Under 1985 befann sig Depeche på världsturné efter albumet Some Great Reward. De hastade in i studion vid två tillfällen för att spela in två singlar – Shake the Disease samt It’s Called a Heart – i syfte att promota samlingsalbumet The Singles 81-85.

En av första baklängesljuden som jag minns var från Depeche Modes Shake the Disease. Maxiversionen av låten (Edit the Shake) inleds med Martin Gores sköra stämma och metalliskt komp uppspelat baklänges. Med Depeches maxiversioner visste man aldrig riktigt vad som väntade. Inte sällan hade gruppen lekstuga med sina producenter, där de förlängda versionerna innehöll nya ljud, eller accentuering av av befintliga ljud. Det var inte som idag när man ibland knappt hör något samband mellan ursprungslåt och remix. Maxiversionen av Shake the Disease leker med effekter i dubbig anda. Det hörs också att det här var under DM’s industriperiod där gruppen fångade många metallklingade ljud i bandspelaren. Maxiversionen avslutas också med en att köra grundkompet baklänges. Låten är en av mina absoluta favoritlåt-DM-låtar.

Var det här förstå gången i världshistorien som popartister använde inspelningstekniken för att få fram ljud baklänges? Nej, förstås inte. Under 1960-talet började en del nyfikna popgrupper utforska dåtidens bandspelare, och upptäckte snart möjlighet att skoja till det, t ex Beatles baklänges Mellotron på introt på singeln Strawberry Fields.

Om vi hoppar tjugo år framåt i tiden till 1986 då rapgruppen Beastie Boys slog försäljningsrekord genom att med sitt debutalbum nå förstaplatsen på Billboardlistan. Plattan finns oftast med på alla listor över de viktigaste eller bästa hiphopalbumen. I Rick Rubins anda mixas hårda trummaskinsmönster med heavy-metal-riff under de tre rapparnas alternerande skrikiga rhymes. På låten Paul Revere fick gruppen en idé om att lägga det programmerade beatet från Rolands trummaskinen TR-808 baklänges och inscratchade effekter från It’s yours (som Rick Rubin själv låg bakom) och Cerrones Rocket in the Pocket. Det var alltså inte bara att lägga beatet baklänges en liten snutt som effekt, utan konsekvent genom hela låten. Effekten av baklänges trummor blir en ”sugande” effekt där trumljudets normala efterklang hamnar innan själva trumslaget.

Nu till den sköna konsten om samplingar. Första gången jag insåg att att man kunde lägga samplade ljud baklänges var på när jag hörde västkustrapparen Paris låt The Devil Made Me Do It från 1990, med den klassiska Funky Drummer som ryggrad. James Browns trumloop från Funky Drummer kommer att förbli en av musikhistoriens mest återanvända trumbeat. Trummisen Clyde Stubblefield fantastiskt funkiga och medryckande trumrytm är använt på så många låtar att vi tappat räkningen. Clydes ”spökslag” formar en pulserande rytm som fungerar till så mycket musik. Med sina starka politiska texter och tunga influenser från Nation of Islam skapade Paris ett av 1990 års argaste album. Paris kom på senare år att samarbeta med supergruppen Public Enemy, som visste hur man kunde lägga ljud baklänges för att skapa en förvirrande ljudbild. Det tog ett tag innan jag insåg att PE använde denna teknik…

Public Enemy Hank ShockleeBakom Public Enemys ljudbild låg producenten Hank Shocklee, som tillsammans med brodern Keith och Eric ”Vietnam” Sadler bildade producentteamet The Bomb Squad med rapparen Chuck D. Public Enemys oväsensbaserade ljudkulisser vände upp och ned på hiphopvärlden 1988 när gruppen släppte mästerverket It Takes A Nation of Millions to Hold Us Back. Bomb Squad staplade samplingar på varandra när de ”jammade” fram sina låtar i studion. Men istället för att jamma med riktiga instrument, använder de samplers, t ex: E-MU SP-12, Akai S900 och Akai S1000. Med ljud från obskyra funklåtar, vokala agitatorer och en hög dos av skräniga funkljud från James Brown skapades en massiv stökig ljudvägg som skulle ligga till grund för Chuck D distinkta hårda rap och Flavor Flavs mer lekfulla halvt osynkade rap. Ingen annan rapgrupp arbetade på liknande sätt.

Som en delmängd i oväsendet la gruppen inte sällan samplingarna baklänges. Det mest uppenbara exemplet på detta är då gruppen återanvänder James Browns saxofon från The GruntTerminator X on the Edge of Panic – baklänges. Gruppen hade 1987 släppt singeln Rebel Without a Pause, där de med Funky Drummer som beat använder The Grunt-saxofonen som en ylande loop genom hela låten. Genom att nu vända på saxofonljudet skapar de känslan av en orientaliskt flöjt. Genialiskt förstås.

När jag långt senare lyssnar igenom gruppens Bring the Noise – också den från It Takes a Nation – inser att jag känner igen ett ljud, men jag kan inte placera det. Eftersom jag har en instrumentalversion av låten på en maxi lyssnar jag igenom den för att isolerat kunna fokusera på ljuden. Det låter som ett reverserat groove. Jag drar vinylskivan baklänges på skivtallriken och inser direkt att bakgrundsloopen i refrängen när Chuck vrålar ”Bring the Noise” och Terminator X scratchar loss är lånat från James Brown Give It up or Turnit a Loose – trummor, orgel och saxofon.

Public Enemy fortsatte att pussla ihop kakafonsisk hiphopmusik på albumet Fear of a Black Planet från 1990. Chuck D skröt i en radiointervju i Mats Nileskärs Soulcorner att vanligt folk kanske kunde lista ut max 10% av samplingarna på albumet. Sånt triggade ju igång mig. På spåret Anti-Nigger Machine återanvänds Bob James söndersamplade funkklassiker Nautlilus, fast baklänges förstås och effekten blir en mer åt reggaehållet.

1992 släpper Showbiz and AG den ultrafunkiga och numera klassiska hiphoplåten Soul Clap med produktion av Diamond D. Jag minns att låten kördes på hög rotation på Yo! MTV Raps. Det hördes att bitar var från James Brown, men jag kunde vid den tidpunkten inte lista ut vilken JB-låt, av den enkla anledningen att jag inte hade fått tag i så många plattor. Soul Clap inleds med en loopad bas, där man hör James Brown mumla ”I said watch n’ rolling” eller liknande till påtagligt knaster. Efter fyra takter kommer en distad trummaskin samt rap samplad från Grandmaster Flash Flash to the Beat. Efter ytterligare fyra takter upphör Flash-samplingen och en basslinga gör entre med nytt trumkomp. Samma basslinga som Cypress Hill använde på The Phuncky Feel One från året innan. Senare kom jag att inse att både denna basslinga och basloopen i början av låten kommer från JB’s More Peas.

Handlar detta inlägg inte om baklängesljud? Jo…efter ytterligare fyra takter in i låten kommer samma baklängessaxofon som PE använde i Terminator X on the Edge of Panic. I en intervju i nätmagasinet UNKUT berättar Diamond D att han såg upp till Public Enemy till den grad att han ville hylla dem genom att använda saxofonsamlingen på samma sätt! Och det funkar såklart!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.