Rob’n’Raz är DJ-pionjärerna Robert Wåtz och Rasmus Lindvall som på 80-talet bröt mönstret i Stockholms klubbliv genom att spela mer soul, funk och hiphop. Båda är svenska mästare i discjockeymixning, de är skivproducenter och remixare. Tillsammans med Leila K flög de runt halva jordklotet efter klubbhiten Got to Get och de fortsatte under 90-talet efter Leilas avhopp att skörda framgångar på Europas danslistor med en mix av eurotechno och grooviga beats.

Jag stämmer träff med Robert och Rasmus i Hässleholm, strax innan en klubbkväll med 80- och 90-talstema. Rob’n Raz kommer under kvällen att köra sina 90-talshits tillsammans med rapparen D-Flex och Andrea Myrander (från Basic Element) bakom mickarna. I en trång loge som rymmer minnen från dansbandsepokens glansdagar pratar vi skivor, samplingar och scratchtekniker från era en då DJ:n stod i centrum. Jag tror jag har listat ut varifrån de fått sin beats, eller har jag helt fel?

Och vi pratar lite framtid… det verkar som Robert och Rasmus har ny musik på gång…

 

I skivbutiken

Redan som 11-åring gjorde Rasmus Lindvall sin debut i DJ-båset på fritisgården i Solna. Robert Wåtz, från södra Stockholm, började sin parallella DJ-karriär som 13-åring med spelningar i Alby, Botkyrka och Fittja. I skivbutiken Vinyl Mania korsades Rob och Raz vägar till slut på jakt efter det svarta guldet. I butiken hade de var sin skivhylla vid sidan om varandra där personalen la undan de senaste plattorna.

Men det kunde ju inte vara lätt att få tag i alla skivor på 80-talet…

Var fick ni tag i era plattor?

Raz: Det var olika, till och börja med var det singlar och där jag kom ifrån hade vi Solna Radiobyrå som sålde TV- och radioapparater… min första maxisingel var Rappers Delight med Sugarhill Gang.

Rob: mer professionellt var det skivbutiker som Record Pool, Wolfies och Space. Lite senare köpte jag skivor via DMC ”Disco Mix Club”.

På tal om DMC, den här skivan spelade ni väl inte ute på klubbarna, det hade ju varit lite fusk, med färdiga megamixar? (jag tar fram ett ex av DMC February 1987 Mixes)

Rob: nej, det här var mer för inspiration. De här skivorna var inte så bra pressade heller…

February 87 mixes DMC Disco Mix Club

Exempel på DJ-platta med färdiga megamixar på, men inget som lirades på klubb enligt Robert.

Satt inte DMC och klippte ihop de mixarna med tejper?

Rob: jo, när vi började, det fanns inga samplers, så det första grejerna gjordes via back-spin på vinyl och spelade in på kvartstum och loopade. Sen kom samplers och då kunde vi sampla typ 2 sekunder.

Funk och soul har ni ju fastnat för som deejays, var hörde ni musiken nånstans?

Rob: man fick leta… det spelades ju inte på radion, där spelades bara Eva Dahlgren och Pugh Rogefeldt. Dock kunde man höra den här musiken på närradiostationer, typ Disco 91 och SBC (Saltsjöbaden Broadcasting Corporation). Sen var det vissa DJ:s som jag hade som förebilder, t ex Dag Volle och Robert Broman, som började spela denna typ av musik. Men på nattklubbar fanns ingen sån musik, det gick inte att spela sån musik, man fick smyga in den, även i Sthlm.

Raz: fick man tag på en skiva så läste man på vem som hade producerat och sen åkte man till Camden Market i England och letade plattor med den producenten.

 

I tävlingsarenan

I mitten av 80-talet startade den gamla Radio Luxemburg-discjockeyn Tony Prince en tävling i DJ-mixning med namnet DMC World DJ Championships. DMC (Disco Mix Club) var en DJ-tjänst som Tony bildat och som gjorde remixer på danslåtar, först på kassett och senare på vinyl.

Robert Wåtz vann den svenska uttagningen till DMC World DJ Championship 1988 och åkte till Royal Albert för finaltävling mot övriga världseliten. Det var en spektakulär scenshow där både James Brown, Public Enemy och Janet Jackson stod för pausunderhållningen mellan DJ-giganternas kamp. Philadelphias DJ Cash Money sopade banan med övriga tävlande med sitt innovativa ”transformer”-scratch, där ljudet förvrängs via snabba crossfader-rörelser, till skillnad från den tidigare tekniken att snabbt slå av och på Line-In/Phono-reglaget (så som Rob inleder sitt set). Cash Money var först med denna teknik i tävlingsform, även om andra Philadelphia-DJ:s såsom Jazzy Jeff (ja han som hängde med Fresh Prince) och DJ Spinbad var tidiga utövare.

Robert gjorde hade ett enastående sjuminutersset med mycket T-La Rock-beats, lite Beastie Boys och Jazzy Jeff’s A Touch of Jazz på slutet. Med en fjärdeplats hade Robert satt Sverige på DJ-kartan. När musikmagasinet Slitz (nr 10 1988) intervjuade brittiska Tim Simenon från Bomb the Bass om nya svenska danssinglar kunde han lätt höra att det var Rob som scratchade på MC II Fresh raptolva X-10-Ded cuts.

Just X-10-ded Cuts var en tolva som Rasmus använde i sitt DJ-set året därpå när han vann den svenska uttagningen och därefter ställdes mot världseliten i Royal Albert Hall. Trots säkra, snabba mixningar och scratch, och att Rob agerade ”record boy” när han räckte över rätt vax, togs segern hem av hemmanationens Cutmaster Swift. Rasmus fick dock en topp-10-placering och Sverige hade återigen visat att det går att nå internationella framgångar som ett litet DJ-land.

Diskjockeymixning som tävlingsform. När fick ni reda på att kunde tävla?

Raz: DJ:n Sanny X i Göteborg vann nån tävling i början och sen hörde jag nån kassettape. Sen kom Roger Tuuri efter och då började det bli nånting på Ritz i Stockholm.

Rob: jag köpte VHS-band från Vinyl Mania med uppvisningar, bland annat med DJ Cheese, och han var en av de första som började med transformer-scratch och back-spin.

Satt inte du Rasmus med i juryn något år? Vilka kriterier bedömde ni?

Raz: ja, 1987, jag jobbade på Vinyl Mania som arrangerade tävlingen och då hade jag börjat intressera mig för den tekniken och jag hade också sett på lite videos. Framförande, musik och teknikalitet var det som bedömdes. Musikalitet betyder att det skulle vara tight, i beat, men det kunde också vara att mixen skulle vara i harmoni. Det tekniska handlade t ex om transform eller scratchmönster.

Rob: utvecklingen under den här perioden gick sjukt snabbt, juryn var ibland ”way back”, det var DJ:sen som utvecklade tekniken från vecka till vecka nästan.

Körde ni transform-scratching och beatjuggling ute på klubb någon gång?

Raz: inte de längre seten, men däremot några back-spin mitt i en låt under sex sekunder bara för lite show-off. Både när jag Robban lirade, när det här var nytt, så var det ibland tiotal andra DJ:as som stod och tittade var intresserade av DJ-grejen, då kanske vi gjorde någon scratch, men man stod inte hela tiden och showade.

Rob: vi gick in i tävlingsmomentet snabbt, jag och Rasmus. Det är skillnad rent tekniskt att vara performance-DJ och vara klubb-DJ eller idag kanske arena-DJ. Vi hade sju minuter att sätta ihop vårt set.

Hur la ni upp era set när ni bara hade sju minuter?

Rob: Man försökte blanda upp det där så gott det gick, med balla låtar. Både Rasmus och min styrka var att försökte göra allt snabbt och tight, i beat. Det var en massa folk som försökte massa tekniker som inte var rytmiskt. Du skulle kunna spela trummor till våra grejor, så tighta var vi!

Raz: det var som en idrottstävling, man tränar ju 6-8 timmar om dan..det var extremt mycket.

Rob: det var helt sjukt!

Du Robert körde ju inte med mixern mellan skivspelarna?

Rob: nä, just det, skivspelarna till höger, mixern till vänster. Man kan säga så här: innan Cash Money, och efter Cash Money. De flesta DJ:s har skivspelarna på höger (eller vänster) för när man gjorde back-spin var det snabbt, tight mellan skivspelarna, så alla gjorde så fram till 1988, då Cash Money kliver upp med en liten Geminimixer och vred skivspelarna så att tonarmen är på andra sidan skivspelaren (s k ”battle style”, reds anm), så att man hade fri väg för att kunna göra juggling. Han var etta. Det var en tävling mellan tvåan och trean. Det som var så himla nördigt var att när han körde mixern i mitten, skulle alla ha den i mitten. Då började vi träna upp det, så när Rasmus vann 1989 spelade alla så.

Radioprogrammet Rakt över disc med Clabbe känner väl alla till som lyssnade på svensk radio på 80-talet. Under 1988 började Clabbe ta med gästmixningar från svenska DJ:s, när scratching i sig började bli populärt inom DJ-kulturen. Ett antal Swemix-DJ:s fick göra sin mixar och Rob’N’Raz fick förstås göra var sin mix. Alla mixar går att höra via radiogodis eminenta hemsida. I Roberts mix hörs bl a Public Enemy, Salt n Pepa mixat med Orups Min mor sa till mig ackompanjerat av galet LL Cool J-scratch. Rasmus mixade också mycket hiphop men slängde in Styles Fantasi mitt i setet.

Raz: Clabbe körde lite gäst DJ:s och det ju ut i hela Sverige, så det var ju kul att inte bara köra hiphop utan att också blanda in nåt svenskt som alla känner igen.

Ja i SVT:s program Svepet körde ni Lotta Engberg mixat med extra tunga beats…

Rob: ja det var ju ingen som fattade det, det är ju ungefär samma som idag, det är ingen som förstår hur en DJ mixar. På den tiden var vi t o m med om när man ifrågasatte rapmusik på radio, typ vi kan bara spela en eller två låtar idag.

 

I klubben

I mitten av 80-talet bildas DJ-kollektivet Swemix av Dag Volle (Denniz Pop), Rene Hedemyr (JM Fax), Emil Hellman, Robert Broman (Mopz Below), Johan Järpsten (J.J.) och Sten Hallström (Stonebridge). Kollektivet remixar andra artister och ger ut de nya versionerna på egna bolaget Remixed Records. 1988 drar musikprofilen Klas Lunding igång Telegram Records i syfte att skapa en svensk label för svensk dansmusik efter brittisk förlaga. Etiketten blir hem för bl a Rob’n’Raz, Papa Dee, Titiyo samt producenten Magnus Fryberg.

Hur var kulturen bland DJ:s i Stockholm runt 1988? Vad fanns det för stilar?

Raz: Rene var en tidig trendsättare, han lirade rock till en början på klubben Garage sen gick han över till lite funk, och han var en av de första med house och när han lirade på Ritz kunde det t o m vara reggae. Denniz Pop, han körde mycket funk. Housen från Chicago som är grunden till allt idag var jäkligt kul.

Rob: Denniz var grym, en av de bättre. Han hittade många låtar, så dit gick man och lyssnade för att hitta nya låtar. Ingen DJ körde scratch ute på klubb. När vi började så var det som två läger i stan. Det var Rob’n’Raz mot Swemix och det var också så vi träffade D-Flex, han började ju jobba med Swemixgänget. Och det var inte så många som höll på den tiden. Den eran när Public Enemy, Beastie Boys släppte och De La Soul kom, det var ju den bästa hiphopen. Det kom så mycket bra skivor, och det var lite så som jag och Rasmus träffades. Skivaffären Vinyl Mania ställde undan skivor till DJ:s som vi fick lite förtur att lyssna på. Vi hade också samlingarna Ultimate Breaks and Beats så man gjorde lite lätt för sig, men det fanns de som var riktiga ”diggers”.

Raz: jag och Robban också en gemensam vän Mustafa El Krim , som åkte över till USA med resväskor och köpte Cut-out-skivor och han hade råkoll på funk och soul. Vi åkte hem till honom i Rinkeby och gick igenom hans plattor som han sålde med lite förtjänst

Hur var det när ni brann för hiphop och funk, och så vill publiken på dansgolvet höra Oaa hela natten, men ni hellre vill lira Run DMC…

Raz: Man får lura dem lite…På klubben Lorry på 80-talet, t ex, spelades mest rock och disco, sen börjar man smyga in lite funk här och där, man la upp det på ett smart sätt, och det gillade framförallt tjejerna, och då gillade klubben att tjejerna dansade för det drog killar osv. Det gick inte att lira funk och hiphop en hel kväll. Det kunde ta ett år innan man vände ett ställe till hyggligt, men ändå lira hitsen också.

Rob: jag och Rasmus hittade varandra rätt snabbt, för jag visste att det fanns nån snubbe uti Solna, som spelade jäkligt bra och det var några 3-4 pionjärer som vågade gå utanför ramen, och det var så vi började hänga, men det var inte lätt och kommer du utanför Stockholm svårt att lira den typen av musik.

 

I Studion 

När Klas Lunding drog igång Telegram Records var han på jakt efter två DJ:s som kan utgöra en producentroll för svenska rapförmågor. Robert och Rasmus anlitas först som remixare och senare får de chansen till göra egna låtar. Göterborgaren Papa Dee, som redan gjort skivdebut till Frykbergs produktion, på Funky Raggamuffin, paras ihop med den nya DJ-duon.

Till intervjun har jag även med mig en del plattor som jag tror Rob’n’Raz tagit lånat lite ifrån. Till en början verkar jag ha rätt, men sen faller min teori om Got to Get

Competition is none har fyra takters loop, till skillnad från många andra raplåtar som har betydligt kortare loopar en eller max två takter…

Raz: här hade vi en AKAI-eller EPS-sampler som kunde mäkta med några få sekunder. Sen hade vi rullband, där vi ”cuttade” vi in olika prylar,  t ex trumpeten är från en Miles Davis-skiva som vi lägger in live från skivspelarna. Det är alltså inte programmerat.

Rob: även beatet gjorde vi back-spin i studion.

Papa Dee Rob n Raz Competition is NoneÄr det Graham Central Station-beatet eller är det nåt annat?

Rob: jo, men hämtat från Biz Markie…(Pickin’ Boogers, reds anm) vi loopade flera stycken delar, sen klippte vi ihop det, vi visste egentligen inte vad vi höll på med.

Raz: jag tror det är fyra olika grejor…vi klippte ihop olika samplingar för att det inte skulle bli uppenbart vad vi tog ifrån. Många amerikanska produktioner hör du ju direkt att de tagit en loop, vi tog några stycken, sen cutta vi ihop på varann så det inte skulle märkas.

Rob: vi uppfann grejer. Vi lyssnade på amerikanska grejer. Hur fan gör dom?! Vi var ju kids, vi fick göra det på det här sättet, men det blev väldigt groovigt. Du hör att det rör sig lite grann, det är inte programmerat.

Sen blev beatet väldigt populärt året efter…

Rob: ja, Soul II Soul. De gjorde det kommersiellt.

Om vi går över till Microphone Poet, det beatet är väl hämtat från denna plattan? (jag tar fram en LP med Mark the 45 King)

Raz: ja en grej kommer därifrån, i baktakt ligger loopen. Du är den första som knäcker det faktiskt, det är ingen annan som upptäckt det… Vi la det live i baktakt. Han är en hjälte Mark the 45 King

Rob: Vi gillade ju the 900 Number !

(Rob härmar den bröliga karaktäristiska barytonsaxen).

Hur togs era första två tovlor emot i USA?

Raz: På den tiden fanns ingen tanke att exportera musik från Sverige till USA överhuvudtaget. De svenska skivbolagen hade inga kanaler dit. Competition in None släpptes i Spanien med en acidgubbe, smileygubbe på, och när den släpptes i Tyskland så det tog fart lite i Europa.

På tredje singeln var Rob’n’Raz ute efter en kvinnlig rappare. Leila K från Göteborg uppmärksammades på i en raptävling (där ADL vann) och fick chansen at spela in med DJ-duon. Då Leila inte skrev sina egna texter anlitades MC II Fresh som snabbt skrev ihop texten. Låten blev en fantastisk stor danshit internationellt och gruppen åkte skytteltrafik mellan Stockholm och London i takt med låtens listklättringar i England. Min teori om det ”hasande” rytmljudet på låten är att det kommer från Jungle Brothers On the Run, men Rob förnekar:

Raz: nej, det är inte det. Den grejen är plockad från ett album, total okänt, som gick på 33 rpm, men som vi körde i 45. Det är möjligt att Jungle Brothers tagit från samma. Jon Rekdal lirar trumpet och en annan kille saxofon.

Rob: vi gjorde beats först som var lite uptempo med lite live-shaker på den också.

”Cooling in the crib writing rhymes
A pen on the paper spending times
Then up on the stage the crowd`s in a rage
Taking rap to a brand new age”

Mike Hitman Wilson är ju en av mina favoriter från Chicagohousen. Men hans remix av låten är ju usel, han tog ju bort hooken…?

Rob: han fuckade upp den. Han var så hajpad på den tiden så han kunde göra vad som helst. Han gjorde mycket remixer åt Stock, Aitken and Waterman. Det var det engelska skivbolaget som ville att han skulle göra den. Mops Below gjorde en remix!

Raz: skivbolaget ville att han skulle göra en remix och vi var ju rätt förväntansfulla och då kom den här som vi trodde var ett skämt. Det visade att han hade flera studios och jag tror inte ens han var inblandad utan det var nån pryoelev eller så. Sen åkte vi på promotionturne. I början var vi mycket i London för TV-program, men så fort vi var i Stockholm jobbade vi med nya låtar. Sen kom de över från USA och sa nu måste albumet vara klart om en månad.

Rob: vi såg ett schema från den här tiden, och under det här året 1990 var vi lediga i endast en eller två veckor. Det smällde till över hela världen, men framförallt i Europa.

På tal om dokumention, skriver inte du på en bok nu Rasmus?

Raz: jo just det! Jag har skrivit 60% sen håller jag på att bygga en studio, så jag tog en paus. Jag sätter mig igen nästa år.

Sen gjorde ni en remix åt Christer Sandelin, med lite lite samma sound…

Rob: Ja, det blev det. Grejen är att både jag och Rasmus gillar mycket Minneapolis, Prince och de produktionerna och Got to Get var mycket Minneapolis. Vi gillade mycket Times, Sheila E och så.

Raz: på den här tiden gjorde vi remixar åt Christer Sandelin, Orup, Jerry Williams och Magnus Uggla som inte gjorde dansmusik. De ville ju ha dansversioner med beats så att låtarna kunde spelas på klubbarna. Vi utgick från att göra bra beats men att behålla refrängen.

Rob: egentligen kan man säga att vi gick in i studion och drog ned alla reglage, vi strippade låtarna och la på våra rytmer. Så det var ju annorlunda sätt mot vad man gör idag. Idag är det nästan mer creddigt att göra om låten totalt, att sätta sin prägel på den. Ta t ex Robin S där Stene går in och gör en ny version, den storyn är rätt intressant, det blev en hit, pang! Vi tänkte mer att förädla för dangolven.

Stonebridge spelade bas och orgel på KORG M1-synten på just den låten. Hade ni också en M1:a?

Rob: Nä, vi använde mer Roland Juno 106 och Prophet 5 under D-flex-eran.

Raz: vi använde ett gäng Roland-syntar, bl a JD-800, den var grym.

Rob: vi var inte så mycket syntare, vi samplade mer, det kan man höra. Den bästa remixen vi gjorde är nog ändå Chriser Sandelins Det hon vill ha.

Rob’n’Raz 90-talsproduktioner med feta syntbasar andas tydliga influenser från tidig 80-talsfunk och Minneapolis. På 1992 års album Clubhopping höjdpunkt Big City Life lägger D-flex ett rap på som för tankarna till Rakims In the Ghetto. (Frågan är om någon i Hässleholmspubliken kände igen texten från Eric B is President när D-flex körde lite spontanrapping?) Faktumet är att Clubhoppingalbumet har åldrats med värdighet när jag lyssnar igenom det igen.

 

I framtiden

Rob: det som är roligt att se är hur DJ-scenen har utvecklats. Vi gjorde det ju här för 30 år sedan, vi var ju bland pionjärerna. Idag räcker det inte att stå och vifta med armarna i luften. Tyvärr har DJ-grejen försvunnit lite, men nu är de på väg tillbaks. Idag handlar det mer om att vara ”selector”, att kunna bygga en kväll.

Rob n Raz SkivbackenNär jag kommer hem efter intervjun sätter jag på tolvan Competition is None, eller The Chosen One, som den också heter på Spotify. Fantastisk låt. Otroligt att de lyckades pussla ihop alla ljuden. Utan samplers. Och det är inga vanliga samplingar låten bygger på. Men vänta lite…där är ett ljud man känner igen. Elpiano och bas? Samma ljud som Notorious B.I.G byggde sin låt Hypnotize från 1996 på. Ahh…det är ju taget från den gamla trumpetaren Herb Alpert sömniga discolåt Rise. Genialiskt! Efter Notorious har förstås otaliga hiphop-producenter tagit samma ljud. Men Rob’n’Raz var först – åtta år före sin tid!

Robert och Rasmus verkar vara på gång igen. I somras tog de med sig Leila K på några bejublade spelningar i Finland och det finns nu ett stort sug ute i Europa efter att Rob’n’Raz och Leila K åter ska ställa sig på samma scen. Robert har på senare tid dragit en gång en egen label, gör lite remixjobb och har ökat DJ:andet, inte sällan vid sidan om Anders Bagge bakom skivspelarna. Rasmus har å sin sida ägnat sitt åt ”library”-musik, ljudsättning till dokumentärfilmer. Men nu verkar de verkar vara sugna på att göra ny musik i studion igen, med vokala gästartister. Så troligen för vi höra av Rob’n’Raz inom en snar framtid, även om de är lite hemlighetsfulla med sin planer…

2 comments on “Intervju med Rob’n’Raz

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *