Världens viktigaste trummaskin. Roland TR-808. Sannolikt är det så. Ingen annan trummaskin har haft en så bred påverkan på modern pop- och dansmusik och som fortfarande utgör huvudsaklig rytmsektion i nutida R&B och hiphop. Från 80-talet hörs Roland TR-808:s karaktäriska sound i var och varannan hiphoplåt.

Men hur blev det så? Varför fortsätter producenter och låtmakare att använda ljuden från rytmboxen när det finns så många andra konkurrerande trumsound?

Låt oss ta det från början. Och låt mig redan nu konstatera att det finns så mycket musikaliska referenser till den magiska trummaskinen att jag av utrymmesskäl tvingar mig själv att begränsa detta inlägg till ETT av ljuden från trummaskinen. Jag hade kunnat välja bastrumman. Jag hade kunnat välja virveln. Men jag väljer cowbell. Ja, kobjällra som det heter på svenska, men på 808:an heter det cowbell.

Först måste vi dock sätta 808 i sitt sammanhang. Som jag tidigare skrivit om här på bloggen skapade det japanska teknikföretaget Roland Corporation en serie med numera klassiska och kultförklarade trummaskiner och syntar i den s k x0x-serien under första hälften av 80-talet. Trummaskinen TR-909 kom att prägla techno- och housesoundet och syntmodulen TB-303 kom att användas inom acid house-musiken för dess knorrande bubblande syntsound.

Roland Tr 808Men redan 1981 lanserade Roland sin TR-808 ”Rhythm Composer”. 808:an var en av de första ”step-sequencer”-maskinerna vilket innebär möjlighet att enkelt kunna programmera egna ”patterns” medan man samtidigt lyssnar på rytmen, genom 16 st knappar på nedre delen av trummaskinen. 808:an hade också synk-möjligheten med andra Roland-produkter via en sync-ingång på baksidan (pre-midi).

 

Battle of the box

Roland TR-808 är en analog trummaskin och den innehåller därmed inte några samplade trumljud. Jaha, varför är det av betydelse? Jo, vid tidpunkten för 808:ans lansering rådde hård konkurrens mellan de olika tillverkarna av trummaskiner. 808:ans ljud är syntetiskt framställda och hur pass bra man lyckas efterlikna riktiga trumljud på en trummaskin skulle vara avgörande för hur bra den säljer i musikaffären. Och 808:an lät inte speciellt likt ett riktigt trumset. Det hade ju inga trummaskiner dittills gjort egentligen. Däremot hade amerikanska Linn Electronics strax innan lanserat sin trummaskin LM-1 Drum Computer och den hade trumljud som någorlunda lät som riktiga trummor. För på den här tiden ville man ha sådana trummaskiner.

Linns trummaskiner utgör i sig en oerhört viktigt pusselbit i skapandet av 80-talets popmusik. Popgruppen Human League krämade skiten ur sin Linn-maskin på det elektroniska mästerverket Dare! från 1981 och Prince (RIP) gjorde Linn-soundet till sitt signum när han konsekvent pitchade ner rimshoten (kantslag på svenska) till unikt sound på sin LM-1. Och 1981 var det därmed ytterst få som egentligen intresserade sig för Rolands nya box.

Med det kom snart att vända. Första framgången rent kommersiellt kom i och med Marvin Gayes ”comeback” Sexual Healing från 1982. Soullegenden hade brutit med Motown och slagit sig till ro i sömniga staden Ostend i Belgien och från ingenstans återvände nu Marvin med ett mästerverk där Roland nya rytmbox används flitigt som en effektfull elektronisk kontrast till Gayes sköra soulstämma.

Och samma år kom en av de mest betydelsefulla plattorna inom elektronisk dansmusik – Afrika Bambaataa & the Soulsonic Force Planet Rock. Plattan som hämtar inspiration från Kraftwerk och 70-talsfunk kom att utgöra en katalysator för technonscenen i Detroit, Miami Bass-musiken i Florida samt electrofunken och hiphopen i stort. Afrika Bambaataa, som utgör en av de tre urfäderna till hiphopen, skapade på Planet Rock ett electromästerverk som satte grunden för hur electron skulle komma att låta under resten av 80-talet. Låten har ett hårt, men ändå funkigt trummaskinsbeat, ligger som grund till rap och sång. Och tempot är högt, med sina 128 bpm bröts mönstret mot tidigare raptolvor som legat och trevat mellan 100-110 bpm.

Bakom produktionen på Planet Rock ligger Arthur Baker, som via en tidningsannons fick tag på en kille som hyrde ut (och programmerade) beatet på 808:an. Bambaataas gamla Zulu-bröder i Soulsonic Force var till en början mycket tveksamma till hela den elektroniska inriktningen på låten, som måste känts oerhört utomjordisk för dem, men Afrika ville skapa den första svarta elektroniska konstellationen, inspirerad av tyska Kraftwerk.

Rytmprogrammeringen bygger på Kraftwerks låt Numbers, men Afrika har adderat lite nya rytmmönster, bland annat en svagt tickande 808 cowbell. Ja, det är kanske på denna låten som cowbell-ljudet gör entré i större sammanhang. Cowbellen samsas med 808:ans karaktäristiskt torrt tickande hihat på spåret.

Och redan här inser man att cowbelljudet i sig inte låter speciellt likt en riktig cowbell. Ska inte en cowbell efterlikna som en stor bucklig metallpjäs som ger ett tungt lantbruksdoftande sound? Jag tänker till exempel på det grymma cowbellsintrot i låten Mississippi Queen med rockbandet Mountain. Eller åtminstone lite mer likt, såsom samplern/trummaskinen E-mu SP12 lyckades med när den kom 1985. Cowbellen från den trummaskinen hörs ju på inledningen till BDP:s klassiker battle-klassiker South Bronx från 1987. Men där är vi ju inte än…

Planet Rock gjorde Roland TR-808 hipp. Trummaskinen kom nu att börja användas alltmer inom hiphopen. Lyssnar man exempelvis på Beastie Boys debutplatta hörs den på Posse In Effect, Brass Monkey och på Paul Revere (baklänges dessutom). Och den användes som extra tyngd åt andra hiphopbeats. Inte sällan användes 808:ans baskick som extra krydda när man vill få ett havsdjupt basljud. Och hihatsen las ofta uppe på redan samplade funkbeats för att få en tydlig sextondelsinramning när de samplade beatsen var alltför grumliga.

Men nu glider jag ifrån ämnet. Det skulle ju bara handla om cowbellen. Låt oss helt enkelt gå igenom mina favoritlåtar i någorlunda kronologisk ordning där 808:ans cowbelljud har en mer eller mindre framträdande roll. Innan vi dyker in i listan måste vi notera att flera av trumljuden på 808:an går att förändra en smula. Till exempel går baskicken går att få djupare genom att vrida på ratten ”decay” och conga och pukor går att justera tonhöjden på. Men cowbellen går inte justera på trummaskinen. Det krävs andra medel.

egyptian-loverEfter att Afrika Bambaataa visat vägen vaknade USA:s västkust upp.  En av de tidigare anhängare av den nya electrofunken var DJ:n Egyptian Lover som skapade sitt egna sound som en mix av Planet Rock och Kraftwerks Tour de France med sitt inte sällan flåsande inslag i rytmen. Egyptian Lover startade i DJ-kollektivet Uncle Jamms Army tillsammans med rapparen Ice-T och DJ Pooh och han är klart en av 808:ans största fan. Inte sällan poserar han även i dessa dagar stolt med sin 808:a och på spåret Girls från 1984 hörs den tydligt. Liksom på Planet Rock tickar cowbellen i 16-delsmönster bakom uppitchade röster skanderande ”Girls are the sweet sensation”.

På andra sidan Atlanten, närmare bestämt i Blackwing Studios, satt Depeche Mode 1982 tillsammans med producenten Daniel Miller och funderade på hur gruppens andra LP skulle sättas samman efter Vince Clarkes plötsliga avhopp året innan. Som jag tidigare skrivit om här på bloggen ville Depeche Mode förnya sitt sound på LP nummer två. Gruppen skaffade sig en Roland TR-808 men använde den ytterst sparsamt på albumet A Broken Frame. Daniel Miller ville skapa ett unikt sound för gruppen. Men det finns såklart ett spår där 808:ans cowbell klingar på i dystert ekande stereopanorerad effekt. Tredje spåret på A-sidan är Monument där sångaren Dave Gahans allvarliga sång ackompanjeras av Moogbasar, men där rytmen egentligen bara upprätthålls av 808:an cowbell.

 

Hip Hop Be Bop – Don’t Stop!

Representanterna för ”the golden age”-hiphopen i denna lista utgörs av Eric B & Rakim. Hiphop-duons debutalbum Paid In Full från 1987 rankas som ett av de bästa rapalbumen genom tiderna och Rakim hamnar nästan alltid i topp när världens bästa MC ska utses. Paid In Full var banbrytande och stilbildande. Plattan startade i sig en intensiv kapplöpning mellan New Yorks rapgrupper om att bli bäst i genren. Och det är kanske därför vi kallar eran för the golden age, där år 1988 framstår som hiphopens höjdpunkt enligt mig.

paid-in-full-depeche-modePaid In Full innehåller en knippe legendariska raplåtar såsom I Know You Got Soul och I Ain’t No Joke. James Brown-blås samsas med hårda 808-beats, Eric B:s synkoperade scratchmattor skapar fonden för Rakims skoningslösa rhymes ibland mixat på gränsen till distorsion av stjärnproducenten Marley Marl. Men albumet innehåller även ett par instrumentala låtar, där tredje spåret på B-sidan, Chinese Arithmetic, utgör en udda skapelse i sig. Rytmen består av tung 808-kick och 808-snare med hårt reverb. Eric B lägger stapplande oljudsscratch i ”trioler” som en motrytm till trummaskinsljuden. En asiatisk klingande melodislinga skapar de ljusare inslagen på låten tillsammans med en enkel melodi av 808:ans cowbell. Molande, lätt reverserade ljud kombinerat med ljudeffekt av skvalpande vatten ger en lätt förvirrad ljudupplevelse. Här använde gruppen cowbelljudet som grunden i en melodi. Det visade sig att fler kom att leka med ljudet på det sättet…

Över till Chicago. Det är klart att 808:an användes i housemusiken, även om 909:an och 707:an hade ett hårdare sound. Redan 1984 hördes ett fyrverkeri av 808:ans ljud inklusive cowbellen på Jesse Saunders On And On som anses vara historiens första houselåt. Och 1988 var acid house som störst. DJ Fast Eddie är kanske mest känd för att skapa hybriden hiphouse, där han rappade över snabba beats och scratchade loss på Tyrees houseklassiker Turn Up the Bass. I England rådde allmän acid house-feber med feta rubriker i tabloidpressen om den flödande knarkkulturen på klubbarna. Fast Eddies Acid Thunder plockar det bästa ur Rolands maskinpark – 909-kick, en funkig 303-basslinga och hihats från 808:an. Som extra krydda programmeras en lätt synkoperad kombination av rimshot och cowbell.

Vid 1988 rådde också Miami Bass-feber. Och vad är Miami Bass egentligen? Det är en subgenre av hiphop som blandar snabba beats (ca 128 bpm), oftast programmerade på TR-808, hård scratchning och inte sällan med sexistiska texter. Utmärkande för musikstilen är att den sätter basen i centrum, med 808-kickar och mullrande subbasar. Till detta adderas ofta antingen inscratchade vokala inslag och samplade ljud från Kraftwerk eller breakbeats. Musikstilen tittade upp till ytan i och med rapgruppens 2 Live Crews kommersiellt stora genombrott med låten Me So Horny från plattan As Nasty As They Wanna Be från 1989. Och så skapade de såklart en enorm debatt i USA om vikten av varningstexter på skivomslagen…

Ett tydligt exempel på Miami Bass är låten Feel the Bass av Dynamix II med rap av Kidd Money. Låten inleds med en mullrande bas, 808-cowbell, nedpitchad vokaler och uppstyckade Apache-beats. I bryggan plockas gitarriff från Dance to The Drummers Beat och låten avrundas med scratchpartier från obligatoriska Change Le Beat.

Låt oss hoppa fram till nästa år och gå från underjorden till övre delen av hitlistorna. Soulsångaren Sydney Youngblood fick flera stora listframgångar med sina smakfulla soulfyllda sånger med ett modernt beat. För Sydney var inte feg att stjäla beats, både från houseklassiker, Soul II Soul och Rob’n’Raz till och med. En av sångarens bästa låtar är If Only I Could som bygger på houseklassikern Break 4 Love med Raze från 1986. Men för ge en uppfräschad karaktär åt beat och basgång har Sydney adderat en enkel melodislinga från 808 cowbell i inledning av låten. Med ytterligare xylofon, akustisk gitarr, stråkar och piano får vi väl ändå tillstå att Sydney kommer undan med hedern i behåll trots den uppenbara stölden av bas och beat.

 

Acceptable in the 90s

På 90-talet kändes det som om alla tidigare DJ-baserade musikstilar mixades samman ytterligare. Gedigna råvaror såsom techno, house, hiphop och jamaicansk reggae hälldes i mixern. Resultatet blev big beats, trip hop och drum and bass. Samplern blev det huvudsakliga instrumentet och begagnade analoga syntar kunde man fortfarande komma över på andrahandsmarknaden. Många gjorde sig av med syntarna i takt med att mjukvaruprogrammen blev alltmer professionella och billiga. Nu för tiden är det desto svårare att fynda en analog 70-talssynt.

Och hur konsumerade vi musik? I Sverige rattade vi in radioprogrammet P3 Dans med Calle Dernulf  där vi fick en dos av väl utvald modern dansmusik. På lördagskvällarna började dessutom P3 Klubb sändas där Calle tillsammans med Germund Stenhag fick svängrum att spela ytterligare varianter av mer eller mindre klubborienterad musik. Radarparet började även väva in en del DJ-mixar i sändningarna, där särskilt Coldcut och deras Ninja Tune-gäng fick mycket speltid med sina Solid Steel-mixar. Och dessa mixar ges fortfarande ut!

Bakom DJ Food låg förutom Coldcut även PC och Stictly Kev. Coldcut i sig representerar urtypen för hur den brittiske DJ:n som med arkeologisk precision har koll på alla väsentliga plattor som har getts ut i världshistorien och kan plocka fram dem på nolltid ur sina dignande Kallaxhyllor. Coldcuts musikhistoriska kunnande är imponerande.

I början av 90-talet introducerade DJ Food samlingsserien Jazz Breaks som mixade samman breakbeats med jazz och funkgrooves. Höjdpunkten på DJ Foods mixplattor kom i och med A Recipe For Disaster 1995 och dub/remix-versionen av samma album Refried Food där den brittiska klubbmusikeliten ges tillfälle att remixa kom strax därpå. Resultatet blev en funkig soppa av big beats, trip hop och jungle.

dj-food-recipe-for-disasterMin favoritlåt på albumet är Spiral Dub som är en dubbig historia där hårda beats ligger till grund för ljudsnuttar från Bob James Nautilus med eko- och reverbeffekterna uppdragna till max. En ensamt ekande 808-cowbell kontrasterar övrig ljudbild.

En låt som hör till samma skola som Spiral Dub är Future Sound of Londons We Have Explosive från samma år. Beatsen är dock ännu hårdare här. FSOL består av Brian Dougans och Garry Cobain som båda är gamla i gamet. Under acid house-boomen i slutet av 80-talet låg de bakom Humanoid och på 90-talet producerade de ravetolvor under namnen Q och Mental Cube.

Redan 1991 gav de ut det fantastiska albumet Accelerator och fick listframgångar med episka ambient-klubb-verket Papua New Guinea. Till 1994 års platta Lifeforms hade de dragit ned på tempot och lagt om än mer energi på utforskande och nyskapande orientaliskt elektroniska ljudlandskap.

1996 hade duon blivit lite mer pessimistisk och hård i och med mardrömslika albumet Dead Cities. We Have Explosive bygger i grunden på samplingar från tre olika Run-DMC-låtar från Tougher Than Leather-albumet, med en tomt ekande 808 cowbell.

Hittills har vi hört exempel på hur cowbellen används som rytminstrument och som melodi. Vi avslutar med inledningsspåret Ridmik från Luke Viberts album med samma namn från 2014.  Aah, en nykomling!,  tänker ni, men inte. Luke är även han gammal i gamet. På 90-talet gjorde han trip hop under namnet Wagon Christ. Under namnet Kerrier District har han under 2000-talet också gett ut retrodoftande disco. Acid är dock den musikstil som tycks ligga honom varmast om hjärtat. Det jag gillar med Lukes musik är lekfullheten där han skoningslöst mixar acid-slingor med rave-ljud från 90-talet och hiphopbeats. Kolla in hans senare album på Spotify, de finns där allihop.

Ja, det var en kort inblick i hur ett ensamt cowblljud använts genom musikhistorien. Är ni allmänt intresserade av trummaskiner rekommenderas Joe Mansfield fantastiska bok Beat Box A Drum Machine Obsession.

Och är ni i synnerhet mer intresserade av historien bakom 808:an och vill höra och se hur den använts i musiken de senaste 30 åren bör ni se dokumentären 808 the movie av regissören Alexander Dunn som går att streama via iTunes.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *