Depeche Mode 1981Depeche Modes första LP Speak & Spell kom hösten 1981, strax efter att gruppen släppt sin tredje singel, Just Can’t Get Enough. Albumet fick ett ljumt mottagande av kritikerkåren, men i efterhand kan konstateras att skivan betraktas som en av de bästa syntplattorna av många fans. Anledningen är albumets varma analoga sound och poppiga melodier. Det var Vince Clarke som var gruppens låtskrivare och hans ljusare melodier genomsyrar plattan ijämförelse till Martin Gores mer mörka toner, som dominerade gruppens sound efter att Vince hoppat av gruppen i slutet av 1981.

Trumsoundet på Speak And Spell är också karaktäristiskt . Det skiljer sig från övriga rytmljud i det tidiga 80-talets syntpop. Dåtidens trummaskiner hade ett förhållandevis tunt sound och för att särskiljas från mängden med ett unikt sound valde Depeche Mode att göra sina egna trumljud. Mannen bakom den idén heter Daniel Miller, gruppens producent och skivbolagsman.

It began in Basildon

Daniel Miller startade skivbolaget Mute Records 1978 efter att hans undergroundsingel T.V.O.D./Warm Leatherette blivit en framgång inom den snabbt växande synthkulturen. Med sin nyinköpta KORG Minikorg 700S hade Daniel, under namnet The Normal, skapat minimalistisk futuristisk syntpop.

Kort därefter fick Daniel en demo tillsänd sig från Frank Tovey (aka Fad Gadget) som han förälskade sig i direkt. Fad Gadget blev Mutes andra utgivning 1979 med singeln Back to Nature, en svårmodig syntproduktion med dyster stämma av Mr. Tovey.

Men Daniel Miller hade också ett sidoprojekt, Silicon Teens, som skulle framstå som ett band, men som egentligen bara bestod av Daniel själv. Låtvalet var flera covers av Daniels favoritlåtar från 50-talets rockera. Efter lanseringen av Silicon Teens album, Music For Parties, insåg Daniel att det fanns ett sug därute efter ett riktigt syntband – det gällde bara att hitta det…

30 oktober 1980, klubben Bridge House i Canning Town, East End i London. I en trång lokal står Depeche Mode bakom sina syntar och framför låtar såsom Television Set och Dreaming of Me innan huvudakten Fad Gadget ska upp på scenen. Depeche har nyligen övergett gitarren och basen till förmån för syntar. Tidigare samma år köpte Vince Clarke sin första synt, en Kawai 100F, för pengar från sitt extraarbete vid en yoghurtfabrik. Martin Gore köpte sin Yamaha CS5 under våren för 300 pund och Andy Fletcher har skaffat en Moog-synt som han nu står och spelar enkla basslingor på. Senaste värvningen till bandet är sångaren David Gahan, som förutom sången har till uppgift att vrida reglaget på gruppens rytmbox Boss Dr-55 så att de förprogrammerade beatsen passar rätt låt.

I lokalen finns även Daniel Miller som är jakt på nytt band. Depeche Mode genomför en bejublad konsert och efteråt närmar sig Daniel sångaren David, som Daniel uppfattar som ledare för gruppen. Dave ber Daniel att F**k off, varvid Daniel istället börjar prata med Martin. Efter en stund skakar gruppen hand med Daniel, som lovar att producera gruppens kommande låtar. DM hade under året jobbat hårt för att få skivkontrakt, men blivit refuserade av både Dindisc, Stiff, Rough Trade och Beggars Banquet (trots fantastiska demos i videoklippet ovan). Med Miller i producentrollen spelas låten Photographic in i studion Tape One i november. Låten kommer med på samlingsalbumet Some Bizarre Album, tillsammans andra nya syntband, såsom Soft Cell och Blancmange. Det är ett album sammanställt av Stevo Pearce i syfte att visa upp osignade syntband.

Det rena soundet

Vad är det då som gör att Depeche Mode första album låter som det gör? Jo, de analoga syntarna förstås.

Daniel Miller introducerade Depeche Mode för ARP2600, en semi-modulär synt innehållandes tre st oscillatorer, som Daniel hade använt på sina egna produktioner tidigare. På synten tvingas man dra kablar mellan alla funktioner på synten – från oscillatorn till filtret till mixern till volymen osv. Även om Depeche använde andra syntar på Speak And Spell, såsom Moog Prodigy för basljud, KORG Minikorg 700-S, Roland Jupiter 4 och en Yamaha CS5, framstår ändå ARP-synten som flaggskeppet. Med ARP kunde gruppen inte bara skapa varma syntslingor utan även hårda trum- och percussionljud.

ARP 2600 Daniel Miller Depeche ModeFaktum är, att om man lyssnar igenom Speak And Spell igen, så inser man att alla bastrummor och virvelslag låten nästan identiskt på alla låtar. De är inte tagna från någon trummaskin, utan från ARP:en. Det finns nästan inga hihats eller cymbaler på plattan. Istället för hihat har exempelvis Just Can’t Get Enough ett burkigt rytmljud, som ger låten en annan karaktär. Photographics rytmljud låter som en syrsa som fadas in och ut genom låten…Möjligtvis använder DM sin gamla Bosstrummaskin på någon låt, men 95% av rytmljuden kommer från ARP 2600.

Vince Clarke var arbetslös under perioden då Depeche Mode snickrade ihop sitt debutalbum. Han fick chansen att inte bara lära sig hantera all kabeldragning på ARP 2600 på egen hand, utan han fick även möjlighet att förälska sig i den. Till synten hade Miller också tillhörande sequencer, som gjorde att melodislingorna kunde programmeras istället för krav på ”manuellt handarbete”. Vince insåg i och med detta att det egentligen inte behöver vara tre man för att hantera syntarna – det räcker med en. Sedan Vince avhopp från Depeche Mode sent 1981 har han levt efter devisen ”ensam är bäste dräng”. Med sequencers och MIDI-tekniken, som kom i mitten av 80-talet, uppstår nya möjligheter för syntar och trummaskiner att kommunicera med varandra och då är det överflödigt med mer än en maskinoperatör. Under turnén efter albumsläppet berättade Vince för övriga bandmedlemmar att han tänkte hoppa av gruppen.

Speak And Spell är en grymt skön syntplatta. Man kan ha synpunkter på vissa låtar, exempelvis den något tramsiga What’s Your Name? som inte kan betraktas som någon höjdarlåt. Det hörs också att det är Vince som ligger bakom nio av de elva spåren. Den svenska utgåvan av albumet innehåller debutsingeln Dreaming of Me, medan den brittiska istället har med I Sometimes Wish I Was Dead. I övrigt är det samma låtar. Vince sätt att skriva låtar med glada melodislingor, hör vi fortsättningsvis på Yazoos och Erasures produktioner.
Speak and Spell Just Can't Get EnoughtUnder skapandet av Speak And Spell lyckades Martin Gore få med två av sina låtar: Big Muff, som är ett instrumentalt fantastiskt drivande syntepos, och som gruppen ofta körde live, samt Tora! Tora! Tora! om den japanska bombattacken på Pearl Harbor. Båda Gores låtbidrag andas en något mörkare ton än Clarkes ljusa melodier. På Depeche andra album, A Broken Frame, kom Gore att få sätta tonen med dystert vackra harmonier som kom att bli gruppens kännetecken under resten av karriären.

Gruppens två första singlar, Dreaming of Me samt New Life, lyckades inte med högre listplaceringar. New Life är gruppens första singel som också släppts som maxisingel. B-sidan är den mörka och molande Shout, som blev en favorit på Belgiens dansgolv. Fasiken vad lågt sången är mixad i den låten! Du hört knappt Gahans sång bakom den stökiga rytmbilden och reverbtunga baskicken.

Tredje singeln Just Can’t Get Enough blev bandets största listframgång dittills, som blivit en klassiker på dansgolvet. Det är också första gången gör en musikvideo.

I ett underbart klipp från SVT:s Måndagsbörsen får vi höra DM framföra New Life, See You (som Martin skrev redan som trettonåring) samt diskohiten Just Can’t Get Enough. 1982 hade Vince som bekant hoppat av gruppen och ersatts av den musikaliskt begåvade Alan Wilder. Alan fick vara med live under 1982, men kom att bli fullvärdig medlem i gruppen först året därpå.

I videoklippet ses DM:s klassiska gamla TEAC-bandspelare som rullade upp trumspåret (från ARP:en…). Och varför använder popgruppen inga riktiga instrument? David tvingas förklarar för programledaren varför de använder syntar, men hur förklarar David innebörden i texten i New Life…?

One comment on “Depeche Mode – Speak And Spell

  • Lysande text om en av 80-talets bästa debutalbum! Underbart klipp från Måndagsbörsen, där jag älskade att Dave verkade helt okunnig på vad låtarna han själv sjunger handlar om. Sen är ju den sedvanliga popexperten Susanne Olsson en fröjd att lyssna på med sin kunskap. 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *