Mycket dansmusik bygger på att låta lyssnaren vänta. Vänta till att groovet släpps lös. De klassiska breakbeat-låtarna från 70-talets funk, som kom att utgöra grunden i hiphopen, byggde ofta på mönstret att trummorna släpptes lösa ca ¾-delar in i låten. När detta break spelades blev dansarna som mest galna på dansgolvet.

Dansmusikstilen dubstep som var som populärast runt 2011 hade nästan alltid en låtstruktur som bygger på att skapa en förväntan på dansgolvet, där crescendot kulminerar i smattrande trummaskinsvirvlar följt att det djupaste och fetaste basen (ett s k ”drop”). Inget nytt i sig kanske. Discjockeys i house- och discokulturer har alltid på olika sätt byggt stämningar genom lugnare partier följt att en uppbyggnad mot ett klimax. Och dansmusiken i sig har inte sällan en sådan uppbyggnad (Jämför Lil Louis – French Kiss som kanske är den mest tydliga klimaxlåten). Om jag minns rätt så använde någon DJ i New Yorks disco era (Larry Levan möjligen) t o m en ljudinspelning av att ankommande lok och skapade därmed en ljudbild så att folket på dansgolvet upplevde att de blev överkörda av ett tåg.

Det här inlägget handlar inte direkt om den typen att drops som får folket på dansgolvet stt skrika i extas. Det handlar mer om låtuppbyggnad och hur man som låtskapare sparar på krutet till slutet av låten. Tänk att du skapat en bra låt en är sugen på att slänga in det sjyssta groovet i låtens inledande skede. Mycket lockande eller hur? Men tänk om du sparar det till slutet i stället?

För att mäta hur sent groovet kommer in låten använder jag en procentsats för att kunna jämföra låtarna sinsemellan. Och det är helt olika typer av låtar.

 

Plats 3: Green Velvet – Flash (1995)

Green VelvetVi mjukstartar med mannen med grön frisyr – Green Velvet. En färgstark houselegend från Chicago som släppt en del fantstiskt monotona houselåtar av det tyngre slaget och inte fegat för att köra lite eget prat på sina låtar, inte rap direkt, utan mer ett slött snack. På tolvan Flash berättar Green Velvet en berättelse om vad ungdomarna sysslar med i klubbvärlden. Han håller lyssnarna på spänn tills 4:50 (67 procent in i låten). Då är den vokala insatsen över och då bryter en pulserande synthton igenom beatet. Efter ytterligare en minut gör snaretrumman entré för en kort stund. Ett elektroniskt exempel på att inte bränna av alla ljud i början.

 

Plats 2: Fatal Error – Fatal Error (1988)

The Best of Belgian New Beat”It began in Belgium”, som vi brukar säga här på bloggen. Fatal Error hörde jag första gången på en samlingsaplatta som jag köpte i skivbutiken Folk å Rock 1989. Bakom namnet döljer sig Patrick De Mayer som var en av de viktigaste personerna bakom Belgiens New Beat-sound och som även hade ett finger med i spelet för mer kommersiella låtar. Patrick var t ex med i den klassiska technogruppen T99 som fick stor framgång med hiten Anasthasia 1991 som tog sig ändå upp till 4:e-platsen på amerikanska danslistan och som inget raveparty saknade. Patrick skrev också musik åt Technotronic och holländska 2 Unlimited. Men 1988 var det det slöa beatet i New Beat som gällde. En stökig låt med monoton loopad slapbas och lite samplade akustiska trummor. Den underbara texten ”uh-hah” sjungs igenom låten. Kaskader av handclaps, cowbells, tamborin och ekande virveltrummor står för variationen i låten.

Först när det 41 sekunder kvar av låten kommer pianot (dvs när det gått 88% av låten). Men kom ihåg det är beatet som är det viktiga. Just därför behöver pianoklinkandet inte komma in förrän då. Såklart.

 

Plats 1: Gang Starr – Take a Rest (1991)

Gang Starr - Step in the arenaHiphopgruppen Gang Starr släppte sin andra LP Step in the Arena tidigt 1991. En mästerverk – rapmässigt och musikaliskt. Vad som slog en hiphopfrälst ungdom var att man knappt kände igen en enda sampling. Dåtidens hiphop hade i princip fram till dess baserats på James Brown, men nu hade Gang Starr grävt djupare och scannat sina soul- och funkplattor efter funkiga ej tidigare använda grooves.

Spåret Take a Rest inleds med blås och trummor från Kool & the Gang, tidstypiskt tickande Roland 808-hihats och en vokal slinga från Rappers Delight. Bakom Gurus verser samsas basslinga från The Meters med dissonant oljud från ESG. Själva refrängen består av dyster Marvin Gaye-saxofon med DJ Premiers inscratchade vocals från BDP och Special Ed. DJ Premiers delikata scratchkällor på denna LP var dessutom utvalda med utomordentlig fingertoppskänsla, där sedvalinga vokala källor (typ Public Enemy) övergavs för mer obskyra raplåtar.

Ok, vilket sväng vi har med detta utgångsmaterial, men DJ Premier sparar det bästa till sist. När det är 19 sekunder kvar av låten släpper han på Curtis Mayfileds slappa och funkiga lösa gitarriff. En normal DJ hade börjat med den gitarren, men inte Gang Starr. Vad som också gör gitarren lämplig att sampla är att den synkar otroligt bra med Kool & the Gang-trummorna. De var liksom avsedda att använda ihop. Men först när det har gått 93 procent av låten. Det bästa till sist.

 

2 comments on “Topp 3 – Att våga spara på krutet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *