För er som följt min blogg ett tag kanske minns ett av mina första blogginlägg för cirka två år sedan. Det handlade om dedikationer, det vill säga låtar som hyllar andra artister. Ofta ”namedroppas” namn i en låt på ett hyllande, beundrande sätt.

Topp-fem-listan som jag satte samman då bestod av en salig blandning – Sheffields bleep-fantaster LFO som radade upp sina idoler inom den elektroniska musikhistorien. Daft Punk skanderade ut DJ-namn från Chicagohousen och Bronx-rapparen Just Ice gav oss en beskrivning om hur hiphopen startade i New York i slutet av 70-talet med tillhörande viktiga namn.

Men jag glömde då ytterligare fem alster. Därför kommer de här utan inbördes ordning.

Och varför inte hoppa in i fasen när hiphopen mötte jazzen? I slutet av 80-talet dominerades ljudbilden i hiphop av samplingar från 70-talsfunken. Alla mjölkade ur de sista dropparna ur James Browns låtskatt. Men när en liten klick av nyfikna hiphopproducenter sakteliga började få svårt att hitta nya funksamplingar vände man sig istället åt skivbackarna med jazzplattor. Och det var ett naturligt steg. För funken och jazzen är ju kusiner. A Tribe Called Quest bjöd t o m med in jazzbasisten Ron Carter på sitt andra album.

Den klassiska jazzetiketten Blue Note stod för den perfekta mixen av jazz och funk i början på 70-talet. Det var när jazztrummisarna gick från svängingt shuffle-beat till James Brown-doftande spökslagsrytmik. Blue Notes guldgruva av funkgrooves plundrades grundligt i början av 90-talet. Lyssna exempelvis in US3’s mästerverk Hand on the Torch uppbyggt av avslappnat rap på idel Blue Note-samplingar.

Men jazzen och hiphopen hade mötts tidigare. Utan att att försöka definiera första mixen av musikstilarna måste ändå rapgruppen Gang Starr anses utgöra en viktig del i sammanhanget.  Gruppen bestående av DJ Premier och rapparen Guru (RIP) släppte sitt debutalbum No More Mr Nice Guy 1989. På LP:n återfinns låten Jazz Music som bygger på pianisten Ramsey Lewis förföriska och delvis bombastiska jazzstycke Les Fleur. Gang Starr skapar sin personliga hyllning till konstformen jazz i sig, med målande beskrivningar från New Orleans till Chicago.

”I’m talkin bout jelly roll, king, and satch
Im talkin bout the music that had no match
Yes the music, and it was born down there
Were gonna use it, so make the horn sound clear
Its jazz music… jazz music

[…]

The big band beat was very neat and unique
The swing was king, it made you tap your feet
There was benny and duke and of course the count basie
The melody was smooth and yes, very taste”

“The 90’s, will be the decade of a jazz thing”

1990 var Spike Lee den hetaste regissören av “svart” film. Året innan hade han släppt den numera smått klassiska filmen Do the Right Thing, som mäter tempen på rasmotsättningarna i ett hett Brooklyn, med pizza och hiphop som främsta ingredienser. Så när Spike skulle sätta samman sin jazzfilm Mo’ Better Blues, där Denzel Washington spelar trumpetaren Bleek Gilliam, var Gang Starr det naturliga valet att bidra till soundtracket. Rapduon levererade låten Jazz Thing, som även den är en stor hyllning till jazzmusiken i sig. Utifrån ett trumbeat från Kool & The Gang plockar Gang Starr in blås från saxofonisterna Lou Donaldsson och Charlie Parker, pianoklink från Thelonius Monk och andra element från jazzhistorien. Ovanpå detta skanderas Gurus verbala hommage till jazzhistoriens största namn: Bird, Max Roach,  Sonny Rollins med flera.  Guru tangerar i raptexten också den fundamentala musikhistoriska frågan om vem som uppfann jazzmusiken – den vite mannen eller den svarte , medan DJ Premier inflikar: ”Of course we know who can really blow” och skvätter sedan in sina karaktäristiska scratchkryddor med vokala snuttar.

“It’s roots are in the sounds of the African
or should I say the mother… bringin’ us back again
From the drummin’ on the Congo, we came with a strong flow
and continue to grow”

Musikvideon till låten är ett collage av Gang Starr uppklädda i jazz-outfit i lätt film-noir touch, klipp från gamla jazzuppträdanden och filmsekvenser från Mo’ Better Blues.

Men det finns ytterligare en grym hyllning till jazzen från denna tidsperiod. Jag talar förstås om Quincy Jones Jazz Corner of the World från plattan Back on the Block från 1989. Quincy Jones behöver väl ingen närmare presentation. Jazztrumpetaren som gick till orkesterledare och musikproducent på världsnivå. Mannen ligger bakom så oerhört mycket musik – jazz, soul, pop och otaliga soundtracks.

1989 gjorde Quincy en stor musikhistorisk gärning. Han samlade gräddan av den svarta musikeliten i inspelningsstudion och presenterade resultatet på plattan Back on the Block. På skivan medverkar fantastiskt många studiomusiker, jazzlegender, soulsångare och inte minst rappare. För i slutet av 80-talet var hiphopen stor. Kanske inte försäljningsmässigt, men inflytelsemässigt. Det är förmodligen lättare att säga vem som inte var med albumet, än vems som var med, listan är lång…t o m Quincy Jones son, QD III är med och rappar.

Quincys goda gärning är att han låter dåtidens största rappare möta några av jazzhistoriens största i studion. I låten Jazz Corner of the World blandas hormonstint rap med bebop-trumpeter och skrovliga jazzdivor i en härlig symbios. Låten är en introduktion till det påföljande spåret Birdland.

Efter ett intro av brusiga ljudupptagningar inleds Jazz Corner of the World med att jazzpercussionisten Bill Summers hamrar fram en funkigt beat. Rapparna Kool Moe Dee och Big Daddy Kane samsas om verserna där deras hyllningar bäddar för jazziga soloimprovisationer signerade altsaxofonisten James Moody, trumpetlegenderna Miles Davis och Dizzy Gillespie, gitarristen George Benson och keyboardisten Joe Zawinul. Sångdivorna Sarah Vaughn och Ella Fitzgerald gör sannolikt sina sista studioinspelningar på detta spår med sina bebopvokaler. Låten övergår direkt i det påföljande spåret Birldland som bygger på Joe Zawinuls komposition från 1977 med samman namn. Joe Zawinuls originalversion är i sig en hyllning den legendariska jazzklubben Birdland som låg på Manhattan fram till mitten på 60-talet.

Även om plattan Back on the Block har en fruktansvärt imponerande lista av medverkande musiker doftar den väldigt mycket sent 80-tal med en allmänt syntig och välputsad produktion. Och så går det väl när kliniskt ren elegans kväver ett skitigt sound. Det finns dock guldkorn på albumet, t ex titelspåret där Kane och Kool Moe Dee lägger sina rapverser tillsammans med Ice-T och Melle Mel till tunga portamento-glidande analoga syntslingor ekande från Quincy Jones gamla soundtrack från TV-serien Ironside.

Rökringar och elektronisk punk

Det fanns även en svensk mix av jazz och hiphop…

Ville man spisa gammal jazz i Sverige rattade vi in Leif ”Smoke Rings” Andersson på Sveriges Radio. Under nästan 40 år gav han oss stenkakeknastrig bortglömd jazz i radioetern. Leifs karaktäristiska hesa stämma var unik. Och han hade koll. Efter varje låt rabblade han upp vilka musiker som var med på nyss spelade låt.

De svenska hiphoppionjärerna JustD var också fascinerade av Leifs röst.  JustD:s Wille Crafoord hade några kassetter med inspelade Smoke Rings-program. Genom att klippa ut de specifika namnen som Leif nämner i radioinspelningarna satte gruppen ihop låten Rökringar, som en dedikation till Leif och jazzens hjältar. Låten finns med på trions gråa dubbel-LP Rock’n’Roll från 1993.

Ok, det här blogginlägget bygger bara på hiphopare som upptäcker jazz i skarven mellan 80- och 90-talet? Nej, jag tar med en helt annan låt som avslutning. En låt som jag egentligen inte hade så bra koll på när den kom år 2002. Men i början av detta sekel fanns en falang av musiker som ville göra den elektroniska dansmusiken aningen skitigare. Man ville få en mer punkig känsla. I Brooklyn bildade James Murphy skivbolaget DFA som sammanvävde elektronik med en stor portion post-punk och underground disco.

 

James bildade gruppen LCD Soundsystem som släppte sin debutsingel Losing My Edge 2002. Låten inleds med ett fantastiskt torrt trumbeat, låter som om taget från någon av Yamahas hemmaorglar som var populära på 70-talet. Sedan eskalerar låten med hårdare beat, metalliska distade elektroniska ljud med doft av punknostalgi och underjordisk disco. Och dissekerar man låtens, och gruppens, ljudbild kan hitta spår från både här och var i musikhistorien. Och det är väl just det som framgår av låttexten. I ett skanderande och lätt förvirrat ”rap” som för tankarna till Last Poets radas inspirationskällor och historiska platser och artister upp i låtens textrader. Här uttrycks referenser till tysk krautrock, brittisk acid, CBGB:s, Detroit-techno, fransk house, punk och hiphop. M fl. Det råder kanske delade meningar om vad budskapet egentligen är i låten, men oavsett. Det är poesi. Det är en dedikation.

”I was there in 1974 at the first Suicide practices in a loft in New York City.
I was working on the organ sounds with much patience.
I was there when Captain Beefheart started up his first band.
I told him, ”Don’t do it that way. You’ll never make a dime.”
I was there.
I was the first guy playing Daft Punk to the rock kids.
I played it at CBGB’s.
Everybody thought I was crazy.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *