Vad har Kylie Minogue och The Matrix Soundtrack gemensamt? Skivbacken reder ut.

Det här inlägget handlar bara om ett ljud och jag vet inte ens varifrån det kommer. Första gången det användes var på rapparen Intelligent Hoodlums argaste vax Arrest the President från 1990. Ljudet är ett oljud. Det låter lite som stråkljud, men ändå industriellt och ängsligt. Som ljudet av en uppitchad roterande sågklinga.

Bakom Intelligent Hoodlums ljudbild låg stjärnproducenten Marley Marl från Queensbridge NYC som skämt bort oss med funkig hiphop sedan mitten på 80-talet. Intelligent Hoodlum var inte heller han någon nykomling 1990. Redan som fjortonåring skapade han blytung hip hop i rapgruppen Super Kids när han knappt kommit i målbrottet. Och redan då stod Marley Marl bakom produktionen.

Men 1990 hade rapparen, som idag går under namnet Tragedy Khadafi, mognat och blivit socialt medveten. Texten på Arrest the President är en fyra och halv minut lång pessimistisk samhällsbeskrivande varning för tonårsgraviditet som belyser dilemmat att genomföra abort eller ej – oavsett vilket hamnar mamman i ekonomisk knipa då abort i kostar pengar…och en uppmaning till unga killar att inte göra tjejer på smällen…

Ljudbilden bakom texten är en monoton malande James Brown-rytm och det ylande oljudet. Inga andra effekter där inte. Minimalistiskt minst sagt och effektfullt. Men varifrån kom oljudet…?

Över till England. I början av 90-talet kokande de brittiska klubbarna av en mix av housemusik, belgisk ”hoover”-techno med en touch av b-boy-känsla ovanpå Jamaicadoftande subbasar. Britterna malde ihop de olika influenserna till sina egna musikstilar såsom hardcore, jungle och bleep’n’bass. Och man lånade friskt. Samplern blev det huvudsakliga musikinstrumentet. Acidljud plockades från klassiska Chicagotolvor och breakbeatsen togs inte sällan från de amerikanska hiphopplattorna, såvida du inte ägde de funkplattorna med originaltrummorna.

De som var tidigast med att ta Intelligent Hoodlums oljud, och beatet dessutom, var bröderna Destouche i The Ragga Twins i sin breakbeatklassiker Spliffhead. Låten, som inleds med mjuka syntpads från Detroits Carl Craig, producerades av Smiley och DJ – två DJ:s som inte tvekade att sampla skoningslöst på skivor med Ragga Twins och Shut Up And Dance. I ett knastrigt VHS-klipp syns alla fyra framföra låten framför en danssugen TV-studiopublik.

Samma år, 1990, fortsatte britterna att återanvända Hoodlums ljud. På skivettiketen Kickin gav Kicksquad ut bleep-låten Champion Clash som även den lånar både oljud och trummor. Låten har dessutom en genialisk stöld av Martin Gores ylande från Depeche Modes Shake the Disease. Det är ju så med den brittiska klubbmusiken från denna era, oavsett om vi talar om ravemusik, hardcore, bleep’n’bass eller jungle, att dess genre i sig bygger på att återanvända samma ljud som andra musikskapare i samma genre och därmed skapa en insnöad företeelse av ”meta-referenser” till tidigare låtar. Det är när man gör detta med en twist som det särskilt nördigt och roligt. Får återkomma till det i annat inlägg…

Så när gruppen Friends of Matthew gav ut tolvtummaren Out There 1991 var Hoodlums ljud nu en etablerad del av ravekulturens sound. Out There lånar dessutom basgången från Human Leagues The Lebanon.

Under 90-talet fortsatte musikskapare att återvända det ylande ljudet. Nästa höjdpunkt kom på ett av triphopens finaste ögonblick, när Rob Dougan gav ut Clubbed to Death på skivetiketten Mo’wax 1995. En fantastisk skapelse som spelades varm av Calle Dernulf i radioprogrammet P3 Dans. Låten är ett hopkok av stråkpartier, pianoetyder blandat med hiphopbeats och förstås det ylande ljudet… Trummorna, som är tagna från Skull Snaps breakklassiker It’s A New Day, gjordes populära av Prodigy på deras b-boy-hyllning Poison från samma år.

På tal om Prodigy…de gamla ravehjältarna är fortfarande verksamma. 2015 släppte de albumet The Day is My Enemy, där farbröderna fortsätter att skapa punkiga big beats . Hjärnan i gruppen Liam Howlett ligger ju bakom en del fantastiska alster, särskilt på gruppens två första album. Men Liam vet sin historia. Som en hyllning (?) till den gamla hederliga ravekulturen återanvänder Liam Hoodlums gamla oljud bakom hårda beats och staccato-programmerade sid-synthljud på låten den dystra Wild Frontier.

Var det då bara inom dansmusiken som man använde oljudet? Nä, till och med Stock-Aitken-Waterman-prinsessan Kylie Minogue har använt ljudet. På remixen av Confide In Me är ljudet inbäddat i distade triphopbeats och mörka basgångar. Som kontrast till de mörka ljuden lyser Kylies sköra stämma igenom ackompanjerat av stråkpartier som för tankarna till Portishead anno 1994. Bakom remixen låg Justin Warfield, som kanske är mest känd för sitt samarbete med Bomb the Bass på triphopklassikern Bug Powder Dust.

Marley Marl har lättat en del på mystiken kring hans klassiska hiphopproduktioner från 80-talet. I samarbete med Dubspot under rubriken Marley Marl Classic Recipes kan vi nu via Youtube se hur Marley Marl arbetar i studion. Med ny Ableton-teknik återskapar Marley Marl låtar såsom Eric B for President och Mama Said Knock You Out. Hade han inte kunnat berätta om lite om Arrest the President?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *