Då har det blivit dags för Skivbackens första gästinlägg. Bakom texten står Peter Dahlin, en hängiven musikfantast och tillika geolog boende i Luleå. Peters har bred musiksmak, med särskilt starka sidor inom soul, funk samt hiphop och dess kopplingar emellan. I detta inlägg ställer han frågan varför LP-skivornas sista spår på b-sidan är underskattade. Eller är de det?

 

En förutsättning för detta inlägg är att du tänker på en vinylskiva. Denna, enligt undertecknad, ”riktiga” typ av skiva, är det rätta sättet att avnjuta musik på. Så nog med pekpinnar och nu till vad detta ska handla om: är B-sidorna underskattade? Är låtarna på sida B resterna när alla andra godbitar placerats på sida A? Kan sidan B någonsin hävda sig mot sida A? På fråga ett så skulle jag svara nej. På sida A samlas nästan alltid de bästa låtarna och då hamnar B-sidan lite i skym undan för de ”stora elefanterna” dvs. singelsläpp och tillika eventuella topplisteplaceringar. Som framgår av mitt resonemang kan sällan B-sidan hävda sig mot A-sidan. MEN, nu kommer motargumentet: jag ska visa med sex låtar av varierande genres att den sista låten på ett album nödvändigtvis inte behöver vara den sämsta låten.

Public Enemy LogoJag börjar med en låt från skivan varifrån jag lånat titeln till detta blogginlägg. Public Enemy släppte 1990 uppföljaren till gruppens legendariska It Takes a Nation of Million To Hold Us Back. Var det kanske på detta album som produktionsteamet The Bomb Squad peakade? Jag tycker nog att de aldrig nådde dessa höjder igen, men det är min åsikt. Någon som vill argumentera emot mig? Albumet ifråga är Fear of a Black Planet. Sida A börjar lugnt med Contract on the world love jam som inleds med en enslig gitarr som är samplad från 1974 års What’cha Say spelad av Leo Nocentelli från gruppen The Meters. Nåväl, efter 1:44 så ebbar låten ut och följs av den sanslöst komplexa och härligt skräniga Brothers Gonna Work It Out, en ljudmatta värdigt The Bomb Squad. Låten var det fjärde singelsläppet. Men vad detta inlägg egentligen ska handla om är den första singeln från Fear of a Black Planet nämligen Fight the Power. Lades denna låt sist på skivan för att den färdigställdes sist eller var det ett trick för att lyfta sida B? Det tror jag aldrig vi få veta men en intervju med Chuck D skulle nog reda ut detta.

Samma år som undertecknad är född, 1974, gjorde gitarristen med den sammetslena och högpitchade rösten, Curtis Mayfield, sitt album Sweet Exorcist. Curtis hade fram till denna skiva gått från klarhet till klarhet sedan han lämnade The Impressions 1970. Jag tycker att Sweet Exorcist är det svagaste albumet av Curtis, men ingafflad mellan Back To The World och There’s No Place Like America Today är det kanske för mycket begärt att man kan hålla nivån. Make Me Believe In You avslutar albumet och till lika det starkate spåret. En enastående cover gjordes av Patti Jo samma år.

 

Vi tar ett steg över Atlanten och landar i Skottland något år tidigare. De allt annat än medelmåttiga Average White Band (AWB) startade 1972, likt ett flertal andra funkband, som studiomusiker. Gruppen har kompat inga mindre än Chuck Berry och Eric Clapton. På AWBs debutalbum, Show Your Hand, finns höjdarlåtar som Put It Where You Want It och Reach Out. Den senare som lade grunden för Ice Cube:s 1991 års Steady Mobbin‘. Sista på albumet Show Your Hand finns T.L.C. som står ut som den bästa och funkigaste låten på skivan.

The Godfather of Soul, Soul Brother Nr 1, Mr. Dynamite eller The Hardest Working Man in Show Business är epitet som tilldelats världens störste soulartist: James Brown. Mannen har en diskografi som skulle göra vilket artist som helst avundsjuk. Funkmässigt tog allt fart i och med Cold Sweat (1967) och därifrån dikterade Brown villkoren för funken flera år framåt. När det gäller album så tycker nog jag att han peakade 1974 med milstolpen Payback, men låten som är av intresse för detta inlägg gjordes två år senare. Albumet Bodyheat är nog, som en vän till mig skulle uttrycka det, ”the Butchers Choice”, dvs. en av hans minst erkända men bra skivor. Sist på LP’n ligger det bästa spåret: Don’t Tell It.

De La Soul var trötta på att bli kallade ”hip hop hippies” efter deras första album. De såg ingen annan utväg än att ta död på sig själva på andra albumet De La Soul is Dead. Det ska sägas att den plattan är allt annat än likstel utan den kan faktiskt mäta sig med deras debut. De La Soul is Dead är fylld med superba låtar så jag antar att Keepin’ the Faith inte fick plats på annat ställe än just sist på skivan. Den inleds med en synthslinga från den då tio år gamla Sign of the Times av Bob James, följt av trummor från Aerosmith och basen lånad från Just A Touch of Love av Slave. Svängigare avslut på ett album har jag svårt att tänka mig.

Vibrafonisten Roy Ayers släppte under sjuttiotalet en hel hög med bra skivor som Mystic Voyage, Everybody Loves the Sunshine, Coffy, Change Up The Groove etc. 1975 kom ytterligare en suverän skiva ut, A Tear To A Smile, som bara ytterligare etablerade Ayers som en pålitlig funk fusion artist. Låtar som är värda att uppmärksamma är 2000 Black, Magic Lady och Ebony Blaze, men bäst tycker jag ändå titellåten är som då självklart ligger sist på skivan.

Peter Dahlin

Peter Dahlin, geolog och gästbloggare som inte bara kräver i jorden, utan även i skivbackar.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.