M/A/R/R/S – Pump up the Volume

Pump up the Volume är en milstolpe i musikhistorien om modern dansmusik. Låten är en banbrytande orgie i ljudstölder och som länge förbryllat oss samplingsnördar i att hitta originalkällorna och den utgjorde startskottet för brittiska housekulturen att skapa dansvänliga ljudkollage.

Jag minns när Sveriges Radio spelade Pump up the Volume för första gången. Det var hösten 1987 i programmet Metropol under programpunkten ”Flipp eller flopp” där en tremannajury skulle gissa nya singelskivors chans att bli en hit eller ej. Efter att Pump up the Volume spelats satt jurygruppen stumma och frågade sig ”Den saknar ju refräng”…”låten kommer aldrig igång”. Men den skulle aldrig komma igång eller rättare sagt den var igång hela tiden. Programledarna konstaterade krasst att låten låg etta på Englandslistan.

Låten byggde på ett nytt koncept – att till ett beat lägga ett pussel av vokala samplingar – kryddat med scratchningar och breakbeats. Det hade gjorts försök till detta tidigare, men det unika är att låten som är baserad på ”cut and paste”-teknik erövrade förstaplatsen på singellistan i både England, Italien, Holland, Kanada och Nya Zealand. Men inte Sverige. Svenskarna var inte redo för den nya brittiska dansmusiken. Ännu.

Pump up the Volume gjorde stort intryck på mig. Jag köpte singeln och sedermera maxisingeln och remixen på maxisingel också. Jag gillade tempot. Runt 116 bpm. Det var den ultimata mixen mellan house och hiphop -beatet är ett slött housebeat med torra trummaskinsvirvlar till en försiktig loopad basgång och skruvade distade gitarroljud.

Vem som egentligen ligger bakom namnet M/A/R/R/S är en smula otydligt. Det är i grund och botten ett samarbete mellan de båda popgrupperna Colourbox samt A R Kane. Men för scratchinslagen står DJ:s CJ Mackintosh och Dave Dorrell.

Låten finns i några olika versioner, där variationen består i vilka samplingar som används. Detta beror i huvudsak på upphovsrättsliga skäl, där överhängande stämningsansökningar från ägande musikförlag gjorde att vissa samplingar byttes ut mot andra. Jag minns när Clabbe körde en viss version av låten i Rakt över disc midsommarafton 1988 – men jag har fortfarande inte hittat den versionen än….kan vara en DMC-mix?

Den svenska musiktidningen Slitz (på den tiden den skrev om musik) gjorde i sitt novembernummer 1988 en tårtbild över samplingarna i Pump up the Volume. Inte heltäckande och delvis felaktig, men det var en upplysande bild som skapade en aha-upplevelse hos mig om hur låten egentligen var sammansatt. Jag hade vid den här tidpunkten inte hört en bråkdel av originallåtarna, men mina öron var ständigt vaksamma. Slitz hävdade t ex att låten innehöll ljudupptagningar från den revolutionära iranska armén. Senare spekulerades det om det var en sampling från israeliska Ofra Haza. Men det har visat sig att böneutopet är taget från en arabisk världsmusikplatta från 1976.

När radioprataren Mats Nileskär gjorde sin Schoolly D-special i Soulcorner våren 1990 körde han lite gammal bandfunk för att belysa rapparens musikaliska referenser. Han spelade då bland annat Graham Central Stations breakbeat-klassiker The Jam inklusive partiet där trummorna kör solo. Det är ju det beatet som Soul II Soul byggde sina låtar på i början. Men strax innan trummorna släpps lösa hörs en ylande elgitarr med unikt skränande sound. Även det ljudet inbäddades i Pump up the Volume.

Sommaren efter kom nästa hallelujah-moment för mig. Som jag skrivit om tidigare här på Skivbacken var Eric Gadd sommarpratare i radion. Eric spelade idel grymt bra musik, bland annat mastodontfunk i form av Holy Ghost med Bar-Kays. Nu insåg jag genast varifrån M/A/R/R/S hade plockat funktrummor och fet Moogbas.

Sakteliga under 90-talet började jag alltså hitta låtarna som M/A/R/R/S hade använt. På en samling med James Brown-låtar hittade jag ytterligare källor t ex Fred Wesleys Introduction to the J.B’s.

 

Låtuppbyggnad

Hur är då Pump up the Volume uppbyggd? Låttiteln bygger Rakims rap från hiphopklassikern I Know You Got Soul kryddat med vokala bitar från Public Enemy, tidiga electrolåtar och halvobskyra ljud från disco, boogie och funklåtar. Efter inledande uppbyggnad med trummor, tamburin och basgång läggs följande samplingsstruktur:

“Brothers and sisters, Pump Up the Volume, You’re Gonna Get yours!

Brothers and sisters, Pump up the Volume, Bomb that bass!

Brothers and sisters, Pump Up the Volume, You’re Gonna Get yours!

Brothers and sisters, Pump Up the Volume, Pump Pump it up!”

• Där ”Brothers and sisters” är taget från liveplattan Wattstax (1972). Nu har förmodligen M/A/R/R/S taget ljudet från Public Enemy som i sin tur plockade mycket från Wattstax till sin klassiska LP It Takes a Nation.
• “Pump up the Volume” från Eric B & Rakims I Know You Got Soul.
• Inscratchad “You’re Gonna Get Yours” från Public Enemys låt med samma namn.
• Också “Bomb that Bass” från Original Concepts Pump That Bass samt ”Pump Pump me up” från Trouble Funks låt med samma namn. Original Concept var ju hiphopgruppen som bestod av Ed Lover och Dr Dre och som senare gjorde karriär som programledare i Yo! MTV Raps.

Bakom dessa vokaler ligger en staccato-mixad trumpetslinga från Tom Brownes Funkin’ for Jamaica.

Efter lite instrumentala partier med ödesmättade pianotoner och brölande gitarroljud avbryts beatet av ett funkigt percussionbreak från Kool And The Gangs Jungle Jazz. Sen kommer en ny vers med vokaler tagna från D.ST och Jalal Mansur Nuriddins (han från Last Poets) electroversion av Mean Machine:

“Automatic, push button, remote control
Synthetic, genetics, command your soul”

Denna vers mynnar ut i ett transformerscratch av breakbeatet It’s Just Began rappt följt moogtunga  Holy Ghost-breaket. Till detta adderar M/A/R/R/S en vokal bit från Criminal Element Orchestras Put the Needle on the Record. Den låten är i sig ett hopkok av samplingar till ett funkigt beat. Bakom Criminal Element Orchestra döljer sig den gamle electrokungen Arthur Baker.

”Put the needle on the record, when the drum beats go like this!”

Var Arthur Baker tog “Put the needle...” ifrån är oklart. Dock hittade jag häromåret originalet till “When the drum beats go like this”. Det kommer ursprungligen från slutet av hiphoplåten Drum Machine där MCA från Beastie Boys rappar över ett beat programmerat av Burzootie (aka Jay Burnett). Låten som gavs ut på Def Jam 1985 är i sig en hyllning till trummaskinen och Arthur Baker hade ett finger med i spelet vid den inspelningen, varför han måste suttit på en acapella-tape av MCA:s rap?

Pump up the Volume avrundas med det samplade böneutropet ovanpå Graham Central Station och under outrot hör lite freestylescratch på Fab 5 Freddys (även han MTV-anknytning!) franska electroäventyr Change le Beat.

 

Klipp och klista

Som jag antydde hade liknande låtar som Pump up the Volume gjorts tidigare, men då kommer vi osökt in på kapitlet upphovsrätt. Redan 1981 tröttnade hiphoplegenden DJ Grandmaster Flash på att passivt se på hur hans Furious 5 rappade till discobeat inspelat av studiomusiker på ett antal utgivningar på skivetiketterna Enjoy och Sugarhill. Det var ju långt från hur hiphoprörelsen egentligen var skapad med DJ:n i centrum aktivt bollande mellan obskyra funkvax på skivtallrikarna. Grandmaster Flash briljerade genom att sätta samman sin egna Adventures of Grandmaster Flash on the Wheels of Steel som bestod av dåtidens aktuella funkgrooves – Blondie, Queen och Sugarhill Gang – kryddat med sin speciella ”cut”-teknik innebärande att kasta in ljudstötar med crossfadern som vapen. Det var egentligen den första officiella skivreleasen där en DJ mixar andras låtar under eget namn. Och det gjordes på skivtallrikar – inga samplers, inget klipp och tejpande av rullband.

Nästa banbrytande ”Cut-and-paste”-vax var Double Dee and Stenskis maxisingel The Lesson 1 som egentligen var en remix på låten Play That Beat Mr DJ. Låten utsågs till vinnare i en tävling anordnad av skivetiketten Tommy Boy. Remixen var i sig en totalrenovering av ursprungslåt och innehöll så pass många samplingar att det var omöjligt att ge ut den utan att göra våld på upphovsrätten. Därför fanns låten i många år enbart i promotionutgivning, det vill säga utgiven enbart för DJ:s och radiofolk.

 

Upphovsrätt vs innovation

Hur M/A/R/R/S egentligen resonerade om upphovsrätt är höljt i dunkel. När Pump up the Volume började klättra på Englandslistan uppmärksammades att låten hade lånat en snutt av Stock-Aitken-Watermans singel Roadblock, om än förvrängd i transformerscratchad form. Icke desto mindre var M/A/R/R/S tvungen att inleda förhandling med stjärnproducenterna i syfte att nå en rättslig uppgörelse.

 

Idag hade varit svårt att sätta samman en låt såsom Pump up the Volume utan att riskera bli stämd av intrång i upphovsrätten. Men det fanns ett tidsfönster fram till De La Souls album 3 Feet High and Rising 1989 då återanvändning av ljud kunde göras utan risk för rättsliga efterspel.

Men samplingarna är genialiskt sammansatta. M/A/R/R/S kunde sin hiphophistoria samtidigt som de var med om att skapa ny historia. Man öser inte på med samplingar hela tiden utan block med vokalsnuttar varvas med passager av bara pianotoner och reverserade oljud med mycket delay. Det gör att låten får en mystisk suggestiv prägel. Också på vilket sätt samplingarna infogas varieras – ibland ren samplerprogrammering, ibland inscratchning och längre toner ”cuttas” in t ex Tom Brownes trumpet.

Beatet är ett rakt housebeat men med den öppna hihaten lite lätt funkigt programmerad. Trummaskinssoundet lättas upp då klassiska beats vävs in – Bar-Kay, Graham Central Station och Jimmy Castor är alla obligatoriska vax i varje seriös hiphop-DJ:s skivback. Låten går i 116 BPM men flera av trumbreaken är ursprungligen inspelade i runt 100 bpm.

Under större delen av låten ligger också en tamburinloop som sannolikt är tagen från Lyn Collins i övrigt söndersamplade 70-talshit Think (About it). Faktum är att bakom Graham Central Station-loopen ligger ett trumbreak från Bobby Byrds Ho Pants I’m Coming som i sig innehåller en tamburin, men det går inte att plocka tamburinen isolerat från det breaket… den enda James Brown-produktionen med en ”solo-tamburin” som jag känner till är Lyn Collins låt. Men detta är en personlig reflektion och således ej bekräftat i samplingskretsar.

Summerar man samplingarna kan vi konstatera att här finns oerhört mycket James Brown-relaterat – från stön och stånk plockat från diverse JB-låtar, till skyddslingarna Bobby Byrd och Lyn Collins, till samarbetet mellan the Godfather of Soul och Afrika Bambaattaa (aka ”King of records”). Vi får komma ihåg att runt 1987 dominerades hiphopen av JB’s-samplingar. 90-talets hiphopproducenter och tillika ”crate diggers” hade ännu inte grävt fram alla obskyra funkvax.

Men här finns ytterligare hiphopreferenser: från storheter såsom Run DMC, PE och Rakim till smalare exempel såsom Original Concept och Lovebug Starski. Det M/A/R/R/S också visar är att det går att låna från samtida skivutgivningar i form av Stock Aitken Watermans Roadblock. Traditionen att plocka ljud från samtida artister förvaltades vidare av artister såsom Massive Attack (som stal från KLF) och Gang Starr (som stal från Soul II Soul).

Ursprungliga UK singelversion (med Roadblock-vokalen) finns inte på Spotify, men som tur väl är på Youtube…