It began in Sheffield

Human League - Don't you want meTechnon startade i Detroit, USA. Det är konstaterat. Eller? Om vi lyssnar på de elektroniska ljud som uppstod i Sheffield under slutet av 70-talet, blir man tveksam.

Human League startade 1977. Bandet bildades av keyborardisterna Ian Marsh och Martyn Ware tillsammans med sångaren Philip Oakey. Bandet byggde musiken på enbart syntar och trummaskiner. Sommaren 1978 släppte bandet EP:n Electronically Yours med låten Being Boiled på a-sidan (som kan höras som signaturmelodi till Kvarteret skatan, f ö). Låten med ett rått elektroniskt sound blev en betydande inspirationskälla för kommande synthband.

Bandet började turnera 1978 och under turnen fick de kontakt med Adrian Wright som var en filmstudent. Adrian blev medlem i bandet och fick till uppgift att ansvara för gruppens bildprojektioner på scenen på konserterna. Trots två LP:s Reproduction samt Travelogue, uteblev framgången försäljningsmässigt. Efter lite motsättningar internt i bandet valde Ian March och Martyn Ware att lämna bandet i oktober 1980. De bildade istället Heaven 17 tillsammans med sångaren Glen Gregory.

Den nya laguppställningen

Human League var uträknade. Hur skulle bandet kunna fortsätta utan sina starkaste syntkort? Med en sångare kvar och en bildansvarig. Det var Heaven 17 som alla i branschen räknade med.

En turneplan var redan spikad och Human League saknade folk. Philip började med att värva två tjejer till gruppen – Joanne Catherall och Susan Ann Sulley. Bob Last, som hade gett ut gruppens tidigare plattor på Fast records, var inte helt övertygd. Det fanns dock en en idé om att gruppen kunde bli det nya ABBA. Philip och Adrian slog sina kloka huvuden ihop och värvade två nya keyboardister, Jo Callis och Ian Burden, eftersom de kände att avhoppen Ware och March hade lämnat ett lite för stort tomrum i gruppen. Bakom producentrodret lät skivbolaget sätta Martin Rushent, som dittills hade gedigen producenterfarenhet, men inte från syntband direkt. Martin kom att få stort inflytande på Human Leagues nya sound skulle låta.

In i studion

Till en början delade Human League studio med Heaven 17 i Monumental Studio i Sheffield. De jobbade skift med samma synthar – Human League på dagarna och Heaven 17 på nätterna. Martin Ware från Heaven 17 visade t o m ”nykomlingen” Jo Callis hur syntarna funkade, men spänningen mellan banden började bli lite för infekterad. Bob Last blev manager åt båda banden, men Martin Rushent beslutade ändå att Human League skulle fortsätta sitt arbete i sin nybyggda studio, Generic Studio, i sin lada på gården i Reading för arbetsro.

The Sound of the Crowd

Första singeln med nya laguppställningen släpps i april 1981. Ett snabbt beat sätter prägeln. Philip Wright får rycka in och hjälpa till med basslingan. Det som dock kännertecknar det nya soundet är förstås att Philip Oakeys röst är kompletterat med Joannes och Susan ljusa röster. Och ett kliniskt rent sound. Inte det lätt industriella och effektsökande soundet som har funnits på gruppens förra plattor. En låt som gruppen ofta inleder sina konserter med, så även i Kalmar sommaren 2010 på festivalen Forever Young.

Låten sägs ha inspirerat Madonnas singel Burning Up som kom 1983 med dess höga tempo, Linn-trummaskin och lika basgång. Jämför själv.

Love Action (I believe in love)

Nu var bandet komplett med Jo Callis. Singel nummer två, Love Action, släpps i juli och når upp till tredjeplatsen på Englandstoppen. (Utah Saints hade tio år senare en mindre klubbhit, i varje fall på MTV’s Partyzone med Believe in me, baserad på Human Leagues original).

Open Your Heart

För att markandsföra det kommande albumet släpper gruppen i september tredje singeln. Videon bygger på samma grafiska formgivning som Dare! och man kan t o m se LP-konvolutet i musikvideon slutsekvens. Jo Callis skrev grunden till låten och Philip kompletterade med text och refräng. Att det inte blev en listetta berodde på att refrängen var för svag har Philip påstått i efterhand.

Det nya soundet

I oktober 1981 finns den nya plattan Dare! äntligen i skivbutikerna. Vad gjorde Dare! Till en så fantastiskt platta? Soundet. Och låtarna. Human League hade visserligen använt dåtidens analoga syntar på sina tidigare plattor, men då var det viktigare för gruppen att hitta innovativa ljud än att komponera hitlåtar. Vad som triggade igång musikskapandet på allvar var Gary Numan. Han hade lyckats slå igenom på allvar 1979, då han fick en topplisteplacering med singeln Are Friends Electric? med gruppen Tubeway Army. Lite senare samma år dundrade Gary loss med det feta moogsoundet i dunderhiten Cars. Alla undrade var fasen kom den killen ifrån?

Gary har vid flera tillfällen berättat om hur har råkade få syn på en Moog-synt i studion när han skulle spela in kommande punkplatta med Tubeway Army. Gary testade synten och blev helt begeistrad av det massiva ljudet. Sen dess blev han ”syntare”.

Till skillnad från Numans lite stela scenframträdande och monotona sångröst ville Human League skapa pop. När de två nya tjejerna anslöt till gruppen skapades den fantastiska mixen av varma syntljud, pumpande beats, Oakleys tenoraktiga stämma och ljusa tjejstämmor. Textmässigt spänner Dare! från olycklig kärlek till betraktelser över JFK dödsskjutning och till lite obegripliga textrader såsom på The things that dreams are made of.

Syntarna

Casio_vl_toneGruppen använde dåtidens analoga syntar, vilka ofta var monofoniska, dvs det går bara att trycka ned en tangent åt gången. Alltså inte ackord. Det skapar i sig en ljudbild där olika melodier sammanvävs för att skapa harmonier. Philip Oakey hade tvingats lämna kvar en del syntar i Sheffield som tillhörde March och Ware i Heaven 17. Den nya producenten Martin Rushent hade dock ett genuint teknikintresse och investerade kraftfullt i nya studions utrusning, tillsammans med en Korg 770 som Philip hade med sig, som bl a användes på Darkness.
Det var Rushent som behärskade sequencern Roland MC8, som hade kommit i slutet av 70-talet. Plattan Dare! är egentligen en av de få syntpopplattor som på baksidan av skivkonvolutet listar vilka syntar som användes vid inspelningen. 70-talets mer symfoniska och experimentella plattor kunde skriva ut detta ibland, men du har ju aldrig kunnat läsa på en Depeche Mode-skiva vilka syntar som använts. (Det kommer ett eget blogginlägg om denna företelse. Senare.). När Dare! gavs ut på CD 1983 hade man strukit denna information.

På den instrumentala Get Carter, som inleder B-sidan, används Casios ”leksakssynt/miniräknare” VLT1. Denna synt är kanske mest känd för att ha använts på Trios Da Da Da (I Don’t Love You You Don’t Love Me Aha Aha Aha) med des karaktäristiska billiga trum- och syntljud.

På den något mörka Seconds kan Rolands Jupiter 8 kapacitet höras, med basljud och ljudeffekter till Oakeys dystra konstaterande om hur JFK dödsskjutning gick till. ”It took seconds…”

Trummaskinen

Linn Lm-1 trummaskinAtt plattan Dare! låter som det gör beror till store del på den trummaskin bandet använde sig av: Linn LM-1 Drum Computer. Det var en programmerbar maskin som Roger Linn hade designat och börjat sälja 1980. Vad som skiljer trummaskinen från andra är att ljuden är samplade istället för syntetiskt sammansatta. Det gav en mjukare ljudbild jämfört med dåtiden andra konkurrerande trummaskiner som t ex Roland TR-808. Om Human League istället använts 808:an hade det blivit er mer ”electro” eller housesound, men tanke på hur 808:an format ljudbilden för den elektroniska dansmusiken allt från Planet Rock till Chicagohouse. På Linn LM-1 kunde man dessutom förvränga och ställa in trumljuden, vilket skapade en bredare ljudbild.

Do or Die inleds med en lite congastrummor från Linn-maskinen. Låten har en lätt baktaktskänsla, vilket i sig inte var ovanligt i början på 80-talet (jämför The Police eller t  o m Gyllene Tiders När vi två bli en.) Trummaskinen används i stort sett på alla låtar med trummor.

Don’t you want me

Som sista låt att pusha den nya LP:n ytterligare valdes Don’t you want me, som är en kärlekshistoria om svartsjuka. Philip Oakey gillade egentligen inte att låten skulle släppas som singel. Låten låg sist på B-sidan och bandet ansåg att hitpotential saknades. Skivbolaget övertalade bandet och singeln släpptes i november.

Det blev en kanonhit. Till jul låg den som nummer ett på Englandslistan. Låten sålde över 1,5 miljoner i England och blev en crossoverhit över hela världen. I USA låg den ett halvår senare på förstaplatsen i tre veckor. Vad som ytterligare spädde på framgången var musikvideon som spelades flitigt på MTV.

Vad som är lite anmärkningsvärt är att gruppens sista singel från plattan, ligger sist på B-sidan och blir den största framgången på både kort och lång sikt. Exakt samma fenomen som Depeche Modes odödliga klassiker Just can’t get enough. Sista singel från plattan, ligger sist på b-sidan och blir den största hiten på kort och lång sikt (med nummer 8 på Englandslistan). (läs blogginlägget B-side Wins Again för ytterligare b-sidemusik).

Slutligen

Topplistan 1982

Från tidningen Schlager, vecka 12, 1982.

Försäljningssiffrorna för plattan var strålande. Den sålde guld i USA, platina i både England och Kanada. Albumet klättrade även på svenska Topp-20-listan till en förstaplats. Inte ens Vikingarnas Kramgoa låtar 10 kunde slå ut plattan i vecka 12, 1982. Bandet släpper dessutom under namnet League Unlimited Orchestra också en remixplatta, Love and dancing, byggd på Dare!, som även den nådde stora försäljningssiffror. Här leker Martin Rushent med ekon och effekter i skön dub-aktig känsla.

Det här var Human Leagues höjdpunkt. Gruppen kunde aldrig skapa ett motsvarande mästerverk. Dare! räknas som en milstolpe i syntpophistorien, som ingen nått upp till igen, enligt mitt förmenande.

Vilken fantastiskt synthöst det var 1981. Synd att jag var bara var 7 år och för ung liten för att fatta det då. Dessa album släpptes bl a:

  • Ultravox – Rage in Eden, september
  • Heaven 17 – Penthouse and pavements, september
  • Gary Numan – Dance, september
  • Depeche Mode – Speak & Spell, oktober
  • Human League- Dare!, oktober
  • Soft Cell – Non-Stop Erotic Cabaret, november
  • OMD – Architecture & Morality, november

”One of Ian Craig-Marsh’s comments (our detailed soundman between 1977-80), was that the worst thing that ever happened to synthesizers was that people put keyboards on them. That was a really clever point, because then people stopped trying to do something different.”

Philip Oakey

(Om man är intresserad av syntmusiken från Sheffield rekommenderas varmt dokumentären Made in Sheffield)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *