Hur får man en skivbutik att gå i runt i tider av illegal nedladdning och lyssning via steaming? Och hur får man dagens ungdom att förälska sig i knastriga vinylskivor? Inne i skivbutiken Rundgång i Malmö finner vi svaret.

Något år efter jag flyttat från Skåne slår skivbutiken Rundgång upp portarna på Möllevången i Malmö. En butik som överlevt skivbutiksdöd och dessutom utvidgat sina domäner till Malmö centrum och en filial i Växjö. Jag stämmer träff med mannen bakom Rundgång, musikprofilen Dennis Lood, en lördagsförmiddag i butiken innan öppningsdags.

 

It began in Påryd

– Hur var din musikaliska uppväxt?

– Jag är uppväxt i en liten ort som heter Påryd som ligger tre och en halv mil sydväst om Kalmar mitt i småländska skogarna. I början lyssnar jag på Svensktoppen på radion, men det var rätt mycket synth som gällde i Påryd. Det var någon av kompisarna med äldre syskons som hade lite tips på skivor och en var DJ på mellanstadiediskona och han måste ha lyssnat på synth för han spelade ju DAF och sånt. Jag var framme och kollade på plattorna där det stod Deutsche Amerikanische Freundschaft, men nån pratar DAF – det fick jag inte ihop!

– Depeche Mode kom in väldigt tidigt och franska Indochine. Båda spelades ju på Tracks och då köpte jag mina första kassetter, Some Great Reward. För att köpa min första vinylskiva fick jag åka in till Kalmar med min granne. Jag hade hört Video Kids Woodpeckers from Space men jag hittade bara Video Kids Do the Rap, deras andra singel, men av någon anledning hade jag inga pengar till den och jag hade ingen skivspelare. Jag hade önskat mig en spelare till hösten när jag skulle fylla år, det här var på sommarlovet, så jag lånade pengar till singeln och kom hem men morsan blev sur: ”Du kan ju inte köpa nånting som du inte ens kan spela! Och hur vet du att du ska få en skivspelare när du fyller år?”. Video Kids blev min första fix. Vinylskivor är ju lite som en drog, jag var helt överlycklig och jag minns fortfarande känslan över att ha köpt den där singeln och den är ju riktigt dålig. Jag hann nog med att köpa några singlar till innan jag fick en skivspelare. Det första LP:n jag köpte var Indochines andra LP, den gröna skivan med geishan på. Den köpte jag i en radiobutik i Emmaboda med en rea-lapp på.

– Var det Tracks som gällde för det fanns ju inte så många andra program?

– Ja, då var det ju det. Det klassiska att man spelar in låtarna och jag försökte alltid spela in bubblarna för de var ju lite spännande och udda. Kaj Kindvall var lite rolig i sin smak. De låtarna som låg på topplistan var ju mycket hits, men jag tror inte att alla de låtarna var hits i resten av världen. Depeche Mode och Indochine fick ju han upp högt på listorna och de var inte så stora som man trodde.

– Och Italo-diskon 1985 var ju väldigt stor i Sverige.

– Det fanns ju det bolaget som släppte svenska versioner då, Beat Box. Scotch var ju stora. Men det är ju ingen annanstans i världen, förutom Tyskland och spansktalande länder som Italo-diskon blev stor. Det är ju skithäftigt att tänka att någon sitter på radion och bestämmer. Det är ju fortfarande så, men idag är det ju samma hits överallt i hela världen. Spotify Top 50 Hits. Musikglobalisering…

– Du lyssnade på Tracks, jag antar att du köpte OKEJ och tittade Cia Bergs Bagen på TV, det gjorde ju alla, men vad hände sen när man ska gräva lite djupare?

– Ja, det fick en att lyssna på synthpop, jag sneglade lite på Twisted Sister och KISS. Lite hiphop var också med – Beastie Boys och Run DMC, men sen hittar jag punken. På högstadiet cirkulerade en del kassetter, det var en punksamling som hade kopierats i tusen ex som jag fick en kopia av plötsligt med Ebba Grön, Asta Kask och till med Wilmer X som jag upptäckte via kassetten. Sen kom ett radioprogram som var väldigt viktigt – det var Bommen i slutet av 80-talet. Om jag minns rätt så gick det på söndagar och jag brukade ta ett bad på söndagar och då hade vi en liten radio. Om det var någon låt som spelades som man ville ha, kastade jag mig upp från badet och sprang in i mitt rum och spelade in. Där upptäckte jag Front 242. Jag skrev upp deras namn, men jag skrev inte med siffror utan med bokstäver. Och det var lögn att hitta det någonstans, man hade ju Ginzakatalogen, men hittade ingen där, det fanns ju inget internet! Jag gick in på Domus skivavdelning i Kalmar och frågade men de undrade vad jag menade… Någon gång i åttan så fick jag Bruce Springsteen live-box av mina föräldrar när jag fyllde år, men de hade råkat köpa den på CD och den var ju skitdyr så när jag bytte in den mot vinyl så fick ju jag pengar tillgodo. Då på väggen i den butiken, en Expertbutik, var det en skiva som det stod 242 på. Vänta det är nånting som känns bekant…så sa jag det på engelska i huvudet…Fan! det är ju dom jag letar efter! Welcome to Paradise. Så på grund av Springsteen hittade jag till slut Front 242! Alla mina kompisar på högstadiet som lyssnade på musik, började tappa intresset, de började festa, de skaffade flickvänner, men jag satt ju bara hemma och lyssnade på musik. Jag ville utöka min skivsamling.

– Var det fortfarande lokalt skivhandlande eller började du handla via postorder?

– Ginza. Och Skivor och Band som var en Ellos-variant. Mamma beställde kläder så fick hon en katalog vid sidan om. Sen när man kom in i syntsvängen med hela kittet, svartklädd, mohikanfrissa, kängor och sånt, så började jag köpa fanzines – New Life – där Fredriks Strage började. Då fanns det massa annonser så då köpte jag lite svenska obskyra synthsinglar.

– Var du syntare in på 90-talet?

– Ja. Jag gick Handel och kontor på gymnasiet i Kalmar och när vi skulle göra praktik gjorde jag den på Domus skivavdelning två dagar i veckan i ett helt år, sen fick ju jag jobb där. Först sommarjobb där, sen blev det heltid. Tyvärr la Domus ned 1992, trots att skivavdelning var denna enda delen som gick plus. Då blev jag ledsen, då jag jobbade så mycket som möjligt där. Där exploderade mitt musikintresse. En snubbe lyssnade på hiphop så han fick in mig på Public Enemy. En snubbe var indiekille så då tog vi in Spacemen 3, Spiritualized, Ride och annat shoegazing.

 

En butik föds

Rundgång MalmöDet skulle ta ytterligare tolv år innan Dennis åter står bakom en skivdisk och säljer skivor. I mellanperioden var det inledningsvis arbetslöshet. Sen utbildar sig Dennis till filmljudtekniker, flyttar till Malmö, jobbar en sväng på SVT i Malmö, träffar en tjej, gifter sig, arbetar som personlig assistent men det tar hastigt slut när patienten tar livet av sig. Det är tufft att försörja sig på film. Det gnagde i Dennis om vad han egentligen ville. Drömmen om egen skivbutik väcks till liv när han springer på den lediga lokalen, en gammal svartklubb. Efter lite övervägande och med ett starta-eget-bidrag i fickan väljer Dennis att slå upp portarna till Möllans nya skivbutik 2004, mitt under brinnande skivbutiksdöd. Illegala fildelning flödar genom nätet som värst under första hälften av 2000-talet och det var fyra år innan Spotify introduceras. Dennis fortsätter:

– Jag träffade kompisen Åsa på samma folkhögskola på Öland. Hon flyttade också ned hit till Malmö, men hittade inte heller något jobb, så bestämde vi oss för att öppna butiken tillsammans. Vi hjälptes åt och fixade pengar. Det tog lång tid att bygga upp det för man har inga pengar från start. Det tog sex år…

– Konceptet, var det att det skulle vara blandning av begagnade och nya skivor?

– Jag var inte så nöjd med skivbutikerna i stan, de flesta hade sneglat på att sluta med vinyl, Folk å Rock hade ju ingen vinyl. Skivbutiken Jukebox hade varit skitbra, men de var på väg att lägga ned och de hade mest CD. Musik och konst hade lite vinylsjuor. Skivesset var ju mer av en loppisbutik för vinylskivor på den tiden. Men jag kände att det behövdes en butik som hade ny vinyl, intresset för musik som jag har, både nördigt och nytt och framför allt den lokala scenen. Jag var väldigt frustrerad över att man kunde läsa i Nöjesguiden eller i Sydsvenskans kulturdel Dygnet-Runt om småband och deras skivor, men vad fan fanns de och köpa!? Man gick och frågade runt i butikerna men de visste inte vad jag pratade om.

– Det fanns något som hette ”distro”-kvällar på gamla Inkonst vid Folkets Park och då var det lite småbolag som sålde skivor åt varandra, så då plockade man på sig lite spännande sjuor. Där gick jag och delade ut flyers om att vi kommer att öppna en skivbutik som kan sälja på kommission. Distro-marknaden dödades ju lite då, för plötsligt fanns ju skivan tillgänglig. Det var en stor del i del hela.

– Vi hade lite grann CD, men vi satsade på vinyl och vi fick väldigt mycket uppmärksamhet i media. Vi vann pris för bästa butik i Skåne! Jag hade varit på resa i Glasgow och London året innan vi öppnar. En väldigt viktig resa för mig som gav mig mycket inspiration. Där fanns ju skivbutiker överallt! Det måste finnas fler som jag som vill handla, fynda, gå och bläddra och snacka skit och hitta musiken på ett annat plan som är fysiskt än via dator.

– Var fick du tag i alla begagnade skivor i början?

– Det var inte så svårt då. Man gick in på Blocket och ringde upp varenda en som hade samlingar så det gick rätt snabbt. Loppisar lite längre ut från stan då, i småorterna var inte så mycket samlare på samma sätt. Ny vinyl köpte vi från Hot Stuff till att börja med. När man var så liten och ny ville inte de stora distributörerna vara med.

– De krävde vissa volymer?

– Ja, så var det, men så är det inte riktigt längre då många distributörer har insett att det går inte utan man måste ha varenda liten skivbutik som kund. Och jag syns ju mycket idag i sociala medier, så skivbolagen vill finnas hos mig.

 

The botten is nådd

– Hade du egentligen så mycket konkurrens i Malmö?

-Nej, jag var ensam om ny vinyl i hela Skåne under flera år. Första sex åren var väldigt kämpiga, jag var faktiskt på väg att lägga ned 2010. Det kom en ny lag som krävde en ny kassaapparat som kostade minst 15 000 kr. De pengarna hade inte jag då, så jag tog ett jobb som ljud- och ljustekniker på ett teatersällskap i tre månader. En månadslön gick till kassaapparaten. Jag hade också skiljt mig ifrån mitt ex och träffat min nuvarande tjej. Jag bestämde mig för att köra året ut, sen skulle jag lägga ner, men jag var tvungen att ta ett lån för att bli av med alla jobbiga inkassokrav. Jag tog ett lån via min mamma och samma dag som det lånet damp ner, mitt i sommaren 2010, då fick jag en skitbra dag här. Jag hade vissa dagar på ett par hundra och plötsligt sålde för kanske fem tusen! Va fasen hände nu?! Och sen fortsatte det. Så på hösten kunde jag köpa upp mig på nya skivor så jag fick ett bra sortiment jag länge velat ha. Nu kan jag ju inte lägga ner…Så det räddade ju mig, där vände det. Och det hade hänt grejer, Spotify kom. Spotify ser jag som en stor del i vinylens vändning, för innan Spotify så laddade bara folk hem enstaka låtar från album, men när Spotify kom så lyssnade du på en låt, men var ett klick från att lyssna på hela albumet. Och då ville vissa ha hela albumet på vinyl.

– Det är ju lite motsägelsefullt i sig för idag ger man ju en låt 10 sekunder sen hoppar man vidare…

– Så är det ju också såklart, men det är ändå så att du är inne på albumet och lyssnar.

– Hur resonerar du med postorderförsäljning och webshopar? Hur ska en lokal butik kunna sälja skivor i en global konkurrens?

– Och man vägrar att sälja via postorder! Jag har bara en webshop för mitt skivbolag, för jag vill att mina band ska nå ut så mycket som möjligt. Allt annat jag säljer finns bara här. Enda sättet är att komma hit.

– Hur gör du när alla kollar vad skivorna är värda på Discogs, och så ska du konkurrera med det?

Rundgång Malmö Möllevången– Grejen är att jag ligger prismässigt bra till. Många säljare tänker helt fel. De kollar vad maxpriset är och så lägger de på frakten på det. Jag lägger mig istället på något medelpris och så tänker jag alltid priset utan frakt, så köper du samma skiva på discogs så är det ju alltid plus frakt, så därför är det ju billigare att handla av mig. Eftersom jag säljer så bra här behöver jag inte sälja på nätet och springa på posten hela tiden. I första hand är ju jag en butik för Möllan, jag älskar Möllan och har valt att lägga mig här. Det är en butik för malmöborna och de som kommer förbi, turister och så. Det viktigaste för mig är att bygga butik, att det är en j-vligt bra butik, service!

– Hur ser du på den yngre generation som ser vinyl som lite exotiskt?

– Det finns olika generationer. Jag som sjuttiotalist är uppväxt med vinylen och det har alltid varit formatet för musik. När CD:n kom så dog intresset lite för mig tills jag upptäckte att vinylen finns ju begagnad också. Sen kom ju en generation, 90-talisterna, som är uppväxta med att föräldrarna lyssnar på CD, sen kom nedladdningen och när de själva blev tonåringar så fanns CD:n knappt kvar utan det var Spotify. Och fördjupar de sitt musikintresse så går de till vinyl. När 80-talisterna kom ut i skivbutikerna fanns ju bara CD. Och varför ska man köpa en CD när man lika gärna kan bränna en likadan?

– Är kidsen ute efter det taktila att hålla i vinylen eller hör de skillnaden mellan vinyl och streamat?

– Delvis är det nördgrejen, samlargrejen, men det är också den där känslan över att ha köpt något och lyssnar mer noga på det än det som finns på nätet. Man älskar ett band lite och köper bara dom skivorna.

– Du är inte ute och säljer skivor på skivmässor?

– Nej, jag har lite agg mot skivmässor. Förr i tiden sprang jag en del på skivmässor, men jag har alltid haft lite svårt för det där vad man ska leta efter. Och oftast dyrt. Men det går att göra fynd om man ger sig tid att rota. Jag har sprungit i många skivbutiker i Sverige framförallt, men även utomlands, men det ju en grej att skivbutiksgubbar är sura som du knappt vågar prata med. I High Fidelty (filmen, reds anm), han som äger butiken är ju jag, medan han som jobbar där, Jack Black, han är ju den sure som skäller ut folk för att deras musiksmak är dålig. Jag ville öppna en butik som är öppen för alla, men ändå nördig och kunnig och j-vligt trevlig. Och inte något mossigt skivmässegubbigt tänk. Skit i vad det är för utgåvor. I början sålde jag alla Beatlesskivor för 50 kronor styck, oavsett platta. Och en skiva fick inte kosta mer än 300 spänn, men det blev lite jobbigt för då missade jag en del rariteter. I början tänkte jag också inte en skiva som är äldre än 1977, vi börjar med punken och kör framåt, men det funkade ju inte heller för krauten var ju cool och psykskivor och så…(skratt).

– Har du haft några kändisar som har sprungit och köpt något här i butiken?

– Ja, det är ju väldigt bra att ligga på Möllan för vi har ju KB runt hörnet och Babel och f d Debaser låg ju här, Inkonst och alla som frågar efter en skivbutik skickas ju hit. Thurston Moore har varit här två gånger, senast han var här snackade jag lite med honom, första gången blev jag helt ställd när han stövlade in! Sonic Youth har betytt mycket för mig, och han är ju känd skivsamlare. Han var trevlig och på gott humör. Då spelade han faktiskt i Lund så någon i Lund körde hit honom. J Mascis i Dinosaur Jr har varit här några gånger, han säger ju inte så mycket, men han köpte lite svensk hardcore. Jag är ju ett stort Bob Hund-fan och när jag öppnade så sa jag att när Thomas Öberg har varit här då kan vi stänga. Han bor ju inte så långt härifrån så han är är ganska ofta! (skratt!) Och han är för j-vla trevlig!

– De La Souls DJ har varit här. Han hade en turnémanager med som handlade massor som också DJ:ade. Alcoholics J-Ro bor delvis i Malmö så han brukar vara förbi. Han brukar försöka sälja lite skivor där han är med och gästar. Annars är det inte så mycket hiphopare här. Musikguiden på SVT, som producerade i Malmö, tog hit MC5-sångaren och då hade vi bara haft öppet i ett halvår och det var kul att få synas i SVT.

– Du har ju också nu på senare tid expanderat lite med butiken till Växjö och till Shockbutiken här i Malmö…du har så pass mycket vinyl i lager att du kan göra så?

– Jag har tänkt i många år att jag borde ha någon sorts reklamplats inne i centrum för man ligger väldigt off här och framförallt under turistsäsongen. Så nu finns det ett litet utbud av punk/psyk/metal/indie/lokala band. Och de i butiken pratar för mig såklart. Växjö är mer en mini-variant av Rundgång. I Uffes Källare hängde jag mycket på 90-talet så det handlar om min historia också. Så när jag fick frågan att öppna upp en skivbutik där så var det självklart. Jag får in så mycket begagnat så jag får inte plats med det,  mycket dubbletter, så då har jag ytterligare en kanal in. Och där köper vi också in skivor som inte funkar i Växjö och de skickas de ned till mig, så då får vi in skivor därifrån också. Det är jättekul!

Rundgång Dennis LoodKlockan har slagit 12 och Dennis låser upp entrédörren till butiken. Dennis blickar upp mot himlen och konstaterar nöjt att vädret är mer mulet än vad väderprognosen angav. Bra shoppingväder. Vi fortsätter intervjun medan en del skivsugna kunder droppar in. Det är ingen anstormning. Man sover till kl 1400 på Möllan menar Dennis.

 

Record Store Day

– Record Store Day…är ju ett rätt så nytt fenomen. Jag vet inte hur man resonerar i branschen, vad är din inställning till konceptet?

– Det var tionde året i år som det var Record Store Day. Första året var det väldigt internt i USA. Andra året uppmärksammade vi det då vi bjussade på kaffe och hade 10% rabatt. Tredje eller fjärde året upptäckte jag det gavs ut skivor också, men jag började med konserter i butiken och lite fest för att fånga folks uppmärksamhet. Jag tyckte det var lite kul med de speciella utgåvorna till och börja med. Första gången tog jag in kanske 10 ex på en liten hylla. Förra året var det mycket tryck på utgåvorna, men i år var inte det…Jag tar bara in sånt som passar in i sortimentet i vanliga fall.

– Det är begränsade upplagor?

– Ja, många är i bara 2000 ex. De svenska släppen är väl mindre. Record Store Day är en stor dag för man har en hög omsättning, men samtidigt har man köpt in mycket RSD-skivor. Och veckan innan går lite dåligt. Så egentligen ger det inte så mycket extra, men det är kul och det ger uppmärksamhet för oss och lite småband. Det är fokus på butiken och konserterna, att folk ska ta sig hit och handla av den vanliga sortimentet.

– Det finns ju också något fenomen att vissa ska springa in skivbutiken på Record Store Day, hugga de begränsade upplagorna som de sedan säljer på E-bay dagen efter…det är ju lite tråkigt.

– Det är j-vligt tråkigt.

Medan Dennis och jag pratar om Record Store Day passerar lite strökunder in och ut i butiken. En rastakille med en bunt reggaeplattor under armen, som han vill byta in, hör att vi pratar om Record Store Day och flikar in:

”Jag har träffat väldigt många som gör det”, säger han. ”Förra året var den en som bara köpte boxar och så visste han att boxen inte ens släppts, men den hade gått upp på E-bay redan, så han gick dit bara för att köpa boxarna och sälja dem vidare. Det är ju samma sak med folk som köper skivor som kanske är jättedyra och så går de hem och ställer dem i hyllan. Varför!? Du ska ju spela skiten, varför köpte du den?”

– Det bästa är när folk gör så, och så släpper skivbolagen en ny utgåva så har man dödat värdet på den första! Jag älskar när de gör så, fortsätter Dennis.

 

Rundgång Rekords

Rastakillen lägger fram skivbunten för Dennis bakom skivdisken. Reggae och skaplattor. Rastakillen poängterar vad han har köpt in skivorna för och efter en stunds förhandlande tycks de bli överens om priset. Vi fortsätter intervjun och jag frågar Dennis lite om hans egna skivbolag, hur det började.

– Skivbolaget började egentligen då David Hagberg hade ett skivbolag som hette Deleted Art. David hyrde ju in sig hör med sina skivor, han körde punk och metal. Jag frågade David om hur han gjorde med sitt skivbolag då jag också ville ha ett skivbolag. David hade haft skivbolag sedan 1999 så han hade kontakter med presserier och så. 2011 hoppade han av butiken här.

– 2008 startade David och jag då Psychic Malmö och började släppa lite CD-R. Vårt första släpp var Veds första skiva, som länge bara fanns på CD-R men nu har vi släppt den på vinyl. Sen släppte vi John Essing som spelat gitarr med Bob Hund. Han gjorde en mörk elektronisk platta som påminde om skräckfilmsmusik.

– Vi hade inte så mycket pengar i Psychic Malmös kassa, så det var svårt att styra bolaget. Men jag ville släppa mer, lite mer punk-sjuor och ha lite grejer att byta med andra bolag, jag brinner ju så mycket för den lokala scenen, så 2012 startade jag Rundgång Rekords. Första sjuan blev med bandet Uppgång och Fall. Oftast pressar vi 300 ex. Arre! Arre! som blev uppmärksammad och vunnit priser och legat på P3-listor släpptes i 500 ex. Rundgång Rekords är uppe 30-40 släpp nu.

– Men du har gett ut gamla grejer också!

– Jag har startat ett annat skivbolag också med kompisen Erik Almgren som heter Hibernation Rekords. Vi har gjort ett släpp med en snubbe från Holland som heter Wallagh, som är gamla inspelningar som remastrats via en kompis till honom. Det kommer bli mer på det bolaget, bland annat en samling med skånska band som jag samlat ihop i många år. Det är mycket postpunk/no-wave/oväsen, det var mycket så det lät här nere i Skåne, i smutsiga södern. Malmö har alltid varit en ganska mörk stad och det märks mycket på musiken.

– Jag jobbade också med ett band som hette Bent Spanner, Arty Spanner som jag upptäckte när jag flyttade hit på 90-talet, då var de stora i Malmö men aldrig riktigt nått ut. De la ned 2004, men tio år senare fick jag dem att stå på en scen igen och då släpptes en samlings-LP.

– Det är också väldigt kul att plocka upp ett band, t ex Wiycked. De var kunder här, kids i 17-årsåldern. Jag gillade deras sound shoegazigt noisigt hemmabyggeri. De spelade in lite mer låtar med singstar-mickar i typ nåns garderob i förorten (skratt!).

– Jag har egentligen inte tid att driva skivbolag, men det ger väldigt mycket för skivbutiken. Jag tjänar inget på skivbolaget. Men nu efter fem år har jag en global distributör, så nu hoppas jag att kommande släppt ska sprida sig lite mer och betala sig snabbare. Men det är kul ändå. Det blir ju en liten scen här med Malmöbanden.

– Det finns nästan inga skivbolag kvar i Malmö. Man har flyttat till Stockholm eller lagt ned sina skivbolag. Det som finns är technobolag, housebolag, elektroniska och experimentella kassettbolag. Men när det gäller indie och udda band så är vi själva i Malmö just nu…

Dennis Lood & Per LindkvistIntervjun går mot sitt slut, men vi hade kunnat prata hur länge som helst. För Dennis pratar gärna musik. Han brinner för det. På någon sätt är det en gammal dröm för honom som gått i uppfyllelse. Att ha en egen skivbutik. På ett sätt kan jag avundas honom, men samtidigt ligger det ett oerhört slit bakom att driva en egen butik. Ett slit som jag däremot inte avundas…

Jag avslutar mitt besök på Rundgång genom att köpa en gäng plattor såklart. Butiken har nu som Dennis också konstaterar ett bra utbud. En bra mix mellan gammalt och nypressat. Och en bra mix av genres. Den gamla skivbacken med Börft-skivor finns kvar. Börft-facket på Rundgång har i princip funnits sedan butiken öppnade, gammalt fan som Dennis är.

Från hiphopsektion hugger jag några 80-talstolvor som maxar på 50 kronor styck. Inget överpris här. På golvet står några backar med technotolvor som vittnar om Malmös klubbliv från 90-talet. En gammal prislapp från Åhléns på en gammal XL-Recordings-tolva! De hade koll på Åhléns back in the days… Priserna är helt ok. Jag kan inte påstå att jag hittar billigare skivor på Discogs än på Rundgång. Rave-tolvor från 1991 mellan 30-50 kronor styck. Bra priser.

Det finns något för alla på Rundgång. Och framförallt – service, kunnande och inga sura gubbar!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *