kan du berätta om hur det gick till när din första platta släpptes?

– Jag jobbade väldigt mycket med Lasse Samuelsson då jag satt med i Opopoppa-orkestern, och Lasse frågade om jag ville spela in en skiva. 1972 var jag med på Björn J:son Lindhs andra skiva, då han hade börjat arbeta som arrangör för Cornelis Vreeswijk. Jag jobbade visserligen också som arrangör för Polars artister, men det var Lasse som var först med att fråga mig. Jag hade inga planer på att göra en solokarriär, men jag samlade ihop lite låtar så fick jag se vad det blev för någonting.

Det här blir ju åt fusionhållet. Vad hade du för influenser?

– John McLaughlin, Larry Coryell och lite Jimi Hendrix. När jag spelade med Attraction var Byrds i ena studion och Jimi Hendrix i den andra så det hade man ju lyssnat in dem. Gary Burtons kvartett var också något jag tyckte var fantastiskt och där för är det vibrafon med på min platta också, som Janne Bandel spelar. Elvibrafon var lite udda, men det var kul att det var någon som kunde och ville vara med.

På låten Halkans affär låter som det är flera gitarrpålägg, ibland låter det som tre gitarrer?

– Det är mycket möjligt. Jag hade hört Allman Brothers Band som var en inspiration med sin girarrstämmor. Jag ville ha ett lite fylligare sound.

Och plattan blev en framgång…

– Ja, den hamnade på alla topplistor. Det berodde nog på den massmedia grejen att man syntes mycket i TV, och så gillade man kanske låtarna. Många säger att det är den bästa plattan men, det är först på några plattor senare som jag fått grepp om att göra låtar lite noggrannare.Men den är helt okej.

Du gör unisona stämmor mellan bas och gitarr, och även piano.

– Det kom senare att hamna på Ted- och ABBA-plattor, just det där tricket att dubba. På låten Kulan t ex stämde jag ned den låga E-strängen till D, för att få en annan stämning på den låten. Det gjorde vi senare på Waterloo också.

Janne Schaffer Katharsis

Schaffers första tre soloskivor.

Kan du berätta om andra LP:n du spelade in? Här finns lite mer funkinfluenser med den exempelvis den tydliga basen på ”ettan” som James Brown var först med…

Scales är också med funkig med ”John McLaughlin-skalor” och så finns Metersinfluenser. På Ryska Posten tog jag väldigt mycket intryck av Björn av hans rappa folkloristiska flöjtspel. Det var stor lekstuga, att få pröva sig fram med ljudteknikern Leif Allansson. På Vilda drömmar är Pelle Sahlberg (bas) också med, som varit med i Sleepstones, han fick också vara med på en ABBA-låt senare.

Det här är Katharis, din tredje platta, med talk-box och allt…

-Ja, det var den som öppnade upp USA-lanseringen. Jag använder talk-box för första gången, jag var ju intresserad av ”leksaker” och det var ju kul. Det var ”Wah-Wah” Watson som änvände den först? Malando Gassama är också med och spelar trummor, då Ola Brunkert var ute på ABBA-turné. Malando spelade också slagverk på ABBAs turné senare.

Ni använde mer percussion på 70-talet, mer än vad man hör idag

– Ja. Men Electric Banana Band har alltid percussion, vi har en av Sveriges bästa percussionister med nu – Jouni Haapala. Det var jättekul att ha slagverk med förr. Katharsis släpptes i USA med nytt skivomslag och fick en fin recension i tidningen Rolling Stone.

-Jag spelade ju med Rune Gustafsson på 70-talet och jag fick spela med Radiojazzgruppen och med Carla Bley och Palle Mikkelborg, Georg Riedel när inte Jojje var med.

Livet i studion

70-talet var ett väldigt hektiskt årtionde, du var med på många plattor…minns du denna med Jan Sparring? (jag överräcker Sparrings platta På samma spår från 1976)

– Nej, inte direkt. Titta jag spelar ju på jättemånga låtar! Jag hela 70-talet var jag med på massvis med plattor. De ringde t ex från Musikerförbundet: ”är du ledig på tisdag? Det är inspelning på Europafilm då, Studio 3, från kl 10-17”, och visste man knappt var det var man skulle spela in. Det enda jag tackade nej till var James Last, för då skulle jag varit uppbunden i ett år och det ville jag inte…Det är inte att bli rik som är drivkraften, utan det är att spela och ha kul.

Det fanns tre stora studios på 70-talet i Stockholm: Metronome, EMI och Europafilm om jag förstår det rätt…Metronome nämns alltid som den bästa studion. Stämmer det?

– Det hänger ihop med vem som var ljudtekniker, Rune Persson, Åke Elmsäter och Michael B Tretow på Metronome var ju fantastiska ljudtekniker, men Leffe Allansson på Europafilm var också bra. Och Björn Norén på EMI där Harpo och Skifs gjorde sin grejer.

– ABBA höll på i Metronome tills Polar byggdes. Anledning till att Polar byggdes för att ABBA skulle ha tillgång till en studio när de ville. De kunde vara kötid till Metronome på två veckor, och så länge ville inte ABBA vänta. Därför byggde ABBA Polarstudion vid S:t Eriksplan och då var regeln att om ABBA plötsligt ville spela, så måste de andra inbokade flytta på sig. Polarstudion kostade mycket att bygga men det fanns pengar.

– I början när vi spelade in i Polarstudion var det en del tekniska problem, bland annat när Micke (Tretow) tryckte på play och record samtidigt så gick brandlarmet. Precis när vi skulle börja spela in så kom brandkåren med slang och grejer…de var tvungna att gå in och kolla om det brann, men det var ju en felkoppling.

– Det fanns också en studio som hette Elektra som låg i Solna och sen byggdes också Marcus Österdahl en studio på Råsundavägen. Bruno Glenmark hade också byggt en studio hemma hos sig i Danderyd.

Det sägs att det på 70-talet var lite ”ofint” att ha spelat med ABBA, för kommersiellt och att vissa musiker nekades spelning p g a koppling till ABBA. Stämmer det?

– Det fanns en polarisering, då de trodde att vi bara satt och spelade och tjänade en massa pengar, vilket vi i och för sig gjorde men det var ju för att vi jobbade så himla mycket, vi sprang ju mellan studiorna. Det var mer tyckarna omkring som hade åsikter. Vi kanske inte fick spela på Musikforum (i Uppsala) och Sprängkullen (i Göteborg). Men proggtiden var ju väldigt speciell, idag står ju Mikael Wiehe och sjunger med Lasse Stefanz på TV. Då har ju tiden förändrats och det är ju bra. Jag har ju själv gjort en massa politiska saker sedan dess.

Janne Schaffer 70-tal

Ett urval av skivor med Janne på gitarr.

Nu en platta med Kisa Magnusson…man får en känsla av att på 70-talet var alla med på varandras plattor: Peps spelar munspel på Pugh, Jerry Williams körar på Kisas skiva tillsammans med Anders Berglund och Björn Skifs spelar trumpet på en Harposkiva – var den en stor ”familj”?

– Ja, så var det nog, men så är det igen, jag är med Kartellens nya låt och med på Just D. Men 70-talet var speciellt…här är ju Monica Zetterlund med i kören. När jag slog igenom 1973 så fortsatte jag att lira med ABBA, idag kanske man hade startat en solokarrirär men så gjorde man inte på 70-talet.

– Det var ju inte fint att vara studiomusiker heller. Vi gjorde en liveskiva med Hörselmat som hette Ton Kraft (1972-74: Levande Musik Från Sverige). I en recension för plattan står det ”de spelar förvånansvärt bra med tanke på att de jobbar som studiomusiker” (skratt).

Den här kassetten lyssnade jag på väldigt mycket när jag var liten (Karlsson på taket), och wah-wah-gitarren tyckte jag var särskilt spektakulär…

– Det är hela Hörselmat som spelar, alltså jag, J:son Lindh, Brolund och Brunkert och som jag kommer ihåg det var Georg Riedel inte i studion den dagen så vi tolkade låten på egen hand efter att Georg gett oss noterna. Man ska aldrig spara på effekterna, speciellt inte man gör musik för barn. Wah-wah en ju en leksak, sen kom ju syntgitarrer som jag spelade på plattan Traffic. Sitargitarr använder jag också på flera låtar, I Have a Dream och Berzelii Park bland annat.

Samarbetet med Björn J:son Lindh

Björn Json Lindh SisselJag tog med mig en J:son-platta också, Sissel från 1973, med en av mina favoritlåtar Your Own House. Kan du berätta om den låten?

– Låten gjorde till en film (he-he..) fast jag gjorde om låten…filmen Flossie…

Den lite erotiska filmen?

Ja, den erotiska filmen. Alla tyckte om låten och jag har nu gjort som vokallåt – Digging You.

Your Own House är ju också samplad av Attica Blues…

– Jaha, det visste inte jag. De jag känner till som samplat är KRS-One, Mr Lif och Lady of Rage.

Minns du först gången du träffade Björn?

– Ja, jag skulle sätta ihop ett band till ett pilotprogram för SVT. Det var jag och Björn plus en basist och en trummis. Det kom en sångerska som skulle sjunga och hon sjöng inte alls bra, helt ”out” både textmässigt och musikaliskt. Jag skämdes och tittade på Björn men han bara spelade på. Efter inspelningen säger producenten:

”Fan vad bra det blev! Nu är det bara rulltexten kvar, hur stavar du till Schaffer?”

”S-C-H-A-F-F-E- R”, svarar jag.

”Och Björn, hur stavar du till J:son Lindh”, frågade producenten.

”Jag heter numera Rigmor Åström”, svarade Björn.

”Va?!”

”Det är mitt artistnamn”. ”Jag ska lansera det, så du kan skriva det”.

– Så på eftertexterna stod det: Keyboard och flöjt: Rigmor Åström… Sen var jag hemma hos Björn vid något tillfälle och då hittade jag en platta hemma hos honom med en trubadur som jag blev lite överraskad över.

”Ja, jag är med och lirar på den plattan”, svarade Björn.

”Jaså är du? Men du står ju inte med på baksidan på skivan?

”Nä, det är jag som är Nils Kväsarn”.

Han var otroligt duktig, Björn, och vi funkade bra ihop.

Ni var ju med på varandras plattor, men ni måste ha haft en konstnärlig frihet från skivbolagen?

– Ja, vi sålde ju skivor hela tiden. Jag har alltid gjort mina egna plattor. Sedan sjunde plattan har jag eget skivbolag. Vi hade frihet, det var ju ingen som talade om hur vi skulle göra Bruse högre lilla å, och det vår största hit! Och där lät ju Björn mig spela melodistämman.

In i världens jazzarena

Jag tog med lite andra skivor, Dennis Coffey – Evolution, vet inte om du hört den…

– Jo, kul den lyssnade jag mycket på. Var har du hört hans namn senast?

Ja, man kan säga att Getting It On är ju samplad av Public Enemy men även Scorpio

– Har du sett filmen Searching for Sugarman?

Just det!

– Där är Dennis Coffey med, han är producent, studiomusiker. Jag har den plattan kvar nånstans. Det var en av de gitarrister jag lyssande på, men en av mina stora favoriter idag är Nile Rodgers!

Den här plattan med Billy Cobham George Duke Band, var det något du lyssande på?

– Nej, men jag spelade ju med dem i Montreux 1977, tillsammans med Stan Getz, Alfonso Johnson och Dexter Gordon. Otroligt. Det var ju stressat, men jag fick ju applåder i alla fall, efter solot.

– För att lansera mig i USA fick jag spela med CBS-allstars. ABBA var ju inte så stora i USA då. Det var jag och Thijs van Leer (holländsk flöjtist) från Focus som fick vara med. Jag var nervös men Thijs stod och darrade i hissen, och det lugnade mig lite att han var lika nervös som jag. 1980 var tillbaks i Montreux fast då med J:son, Pelle Lindvall, Stefan Nilsson och Christian Veltman.

 

Din fjärde skiva Earmeal med den här varianten av omslag…

– Den är inspelad med Toto-gänget i New York innan de släppte Hold the Line, som jag fick höra samtidigt som vi gjorde plattan. Den har samplats väldigt mycket, men var ingen större framgång just då. Ljudtekniker var Bruce Botnick som har jobbat med The Doors.

Lp:n Earmeal med två varianter av konvolut och LP:n Presens.

LP:n Earmeal med två varianter av konvolut samt LP:n Presens.

Din femte skiva var Presens från 1980…

– Just när jag höll på med den ringde Lasse Åberg och undrade om jag ville vara med i Electric Banana Band. Från denna skivan är March från Tornhuven med i Repmånad, de ska gå i takt i filmen med snubblar i takt (otakt) med musiken. Den här plattan låter slickare än 70-talsalbumen, då det kom ny mixerbord och nya bandspelare.

90-talets återvinning

Dina verk har ju samplats av flera artister och framförallt av Just D. Hur fick du reda på att du var samplad första gången?

– Jag tror att det var från KRS-One från USA som jag upplevde det första gången. Just D bara gjorde det, de frågade aldrig om lov. De har aldrig berättat om just vilka låtar de lånat ifrån, men jag känner att det är väl kul att de gör det. En del har blivit sura och arga, men inte jag. Jag tycker nästan det är hedrande att jag hamnat på amerikanska hiphoplistor, men idag måste man ju ange vad man tagit ifrån och betala en viss upphovsrätt.

– Vi i Electric Banana Band gjorde en låt som heter Rap-hönan. Där samplade vi lite tillbaks och hämnades! Och så spelade jag med Just D på Lollipopfestivalen 1995. Sen är jag med på Just D: s senaste låt, Vatten, men den finns inte på Spotify än. (Med sampling från Robert Broberg, reds anm)

Du hjälpte också Robert Broberg i början på 80-talet. Här är du med på Roberts Upp igen! från 1983

– Hans comeback var ju plattan innan, Kvinna eller man (under artistnamnet  Zero, reds anm), där sången Vatten är med. Men Upp igen!-plattan var också en slags comeback kan man säga.

45 år som artist

Jag summerar min intervju med Janne. Fick jag med alla frågor? Förmodligen inte, för Janne har så många historier att berätta. Och han berättar dem gärna. På sina konserter lägger Janne ut orden om hans första möte med Ted Gärdestad, hur det var i ABBA-studion och hur han fick hantera Robert Brobergs galna idéer.

Janne Schaffer 2015 Skivbacken

Möte med Janne Schaffer 2015.

För dem som vill fördjupa sig i Jannes omspännande karriär, från första egentillverkade gitarren i slöjden i tolvårsåldern till Electric Banana Bands festivalspelningar i modern tid rekommenderas Jannes självbiografi Mitt liv som Schaffer som kom ut häromåret. Här finns t ex fantastiska skildringar om mötet med Bob Marley och arbetet med Ted-stipendiet.

För Janne är förstås fortfarande aktiv – gitarren ligger inte på hyllan. När han inte är ute och turnerar befinner hans sig på skivinspelningar med nutidens svenska hiphopartister. Janne är också engagerad i SAMI (Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation) där han just nu arbetar med att förstärka rätten för musiker, i dessa tider av streaming. I nuläget är det ju så att Spotitystreaming inte genererar någon ersättning till musikerna. Alla ”spelklick” tar i enbart hänsyn till upphovsmän och artist. Men genom sitt arbete i SAMI vill Janne förstärka själva musikernas makt, vilket förstås är ett viktigt arbete för att det ska kunna gå att försörja sig på musikskapande i framtiden.

Till hösten kommer Janne fira 45 år som artist med en jubileumskonsert på Nalen i Stockholm. För er som får chansen gå kommer att få höra nya berättelser om svensk musikhistoria för det finns så mycket mer att berätta. Tack för de första 45 åren…ser fram emot de kommande!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *