3 Män I N låt

JustD logo

Hur gick det till när klassiska hip hop-plattor som Svenska ord och Rock’n’roll skapades? Var hittades alla samplingar? Och vad hade Just D för syn på sampling när de byggde sina ljudcollage?

Jag stämde träff med Wille, Pedda och Gurra för att reda ut historien och höra hur det går med nya plattan som kommer senare i år. Jag träffar hip hop-legenderna över en öl på en avslappnad krog på Söder där två tredjedelar av bandet numera bor. Wille inleder:

– Spännande att vi tre är ihop igen, det är det viktiga. Vi har inte bestämt sound riktigt än. 

De spelade häromkvällen på Berns och det var fullt tryck i publiken när de testade sina nya låtar. De har inte riktigt bestämt hur plattan ska släppas. På vinyl hoppas jag, men kanske får vara glad om den kommer på CD i dessa streamingtider. Exklusivt här på Skivbacken kan vi i varje fall presentera ett smakprov som lovar gott inför nya plattan. Så här sammansvetsade har Just D aldrig låtit. Med olika klubbor men med samma mål – de har förnyat sig igen.

It began in Östermalm

Låt oss ta det från början. 1989 bestämmer sig William, Gustave och Peder att skapa hip hop på svenska. Ett fåtal tidigare försök hade gjorts av andra svenska rappare, men ingen hade gjort det med en sådan kreativitet och lekfullhet som Just D kom att göra under första hälften av 90-talet. Jag frågar varför de valde att i stort sett bara sampla svenska artister. Wille utvecklar:

– Vi rappade på svenska och därför var det naturligt att sampla på svenska. Att bara välja svenska artister ökade dessutom kreativiteten. Annars hade det funnits för mycket att välja mellan.

Just D 1 steg bak & 2 steg fram

Just D:s samplingar spänner från ett väldigt brett spektra – från Povel Ramel och Siw Malmqvist till 70-tals fusion som Schaffer och J:son Lindh, till 80-talspop. Lägg därtill ett otal samplingar från svenska filmer och TV-reklam. Vem ägde egentligen alla plattor? Wille berättar:

– Vi ägde mycket plattor alla tre. Det var svårt att få tag på skivor förr. Idag finns all musik på nätet, men förr fick man leta. Och alla backar innehöll en massa dansbandsplattor. Men dansband är en del av den svenska musiken. Lite därför vi kom att samarbeta med Thorleifs. (Reds anm: Wille åsyftar singeln Tre Gringos).

Just D:s första album 1 steg bak & 2 steg fram släpptes våren 1990. Även om många ljud på skivan var svåra att känna igen fanns uppenbara samplingar från Gyllene Tider, Freestyle, Ulf Lundell och Pugh Rogefeldt. Det fanns en stolthet och kärlek till den svenska musikhistorien, där Just D genom de glada ljudcollagen hyllar den svenska låtskatten. Wille:

– Vi träffade t o m Povel Ramel. Vi var så stolta att vi hade skapat en låt baserad på hans musik, så vi spelade upp vår låt och berättade att vi samplat. Povel fattade inte var sampling var utan sa: ”Jag har gjort en liknande låt”.

I låten N gång till på första plattan tydliggörs gruppens syn på återvinning:

”Du vet somliga måste ju alltid gnälla att det där har vi redan hört förut,                         

Men alla tar ju från samma källa för nya låtar är sen länge slut

Och nån säger att den där är min, så kan ju musik aldrig spärras in,

Varken pop eller fågelns drill, så vi släpper ut den.”

Det var tekniskt sett inte helt lätt att få med alla samplingar på Just D:s låtar. Gruppen använde en Roland S330 sampler och en Akai S950 sampler. Dåtidens samplers hade begränsningar i hur långa samplingarna kunde vara. Det totala lagringsminnet var också begränsat. Wille erkänner att det var han som var skyldig till att försöka trycka in alla samplingar. Gurra G utvecklar:

– På Hur E D möjligt? hade vi spelat in groovet på ett rullband. Jag tryckte på play på rullbandspelaren i syfte att synka samplingen med resten av låten. På EPMD’s plattor kan man också höra hur man släpper rullbandet i mixningen av vissa grooves.

Gurra har förstås helt rätt. Valiumrapparna EPMD hade inga samplers på första plattan 1988 som kunde hantera längden på önskade samplingar, varför man använde rullband. Dåtiden krävde kreativitet. Med dagens mjukvaror är det förstås ingen match att kunna hantera, editera och mixa samplingar i lager på lager.

 

Thank you very much för det svenska språket

Framgångarna fortsatte 1991, där singlarna Hur E D möjligt? och Relalalaxa blev hits, tillsammans med Juligen, som via Absolute Christmas är en återkommande ljudkuliss i varuhusens julhandel. På albumsläpp nummer två, Svenska ord, tog Just D ut samplingssvängarna ytterligare. Med klipp från den nya reklam-TV:n, MTV, TV3, Atari-metronom, mera Schaffer, J:son Lindh och Lundell tillsammans med alltmer obskyra samplingar.

Min personliga favoritlåt från plattan är Svenska ord 2, en låt som bygger på Ulf Lundellbas (en parafras på Can I kick it? enligt Wille), och Secret Service-groove, inscratchad Eric Gadd-saxofon och glad refräng från Eva i Fem myror är fler än fyra elefanter plus lite Bernt Dahlbäck (Thank you very much…). Beatet är upptempo med samma struktur som det från Soul II Soul. Men beatet är förstås taget från någon svensk låt, oklart vilken för mig…Man kan dock inte låta bli att bli glad av låten.

Relalalaxa fick eget liv när SVT:s samhällsprogram Striptease valde att använda instrumentalversionen som signaturmelodi. Då tvingades skivbolaget att göra upp rättigheterna med upphovsmannen Bengt-Arne Wallin. Wille:

– Trumpeten blev en egen enhet i det sammanhanget, så då var upphovsrätten naturlig. Jag lyckades få tag i ett lånat ex av Wallin-skivan. På slutet av en låt freestylar trumpetaren Clark Terry. Det var det vi använde.

Efter att Just D själva letat grooves och ljud för egen musik, blev de själva utsatta för sampling. Det var Marky Mark & the Funky Bunch som snodde från X3mt nästan levande till sin You gotta believe. Gurra har en teori:

– New Kids On The Block var på turné i Stockholm under 1992. Donnie Wahlberg köpte säkert vår platta då. Han producerade senare lillbrorsan Marky Marks platta. Han snodde från vår platta. Det hörs.

Svenska ord avslutas med Efterfest, en gungande låt med lite festmingel i bakgrunden à la old school rap. Gurra minns tillbaka:

– Basen kommer från en kassett som jag hittade hemma i en låda. Den måste vi använda. Vi ville få till en känsla som i Humpty Dance.

 

Aristocats meets Smokerings uptown

1992 släpper Just D dubbelplattan Rock’n’Roll  med minimalistiskt grått omslag. Ljudcollagen fortsätter. Allt svårare att identifiera originalen. Såvida du inte äger plattor med EGBA, Vatten eller Solar Plexus eller andra udda grejor.

Jag minns att jag blev förvånad att de redan hade hunnit sammanställa en dubbelskiva. Wille:

– Vi ville göra en dubbelplatta. Vi ville vara först.

Gurra fortsätter:

– Det var ingen konst att göra en dubbelplatta. Vi hade tid, det var det enda vi sysslade med. Vi hade kunnat sätta ihop en dubbelplatta på två månader. Frågan är varför inte alla andra artister var lika produktiva. Idag finns inte samma tid…

Just D:s fingertoppskänsla får mig att fråga hur det gick till när de samplade ”mamma mamma” från Aristocats till sin Mamma tema. Jag upptäckte samplingen strax före intervjun när jag lyssnade igenom gruppens alla plattor. Det var något jag kände igen…Aristocats var en skiva jag lyssnat på som liten, och på något sätt hade rösterna bakom vinylknastret etsat sig fast i mitt undermedvetna. Jag blev överlycklig när jag hittade den. Just D hade dock valt att pitcha ned samplingen sisidär 8 rpm, upptäckte jag. Hur i allsin dar går man tillväga för att hitta och välja ut just den samplingen?

– Man sitter hemma och lyssnar igenom sina plattor, säger Gurra.

– Och letar efter funky beats! tillägger Wille och brister ut i skratt.

– Vi använde Aristocats på fler låtar, t ex på Bogeymannen ”Vänta vad är det där?”, fortsätter Wille.

Faktum är att även på Det man inte vet finns lite Aristocats-vocals i form av ”hur ska jag kunna veta det?”. På Rock’n’Roll breddar Just D soundet, från lite hårdare beats till trip-hop-interludes såsom Arne Anka. Låten Rökringar är också en lite udda låt. De som intresserat sig för jazz har säkerligen lyssnat på Leif Andersson program Smoke Rings som sändes på Sveriges Radio från 1960 fram till Leifs bortgång 1999. Jag hade alltid trott att Just D tog in Leif i studion och lät honom namedroppa lite coola jazznamn. Men såklart inte, så gör inte Just D. Wille:

– Jag berättade för Gurra att Leif ”Smokerings” Andersson har en cool röst. Det måste gå att använda. ”Drömtext” svarade Gurra.

Wille fortsätter:

– Jag spelade in ett tiotal radioprogram med Smoke Rings. Det måste gå att få ihop tillräckligt med material. Sen lyssnade jag igenom allt, klipp och klistrade.

Det är bara att konstatera att Rökringar är en skön låt. Några år senare får Wille ett telefonsamtal:

– Det är Leif Anderssons dödsbo som ringer. Det vill ha ersättning för Leifs medverkan på Just D:s skiva. Jag funderar en stund och inser att skivan anger: Musik: Just D, text: Leif Andersson. Jag ber dem kolla med STIM. Sen hör jag inte mer.

I takt med Just D:s skivsläpp blir det allt svårare att hitta ursprunget till samplingarna. Wille igen om hur ett beat kunde sättas ihop:

– Vi kund plocka en closed hi-hat från en platta. En öppen hi-hat från en annan. Snare från en tredje. Och kicken från en fjärde. Ingen kommer förstå glädjen av pusslandet med sampling.

Samplingarna från filmer och TV är också en härlig krydda i Just D:s verk. Wille spelade in på VHS och filmer spelades in på DAT-band.

– Ibland kunde man höra ett nyhetsinslag på TV om oss. Då sa de förstås ”Just D”. Fasen också att jag inte hann spela in det!

 

It’s the new sound!

På gruppens fjärde platta utvecklas ljudbilden ytterligare. Vart tog den söta lilla flickan vägen? är en låt som som spelades på alla förfester jag var på under en tid.

Att säga att här finns Beastie Boys-influenser är en underdrift. Det finns kolossalt många referenser till trion från Brooklyn, både vad gäller sammansättning av samplingar, låtstrukturer, ljudbilder och rappstil. Gurra hade också börjat lägga lite rim, vilket gör att Just D ibland får samma ”treenighetskänsla” som kännetecknar Beastie Boys stil att bolla rappet mellan varandra solo och unisont.

Låten Droppar är en parafras på High Plain Drifter, med liknande beats, slappa bas och trum-fill-ins. Istället för Eagles-drumroll använder Just D Dag Vags Sånt är livet. Istället för Ramones samplar Just D svensk punk. Och istället för Fatback Band-stön hittar Wille också en den perfekta samplingen.

– Jag hade en porrskiva hemma där jag hörde någon flämta: ”Just det.. Just det”

Vidare hämtar exempelvis Svarta får inspiration från diverse Beastie-låtar med sitt grymt funkiga komp blandad i härlig kakafoni, där en bråkdel av samplingarna är identifierade. På muggen är Just D:s svar på The Sound of Science. Det som också ändrar ljudbilden en del på det nya albumet är att bandet nu plockar upp de egna instrumenten i större utsträckning. Visserligen har gruppen själva stått förr pianoklinkandet i Astridlindgrenland (en pastisch på NWA’s Automobile) och Pedda spelade basslingan på Bos, men nu, på låtar som Krig och Innan dom stänger, hörs hur gruppens studiojams präglar soundet. Beastie Boys hade i princip gjorde motsvarande jam sessions i LA inför 1992 års LP Check Your Head.

 

Som ett majackord på en DX7:a!

Långt innan alla andra hann bli nostalgiska över 80-talet och dess syntetiska sound, hann Just D minnas tillbaka i 87-87. Med Linn-Drum-beat, slapbas och Gurras enkla scratch sköljer nostalgin över oss. Just D jobbade för första gången med producenten Kaj Erixon i hans studio Cosmos, efter det tidigare samarbetet med producentteamet Bomkrash. Möjligtvis var det detta som delvis ändrade soundet, även om man kunde hitta breakbeat från både Billy Squire och Joe Tex på nya plattan, Plast. Jag har en teori om vilken synt de använde till de bubblande basljuden på Tvångstankar. Wille svarar:

– Nä, det var inte en Novation Bass Station vi använde. Jag hade köpte en SE1 (Studio Electronics) som gjorde att vi kunde få alla de feta moog-sounden. Vi ville göra något nytt. Beastie-perioden hade vi lagt bakom oss.

Skivan inleds med Sköna skor, som tycks var en låt som har fastnat hos många när man pratar om vilka Just D-låtar man minns. Skivomslaget är en fantastisk bild av 80- och 90-talets action figures, smurfar, Simpsons, Star Wars-figurer, mm. I mitten stoltserade tre plastfigurer över Pedda, Gurra och Wille. En variant av Beatles Sgt Peppar-konvolut. Enligt CD-fodralet skulle man dessutom kunna beställa dessa tre figurer. Det visade sig dock att det aldrig fanns några figurer att beställa. Låttexterna i CD-fodralet kompletterades med färgfulla teckningar. Wille minns:

– Jag var på semester utomlands och gick omkring på kvällen. Plötsligt får jag syn på en lång kö. Den gick till en serietidningsaffär visade det sig. Jag ställde mig i kön och köpte en serietidning när jag kom fram. Det var ett manga-album.

När Wille kom hem lämnade han över manga-albumet till den grafiska formgivningen som utformade alla bilder till skivan. Därmed kan vi konstatera att det var Just D som införde mangan i Sverige.

 

Just D Plast skivomslag

Upphovsrätt vs kreativitet

Jag måste komma tillbaks till det här med sampling som fenomen. Är det inte lite märkligt ändå? Enda gången någon egentligen vill ha ersättning från Just D för att ha blivit samplad, är när de arvsberättigade till Leif Andersson vill ha sin lagliga lott. Det var ju inte ens en grammofonisk inspelning utan ett radioprogram (!) Det är ändå på något sätt kärnpunkten i mitt samtal med Just D. Vad får man ta? Får man ta? Och vad säger de som blivit tagna ifrån?

De har alla tre lite olika sätt att uttrycka det på. Först Wille:

– Om man inte har blivit kontaktad av originalartisten, då får man anta att det är ok. Hur gjorde Beastie Boys? Förmodligen ringde Paul McCartney upp dem och sa: aja baja. Sen var den saken ur världen. Vi gillar ju alla gamla artister vi samplar. Vi hyllar dem. Det är ett collage, precis som i bildkonsten. Man måste ha respekt.

Pedda:

– Hade man kunnat ta patent på alla ackord hade man redan gjort det. Det mesta är redan gjort, det finns inte så många permutationer på tolvtonerskalan.

Slutligen Gurra:

– Om man plockar bort något ur en låt, så att det blir ett hål, ja då är det stöld. Om man däremot återanvänder ett ljud, då är det inte stöld.

Min slutsats efter att ha lyssnat på Just D är att det trots allt har funnits ett samförstånd i svensk musikindustri över gruppens ljudlån. Hade Per Gessle haft ont om pengar hade han kontaktat gruppen för länge sedan. Han har inte kontaktat dem.

Det har uppenbarligen inte funnits samma förlåtande klimat i USA där De La Soul blev stämda av hipperockarna i The Turtles för att ha använt stråkljud som bakgrundsmatta till sina knastriga  franskakurser. Biz Markie fick sin släng av sleven när Gilbert O’Sullivan stämde rapparen i början av 90-talet. Det går nu i efterhand också att konstatera att t o m EPMD tvingades hosta upp 10 000 USD till Eric Clapton och 5 000 USD till Roger Troutman för att undvika stämning. Men det var i USA. Och inte Sverige.

Men hur är det idag? Alla är överens om att det inte hade gått att göra en Paul’s Boutique eller 3 Feet High And Rising idag. Det hade kostat skjortan att alla cleara alla samplingar. Hade Just D kommit undan idag? Kanske inte. Vad tjänar svenska artister pengar på idag? Inte så mycket på skivförsäljning i varje fall, i tider av illegal nedladdning, streaming och Youtube-lyssnande.

Det råder inget tvivel om att Just D öppnade på locket på en svensk guldgruva av låtar. Alla som blivit samplade tycks ha reagerat positivt. ”Sveriges svar på Janis Joplin”, Kisa Magnusson, visste inte vad sampling var, men hon tyckte det var coolt att någon intresserade sig för hennes gamla musik, enligt SVT-dokumentären ”In från kylan” julen 1993. Det enda ryktet som figurerade var att Robban Broberg skulle blivit sur. Wille reder ut:

– Robban visste att vi samplat honom. Han hade vänner över till Sverige från USA och de bestämde sig för att tillsammans gå på en Just-D-konsert. Grejen var att vi hällde en massa öl på oss själva och på publiken under spelningen. Då blev Robban sur.

-Rätt så naturligt, infogar Pedda.

– Numera är vi vänner, tillägger Wille.

Latin Kings och efterföljande artister inom svensk hip hop har fortsatt på Just D:s väg att utforska gammal svensk musik. ”Crate diggin” (grävande i skivbackar) är numera ett globalt fenomen där hip hop-producenter reser jorden runt för att hitta bitar av det svarta guldet som ännu inte använts. Jurassic 5 samplade Björn J:son Lindh till sin klassiker Lesson 6 och DJ Shadow använde Pughs Rogefeldts tomt ekande baskicks till sina ljudcollage på LP:n Entroducing. Janne Schaffer kompade Just D på Lollipopfestivalen 1995. Det får vi väl tolka som total ömsesidig respekt?

 

Vem i hela världen kan man lita på?

I min egen research inför mötet med Just D har jag googlat runt för att se om det finns några andra som skrivit om Just D:s samplingar. Det visar sig att det har funnits en wikipediasida om ämnet, men den har tagits bort då tillförlitligheten och källorna till uppgifterna inte gick att säkerställa. Wikipediafolket ansåg att sidan var mer av ”egen forskning” än av allmänt intresse. Men hur i allsin dar ska någon kunna bekräfta att alla uppgifter stämmer? Det är en del av hela samplingskulturen – är det verkligen samplat från Pugh? Eller någon annan låt? Eller har man klippt och klistrat från olika plattor, ”equalizat” och mixat så att ett nytt sound uppstått ur gamla vax?

Det lär finnas en gammal artikel i Aftonbladet från 1995  ”Brott lönar sig – fråga Just D” som anges som källa på vissa wikipediasidor. Grejen är att de samplingar som nämns – Frank Zappa, Neil Young och Status Quo – inte stämmer. Just D ville kanske spela Aftonbladet ett spratt. Man angav lite artister på måfå. Men Wikipedia väljer att ha kvar källan från Aftonbladet, då den är ”mer trovärdig” än oss amatörer och bloggares identifierade ursprungskällor. Vilken intressant värld!

På hotellet efter intervjun försöker jag samla tankarna. Fick jag med alla frågor? Jag glömde fråga vems idé det var att infoga wah-wah-gitarr från Karlsson på taket i den fantastiskt funkiga Doktorns dans. Genidrag förstås. Fick jag klarhet vad det var av Kisa Magnusson som var taget? Ett skrik i refrängen på X3mt nästan levande? Eller?

Vi kommer aldrig hitta alla samplingar. Det inser jag efter mötet med Just D. Låt det vara en gåta till eftervärlden. Just D är i studion för att göra nytt material. Gruppen har alltid hittat nya vägar och de kommer de att göra denna gången också.

Groupie: Per, Wille, Gurra och Pedda.

Groupie: Per, Wille, Gurra och Pedda.

Tack Just D för att ni ville snacka musik med mig!

(thanx2: Fläktklubbsboss Jack Hansen, www.copywriter.se)

(thanx3: Jonas Paro för intressant samtal)

6 comments on “Samtal med Just D – den svenska hip hopens arkitekter

  • Hej Per,
    kul att du lyckades få intervjun! Väldigt intressant och kul och ni verkade ha haft ett roligt samtal också! Jag får känslan att en av anledningarna till att dom inte fick så många stämningar var att dom hade medierna på sin sida som vad jag minns var positiva till musiken och därvid ville artisterna inte framstå som snobbiga och humorlösa. Kul intervju! Bra gjort! 🙂

    • Ja, Jörgen (förstås) (:-)), du kanske har rätt. Jag minns faktiskt inte allt vad medierna skrev, en del om vilda turnéer i alla fall 🙂

  • Grym artikel! Folk har en allt för enkel bild av Just D. De tror att det bara är lite lattjo hippetihopp. Men den musik de gjort och de samplingar de använde är en stor hyllning till vår svenska musikskatt som inte är att förringa.

    Jag vill dock minnas mig att Ove Törnqvist skulle stämma Just D för ”Var den den stygga lilla flickan/loppan vägen”. Men han hade ju själv snott låten 😀

    Sen är ett grymt fest-tips att sätta ihop en spellista med Tre amigos och Pauls Boutique på shuffle och sen köra introtävling på om det är en Just D eller Beastie-låt. Vissa gånger omöjligt 🙂

    • Tack Anders! Jo, det är rätt att Owe ville stämma JustD, men jag tror de gjorde en ”förlikning” eller så. Owe hade ju i sin tur byggt sin låt på en låt av Norman Thomas från 1957, så vad hade han för rätt att klaga? 🙂 Festtipset verkar riktigt roligt, får testa!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *