Varför ser alla hårda syntare ut som nazister?
I slutet av 70-talet dök hakkorset upp allt oftare på armbindlar i musikkulturen. Såväl punkartister som utövare av mer experimentell synt- och industrimusik tycks ha haft en förkärlek till att chocka publiken med starka laddade symboler. Hade Sid Vicious en svastika på T-shirten bara för att provocera? Och varför klädde Joy Division sig i tyska armékläder? Handlade mycket om att symbolerna i låttitlar, klädval och skivomslag skulle påminna om människans mörka sidor eller var det bara ett sätt att chocka?
En av de tidigare stilbildarna inom den brittiska punkscenen var sångerskan Susan Janet Ballion som gick under artistnamnet Siouxsie Sioux. Hon bildade punkgruppen Siouxsie and the Banshees 1976 hastigt och lustigt när de fick möjlighet att spela på en punkfestival arrangerad av Malcolm McLaren. Vem som helst kan ju lira punk med tre ackord, eller hur? Siouxsie skapade tidningsrubriker med sitt grova scenspråk, utmanande klädstil och sin provokativa armbindel med nazistiskt hakkors.
Flera punkgrupper började köra med hakkors på tröjorna eller i kedjor kring halsen. Allt för att provocera. Det betyder inte att de var nazister. Tvärtom. Punken var inte en högerpolitisk rörelse, men när de nyfascistiska krafterna inom brittiska National Front märkte att punkarna använde hakkors fick punkrörelsen olyckligtvis en beundrargrupp. Inte nog med att de fascistiska skinheadsen hade stulit klädstil med bomberjackor, Dr. Martens-boots och rakade huvuden från ska-rörelsen, nu började de hänga på punkkonserter.
I Simon Reynolds djuplodande musikhistoriska bok ”Rip It up and Start Again” ges exempel på hur spår av nazismen syntes i den brittiska postpunkskulturen i slutet av 70-talet. Efter inspiration från Sex Pistols bildades bandet Joy Division i Manchester 1976 av sångaren Ian Curtis, gitaristen Bernard Sumner, bassisten Peter Hook och trummisen Stephen Morris. Innan bandet bytte namn till Joy Division kallade de sig Warsaw, som en hyllning till Bowie syntiga låt från albumet Low. Reynolds menar att Warsaw valdes för den starka kopplingen till andra världskriget. Som om inte detta namn väckte krigsminnen till liv tillräckligt, det övergavs för namnet Joy Division, som togs från en bok författad av en överlevande från ett koncentrationsläger. Boken, House of Dolls, beskriver verkligheten i en division på Auschwitz där unga kvinnor hålls som sexslavar – Joy Division.
Reynolds menar i sin analys att Joy Division lekte med elden i sin fascination över nazismen, som lätt kunde missförstås. Gruppen ville hålla minnet av kriget och krigsoffrena vid liv, men varför hade de en trumslagande Hitler Jugend på skivomslaget?
Efter djupa depressiva anfall begick den epileptiskt sjuke Ian Curtis självmord genom hängning i maj 1980, precis när de var på gång att få ett genombrott. Två månader efter sångarens tragiska öde släpps gruppens andra album, Closer, som innehåller gruppens kanske mest kända låt – Love Will Tear Us Apart.
Lite senare under 1980 omgrupperar de övriga bandmedlemmarna genom att bilda New Order, som kom att ändra sitt sound med sin mer elektroniska instrumentering. 1983 släpper gruppen dansgolvshiten Blue Monday, som klättrar högt upp på hitlistorna med sin mix av säregna trummaskinsmönster på Oberheim DMX, Morricone-influerade gitarrer och funkiga synthprogrammering. Låten blir den bäst säljande maxisingeln genom tiderna – ja, den släpptes faktiskt inte som singel 1983, så ville man ha låten fick man hugga maxin. Men hade gruppen övergett sin tvångsimage från tyska armen? Kanske inte när man ser Stephen Morris klinkande på sin Emulator samplingssynt i ett klipp från Top of the Pops från 1983 i sin arméskjorta med tysk flagga.
Ungefär samtidigt som Joy Division bildades startade ett av Englands första industriband – Throbbing Gristle – av Cosey Fanni Tutti, Chris Carter, Peter Christopherson och Genesis P-Orridge. Bandet blandade i kakafonisk anda akustiska och elektroniska instrument mixat med ljudupptagningar på kassett. Även denna konstellation hade en viss fascination av nazityskland. Ur en ”performance art”-anda väckte bandet uppståndelse med provocerande livekonserter, där pornografi blandades med bilder från nazistiska koncentrationsläger på bakgrundsprojektioner. När Genesis P-Orridge designade skivbolagsloggan utgick han från Auschwitz skorstenar. Några av gruppens tidiga singelomslag hade också explicita bilder på dödskallehögar och gastuber med Zyklon B. Simon Reynolds menar att gruppen balanserade mellan ”medvetenhet om skräck och osund fixering vid ondska”.
Personligen kan jag tycka att de explicita kopplingarna till förintelsen blir väl smaklösa, även om gruppen hävdade att referenserna till koncentrationsläger var en metafor för livet i sig.
Gruppen upplöstes 1981, varvid Cosey Fanni Tutti och Chris Carter bildade duon Chris & Cosey som gjorde en lite mer lättsmält musik med trummaskiner och Coseys viskande röster, om än av elektronisk och experimentell karaktär. Duons musik omnämns ofta som inspiration för 80-talet technogeneration.
Retro-Berlin, new wave och the Blitz Kids
Berlin utgjorde av flera olika anledningar en betydande inspirationskälla för den brittisk post-punksmusiken. Lou Reed hade redan 1973 släppt sitt konceptalbum Berlin med tema droger, prostitution och självmord.
David Bowie flydde till Västberlin 1977 efter sin period i Los Angelse där han skapade den s k Berlin-trilogin i Hansa Studios med stöd av Iggy Pop och Brian Eno från Roxy Music. Eno hjälpte Bowie att skapa en mer syntpräglad ljudbild på albumen. Trilogin bestod av albumen Low och Heroes (båda 1977) samt Lodger (1979). På b-sidan till en av Bowies mest fantastiska låtar, Heroes, finns låten V-2 Schneider som är en hyllning till Florian Schneider i Kraftwerk, men också en referens till tyskarnas V-2-raket som utvecklades under andra världskriget.
I slutfasen på 70-talet, intryckt mellan discons död 1979 och synthpopen på 80-talet, uppstod en modemedveten scen i London, där hård sminkning, androgyn hemmasydd klädstil lockade drag queens och folk som i allmänhet ville leva ut sina inre fantasier. Det fanns en nostalgisk retrokärlek till Berlin – från Marlene Dietrich dekadenta utstrålning till Liza Minellis roll i filmen Cabaret från 1972. Dekadans, extravagans och androgyn sexualitet – en image som gav bränsle år en överklädd, klick av ungdomar som tog det bästa från Berlin-Bowie och glamrockens sminkfyrverkerier.
En av cenralfigurerna i den nya rörelsen var Steve Strange som tillsammans med DJ:n Rusty Egan drev klubben Blitz mellan 1979 och 1981. Det blev ett tillhål för modedesigners och wanna-bes i Londons klubbmiljö. George O’Dowwd (senare känd som Boy George) stod i garderoben. Och här hängde Spandau Ballet innan de slog igenom. Här spelades ny futuristik musik såsom Human Leagues Being Boiled, Kraftwerk, Yellow Magic Orchestra, Roxy Music och annan udda elektronisk musik. David Bowies var en stor husgud för klubbfolket och det anordnades rena Bowie-nätter där. (Steve Strange startade senare syntbandet Visage tillsammans med Rusty Egan och Midge Ure från Ultravox. Men det är en annan historia.)
David Bowie besökte Blitz klubben en gång, men vad han tyckte om den är oklart. Bowie hade en något avvaktande inställning till den nya modevågen. I varje att döma från musikvideon till 1980 års Fashion.
”Fashion! Turn to the left
Fashion! Turn to the right
Oooh, fashion!
We are the goon squad
and we’re coming to town
Beep-beep
Beep-beep”
Dave Rimmer beskriver i boken ”New Romantics the Look” när Bowie besökte the Blitz. Steve Strange blev förstås eld och lågor när han insåg att hans största idol satt i en bil utanför och väntade utanför klubben. Bowie gjorde entré och meddelande Steve att han behövde en handfull statister till en musikvideoinspelning för nya låten Ashes to Ashes. Steve valde tre trogna kompisar och sprang hem och svidade om till ny utstyrsel i goth-stil. I musikvideon gör statisterna inklusive Steve tetraliska uttryck framför en bulldozer modell större på stranden i Hastings. En av Bowie bästa låtar, så bra hade inte låtit sedan albumet Low 1977.
80-talets syntimage
Blitz var en klubb för ”innefolket”. Depeche Modes producent Daniel Miller blev inte ens insläppt på klubben en gång, trots att det var han som låg bakom den tidiga syntklassikern Warm Leatherette. Depeche Mode upptäckte också de tjusningen med Berlin. I Bowies gamla Hansa Studios hade gruppen börjat göra inspelningar för sitt tredje album Construction Time Again. Det var sannolikt inte bara att gruppen hade lekstuga med sina nya samplingsyntar på albumet som gjorde att ljudbilden började bli alltmer industriell och metallisk. Det var väl också staden Berlin som påverkade gruppen.
Även gruppens fjärde fullängdare Some Great Reward är inspelad i samma studio. I slutet på Gores ballad Somebody kan höras sorl från lekande barn som gruppen samplade från en förskola i närheten av studion. Det var också under den här perioden, 1984, som DM började skapa sin image klädesmässigt. Mycket svart, mycket skinn. Faktum är att om tittar man på bilder på gruppen från 1981 till 1983 ser klädstilen galet spretigt ut. 1984 hade DM börjat hänga mycket på nattklubbar i Berlin och fick därigenom inte bara musikaliska intryck utan även klädtips. Gruppen var med andra lite sena i utveckling var gäller klädstil. Det tyska syntarna DAF hade ju exempelvis redan 1981 lanserat en stil med mycket svart läder och svettiga bara överkroppar.
Brittiska Nitzer Ebb, på samma skivbolag som Depeche, fortsatte i DAF:s anda. Musikaliskt byggde musiken på enformig loopad baslinga, hårda trummaskinsrytmer under skanderande slagord. Nitzer Ebbs outfit bestod av vita linnen, svarta byxor och låga Dr Martens-kängor. En något mer maskulinare stil än de hårt sminkade androgyna syntarna i början på årtiondet.
Men tuffast av alla var förstås Belgiens stolthet Front 242. Gruppen hade en mycket tydlig paramilitärisk image med flera låttitlar refererandes till krigsföring– Special Forces, Circling Overland, Commando m fl. Front 242 valde också en krigiskt inspirerad scenshow med camouflagenät som bakgrund iklädda militärgröna uniformer. Outfiten kompletterades med svetsglasögon och kampsportsskydd på överkroppen. Måtte ha varit svettigt bakom syntarna på scenen.
Vad vill jag komma med detta resonemang? Jo, olyckligtvis fick syntscenen, såväl i Sverige som utomlands, utstå mycket kritik i pressen för de direkta bildliga kopplingarna till vad man ansåg vara nazism och andra högerextrema grupper. Rakade huvuden, militärkängor, svart läderhandskar och andra klädesattribut gjorde att syntscenen orättvis beskylldes för högerextrema sympatier. Det kan finnas en viss kärlek till det estetiska uttrycket i nazismens uniforma stil, men det betyder ju inte i sig att man sympatiserar med högerextrema ideologier. Många grupper hade inga politiska sympatier med fascistiska ideologier överhuvudtaget.
Urtypen för ett syntband stod förstås Kraftwerk för, både musikaliskt och bildmässigt. Gruppens lätt feminina utstrålning men sina kortklippta frisyrer stack ut i 70-talet adrenalinstinna långhåriga rockkultur. Även Kraftwerk beskylldes för fascistisk formspråk. Omslaget till gruppens mästerverk Man Machine andas en något lätt nazistisk image, om man vill se det. Svart och rött användes i Hitlers nazisymbol, men Kraftwerk använder röda skjortor istället för bruna och tur är väl det.
Det kan också vara svårt att urskilja kopplingarna i sig. Ta till exempel det slovenska syntbandet Laibach, som fick kommersiellt genomslag med sina symfoniskt bombastiska coverversioner av Beatles och Stonesklassiker. Störst framgång fick de kanske med sin cover på österrikiska Opus dunderhit Life is life. Laibachs grafiska stil på skivomslagen har klara referenser till fasciastiska och totalitära ismer. Men är det höger eller vänsterideologier? Eller vill man bara ha en stark image…
Ska man döma efter skivomslag kan man ju också undra om Depeche Mode var kommunister med tanke på albumomslagen till A Broken Frame och Construction Time Again. Hammare och skäran för onekligen tankarna till sovjetiska arbetarklassideologier…men det var ju bara gäng gossar som ville skapa syntpop…
Jag var på en föreläsning för ett tag sen om svensk synthpop och där fick man se ett klipp från ett reportage där Harald Treutiger under tidigt 80-tal (som då jobbade för Göteborgs lokal-TV) besöka en synthklubb i Göteborg full med ungdomar i militärkläder och nazistinspirerade utstyrslar och smycken. Väldigt intressant reportage. Jag hittar den tyvärr inte på tuben.
Nice post. I learn something totally new and challenging on blogs I stumbleupon everyday.
It’s always exciting to read content from other authors
and practice a little something from their web sites.